Esaias Tegnérs ( 1782–1846) författarskap bildade länge centrum i den svenska kanon, och ansågs enligt utländska bedömare utgöra Sveriges främsta bidrag till världslitteraturen. På så vis har det haft stor betydelse för såväl den inhemska som utländska föreställningen om svensk kultur. Funktionen som enande nationalsymbol har Tegnér sedan länge förlorat, även om många fortfarande håller honom högt som poet. Parallellt med detta har hans texter i allt lägre grad kommit att intressera litteraturvetenskapen. Men en situation ”efter Tegnér”, i vilken hans närvaro i kulturen inte är lika självklar, kan istället innebära att nya infallsvinklar friläggs och att intressanta sidor av hans texter kan träda fram på nytt. I detta syfte har sex yngre forskare i Lund valt att närma sig Tegnér utifrån sina egna forskningsintressen. Här ges litteraturhistoriska perspektiv på Tegnérs relation till 1700-talet och till den romantiska rörelsen. Vidare undersöks hans erotiska diktning utifrån ett genreperspektiv och hans verskonst i ljuset av kognitiva och semiotiska teorier. Vi får även ta del av bilder av Tegnér som en gestalt på gränsen mellan fiktion och biografi, och se hur hans dikter fungerat som råmaterial för poeter från 1900- och 2000-talet.
