Att leva på en ö var ju att alltid vinka av eller ta emot. Alltid bli kvar på kajen. Och skeppen kom och gick. Fast nu var hon ju två. Inte ensam. Ändå ensam. Barnet gnydde inknutet i yllesjalar. Lilla liv, dig ska jag skydda mot allt. Aldrig överge. Vinden följde henne uppför backarna. Åter igen detta. Fader okänd. Fast nog visste hon
