Historikern Miriam ­Geb­hardts Vita ­rosen är en inträngande skildring av den mest kända ­tyska motståndsgruppen under andra världskriget.

München den 18 feb­ruari 1943. Mitt under brinnande krig. De två syskonen Hans och Sophie Scholl tar sig in i Ludwig-Maximilian-universitetets huvudbyggnad för att sprida antinazistiska flygblad. På sin brådstörtade väg ut råkar de, av misstag eller övermod, stöta till en bunt med 80 100 flygblad som de placerat på balustraderna högst upp. Flygbladen singlar ner i den stora ljusgården rakt i vaktmästarens synfält

Kort därefter grips syskonen av Gestapo. Fyra ­dagar senare avrättas de. Samma öde drabbar även deras vän- ner i den hemliga motståndsgruppen. Vita rosen ­krossas brutalt, men dess namn överlever och har blivit till en tidlös symbol för motstånd mot förtryck.

Hur blev till synes normala tyskar massmördare? Det är en fråga som sysselsatt många forskare.

Hur blev till synes normala tyskar antinazistiska motstånds­kämpar? Det är den fråga som står i centrum i Vita rosen.

Genom en omsorgsfull och unik kartläggning av de ­cen­trala medlemmarnas fa­milje­­bakgrund, uppväxt, utbildning, erfarenheter av naziregimen och kriget, ­per­son­liga karak­tärsdrag, estetiska intressen och politiska medvetenhet för­­söker författaren finna motståndets minsta gemen­­samma nämnare.

OM FÖRFATTAREN

Miriam Gebhardt, född 1962 och bosatt i Ebenhausen utanför München, är journalist, författare samt icke-ordinarie professor i historia vid universitetet i Konstanz. Hon har skrivit bl.a. för Süddeut­sche Zeitung, Die Zeit och olika kvinnotidskrifter. I sina böcker har hon behandlat ämnen som den tyska kvinnorörelsen och barnuppfostran under 1900-talet. Förra året utgav Karneval När soldaterna kom Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut.

UR BOKEN

Socialpsykologer, våldsforskare och historiker har länge bedrivit forskning om förövarnas och medlöparnas psykologi och funderat över vad efterkommande generationer har att lära av dessa människors liv.

Men vad vet vi om de andra? Om de människor som förblev immu­na mot indoktrineringen, som vägrade lyda och som kämpade mot orätten? När det handlar om motståndets psykologi finns inte mycket till forskning. Försök som Milgram- och Stanfordexperimenten, där man testade människors beredskap till blind lydnad, ja även till våldsutövning mot oskyldiga, är allmänt kända och åberopas ofta. De ger en nedslående bild av mänskligt uppträdande i lydnadssituationer. Men däremot har forskningen inte intresserat sig nämnvärt för det fåtal personer som under dessa experiment inte tryckte på knappen, de som frågade efter meningen med försöket eller genast reste sig upp och gick därifrån.

De flesta böcker om Vita rosen härrör från amatörhistoriker, kvinnliga journalister eller lärare. De har visserligen gett oss en massa lärorik och åskådlig information om Vita rosen-aktivisterna. Men någon verklig analys av motståndets personliga förutsättningar har varken medierna eller den vetenskapliga forskningen hittills bestått oss med.

Historikern Miriam ­Geb­hardts Vita ­rosen är en inträngande skildring av den mest kända ­tyska motståndsgruppen under andra världskriget.

München den 18 feb­ruari 1943. Mitt under brinnande krig. De två syskonen Hans och Sophie Scholl tar sig in i Ludwig-Maximilian-universitetets huvudbyggnad för att sprida antinazistiska flygblad. På sin brådstörtade väg ut råkar de, av misstag eller övermod, stöta till en bunt med 80 100 flygblad som de placerat på balustraderna högst upp. Flygbladen singlar ner i den stora ljusgården rakt i vaktmästarens synfält

Kort därefter grips syskonen av Gestapo. Fyra ­dagar senare avrättas de. Samma öde drabbar även deras vän- ner i den hemliga motståndsgruppen. Vita rosen ­krossas brutalt, men dess namn överlever och har blivit till en tidlös symbol för motstånd mot förtryck.

Hur blev till synes normala tyskar massmördare? Det är en fråga som sysselsatt många forskare.

Hur blev till synes normala tyskar antinazistiska motstånds­kämpar? Det är den fråga som står i centrum i Vita rosen.

Genom en omsorgsfull och unik kartläggning av de ­cen­trala medlemmarnas fa­milje­­bakgrund, uppväxt, utbildning, erfarenheter av naziregimen och kriget, ­per­son­liga karak­tärsdrag, estetiska intressen och politiska medvetenhet för­­söker författaren finna motståndets minsta gemen­­samma nämnare.

OM FÖRFATTAREN

Miriam Gebhardt, född 1962 och bosatt i Ebenhausen utanför München, är journalist, författare samt icke-ordinarie professor i historia vid universitetet i Konstanz. Hon har skrivit bl.a. för Süddeut­sche Zeitung, Die Zeit och olika kvinnotidskrifter. I sina böcker har hon behandlat ämnen som den tyska kvinnorörelsen och barnuppfostran under 1900-talet. Förra året utgav Karneval När soldaterna kom Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut.

UR BOKEN

Socialpsykologer, våldsforskare och historiker har länge bedrivit forskning om förövarnas och medlöparnas psykologi och funderat över vad efterkommande generationer har att lära av dessa människors liv.

Men vad vet vi om de andra? Om de människor som förblev immu­na mot indoktrineringen, som vägrade lyda och som kämpade mot orätten? När det handlar om motståndets psykologi finns inte mycket till forskning. Försök som Milgram- och Stanfordexperimenten, där man testade människors beredskap till blind lydnad, ja även till våldsutövning mot oskyldiga, är allmänt kända och åberopas ofta. De ger en nedslående bild av mänskligt uppträdande i lydnadssituationer. Men däremot har forskningen inte intresserat sig nämnvärt för det fåtal personer som under dessa experiment inte tryckte på knappen, de som frågade efter meningen med försöket eller genast reste sig upp och gick därifrån.

De flesta böcker om Vita rosen härrör från amatörhistoriker, kvinnliga journalister eller lärare. De har visserligen gett oss en massa lärorik och åskådlig information om Vita rosen-aktivisterna. Men någon verklig analys av motståndets personliga förutsättningar har varken medierna eller den vetenskapliga forskningen hittills bestått oss med.

Historikern Miriam ­Geb­hardts Vita ­rosen är en inträngande skildring av den mest kända ­tyska motståndsgruppen under andra världskriget.

München den 18 feb­ruari 1943. Mitt under brinnande krig. De två syskonen Hans och Sophie Scholl tar sig in i Ludwig-Maximilian-universitetets huvudbyggnad för att sprida antinazistiska flygblad. På sin brådstörtade väg ut råkar de, av misstag eller övermod, stöta till en bunt med 80 100 flygblad som de placerat på balustraderna högst upp. Flygbladen singlar ner i den stora ljusgården rakt i vaktmästarens synfält

Kort därefter grips syskonen av Gestapo. Fyra ­dagar senare avrättas de. Samma öde drabbar även deras vän- ner i den hemliga motståndsgruppen. Vita rosen ­krossas brutalt, men dess namn överlever och har blivit till en tidlös symbol för motstånd mot förtryck.

Hur blev till synes normala tyskar massmördare? Det är en fråga som sysselsatt många forskare.

Hur blev till synes normala tyskar antinazistiska motstånds­kämpar? Det är den fråga som står i centrum i Vita rosen.

Genom en omsorgsfull och unik kartläggning av de ­cen­trala medlemmarnas fa­milje­­bakgrund, uppväxt, utbildning, erfarenheter av naziregimen och kriget, ­per­son­liga karak­tärsdrag, estetiska intressen och politiska medvetenhet för­­söker författaren finna motståndets minsta gemen­­samma nämnare.

OM FÖRFATTAREN

Miriam Gebhardt, född 1962 och bosatt i Ebenhausen utanför München, är journalist, författare samt icke-ordinarie professor i historia vid universitetet i Konstanz. Hon har skrivit bl.a. för Süddeut­sche Zeitung, Die Zeit och olika kvinnotidskrifter. I sina böcker har hon behandlat ämnen som den tyska kvinnorörelsen och barnuppfostran under 1900-talet. Förra året utgav Karneval När soldaterna kom Våldtäkterna mot tyska kvinnor vid andra världskrigets slut.

UR BOKEN

Socialpsykologer, våldsforskare och historiker har länge bedrivit forskning om förövarnas och medlöparnas psykologi och funderat över vad efterkommande generationer har att lära av dessa människors liv.

Men vad vet vi om de andra? Om de människor som förblev immu­na mot indoktrineringen, som vägrade lyda och som kämpade mot orätten? När det handlar om motståndets psykologi finns inte mycket till forskning. Försök som Milgram- och Stanfordexperimenten, där man testade människors beredskap till blind lydnad, ja även till våldsutövning mot oskyldiga, är allmänt kända och åberopas ofta. De ger en nedslående bild av mänskligt uppträdande i lydnadssituationer. Men däremot har forskningen inte intresserat sig nämnvärt för det fåtal personer som under dessa experiment inte tryckte på knappen, de som frågade efter meningen med försöket eller genast reste sig upp och gick därifrån.

De flesta böcker om Vita rosen härrör från amatörhistoriker, kvinnliga journalister eller lärare. De har visserligen gett oss en massa lärorik och åskådlig information om Vita rosen-aktivisterna. Men någon verklig analys av motståndets personliga förutsättningar har varken medierna eller den vetenskapliga forskningen hittills bestått oss med.