För många är beroende ett begrepp med negativ laddning. Det associeras med beroendesjukdomar eller med ekonomisk och social osjälvständighet. I den här avhandlingen ifrågasätts en sådan ensidig förståelse av beroende. Beroende kan nämligen också vara inte bara nödvändigt utan positivt. Utgångspunkten är att människan är en varelse som söker mening och förståelse genom att berätta, och på så vis sätta erfarenheter i ett sammanhang. Det gäller inte minst det egna självet. Människor blir till som personer genom att berätta om sitt liv och ta emot berättelser om sitt liv från andra. Därför är människor beroende av varandra på ett sätt som här benämns som narrativt. Detta beroende är konstruktivt och står i kontrast till destruktiva och underordnande beroenden. Men ett konstruktivt beroende som inte blir bemött och uppfyllt leder också till underordning. I Sverige lever vi i en individualistisk kultur där denna typ av beroende inte har fått ta så stort utrymme. Samtidigt lever många människor i Sverige i en förhållandevis stor frihet och jämlikhet. Går det att bevara något av det som faktiskt uppnåtts och samtidigt utveckla synen på människan så att det konstruktiva beroendet tas med i definitionen av frigörelse? Författaren menar att en kontextuellt utformad feministisk teologi bidrar med en relationell människosyn där konstruktivt beroende är en lika avgörande del i frigörelsen som kampen mot det destruktiva beroendet är. I längden handlar det om hur människans relationalitet värderas och hur samhället organiseras så att det konstruktiva beroendet kan bli bemött.
