Alfred Sjödin – författare

Med den stora dikten Skördarne (1796) önskade Johan Gabriel Oxenstierna göra för det svenska jordbruket vad Vergilius i klassikern Georgica gjort för det romerska. Dikten var ett försök att sammanfatta arbetet och livet på landet som det tedde sig för den gustavianska tidens upplysta elit. Oxenstierna ville informera om sädesslag och arbetstekniker men också skildra naturens skönhetsvärden och lantlivets etiska och politiska betydelse. Hans ambition resulterade i en dikt som var lika skiftande som sitt tema. Skördarne innehöll både höga och låga ämnen, och den slets mellan att berätta, beskriva och undervisa. Dikten var svår att entydigt passa in i de traditionella kategorierna, samtidigt som den gjorde bruk av en mängd genrer och litterära grepp. I Landets SångGudinna söker Alfred Sjödin hemligheten bakom denna dikts egendomliga uppbyggnad. Den visar sig ha en hel del att göra med mångfalden hos och ibland motsägelserna mellan de värden som lästes in i bilden av lantlivet: naturens ursprunglighet, skönhet och nytta, dess speglingar av mänskliga passioner och dess relation till synen på krig och fred. Alfred Sjödin (f. 1982) är verksam vid litteraturvetenskapliga avdelningen, Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet. Landets SångGudinna är hans doktorsavhandling.

Vad är bildning? Vad har den för funktion? Har den ens något existensberättigande om den inte omedelbart leder till en anställningsbar examen? Med dessa frågor som utgångspunkt samlades i juni 2013 några föreläsare till en temadag om Esaias Tegnér och bildningens betydelse för undervisningen. I sig utgör inte bildning någon garanti för mänsklig mognad, men den är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna utveckla våra intellektuella förmågor och betrakta oss själva i ett vidare perspektiv. Och vid universiteten har vi nu nått en punkt där det inte går att dra ner på bildningsämnena längre. Boken som du håller i din hand behandlar bildning från fem olika författares perspektiv. Den är kanske inte samhällsnyttig men i stället alldeles oumbärlig.