Dit gick hon ofta i skymningen. Och grät utan tårar. Blundade och kände gråten inom sig. Också Isak fanns i gråten utan tårar. Isak som försvann. Saknaden efter Isak grävde ett hål i henne. Ett värkande tomrum
Den sommaren 1912 i Wisby blev inte alls som hon tänkt sig. Nej, livet kunde ingen hejda. Det bara fortsatte och fortsatte av bara farten. Så Isa levde vidare. Så gott hon kunde.
Visst trivdes hon i huset i Specksrum. Och visst hade hon ständigt arbete. Kunde till och med lägga undan sparpengar i ullsockan under madrassen. Men inte kunde hon glömma Isak. Fast hon visste: Aldrig mer Isak. Alltid ensam. Utan Isak fanns hon egentligen inte.
Så en dag träffade hon Hans, en ung student som bjöd henne på Florins Conditori på St.Hansgatan. Äntligen någon att tala med. Någon som lyssnade. Och som gärna cyklade i solnedgången längs havet. Och som varsamt närmade sig Isas ensamhet och slutligen bjöd på middag med dans och vin och presenter en vindstilla julinatt Men då vände allt.
I gryningen knackade någon på Isas dörr. Där utanför stod Isak! Hur skulle Isa kunna leva vidare efter allt som sedan hände? Vilken sanning blev hennes ?
