Purpurfärgen har ända sedan antiken förknippats med kejsares och kungars makt. I 1600-talets Sverige beskrevs den ideale härskaren med just en klädmetafor: fursten skulle rätt känna och bära sin purpur . Kungen skulle alltså vara fostrad att regera rättvist i sitt rike och samtidigt bevara sin ställning gentemot fiender. Sådana var de verkligt kungliga dygderna.

Hur skulle då blivande kungar som Karl XI och Karl XII utbildas för att få dessa ideala egenskaper? Idéhistorikern Andreas Hellerstedt beskriver de tankar om bildning, fursteuppfostran och statskonst som formulerades i Sverige under andra halvan av 1600-talet. I fokus står texter av Emund Figrelius och Andreas Norcopensis som båda undervisade just de två prinsarna. Skrifterna målar upp bilden av hjältar alltså kungar och envåldshärskare som av naturen särskilt lämpade för konsten att härska.

Hellerstedts studie ger en ny bild av samtidens vurm för kungligt envälde. Den byggde på en politisk ideologi som beskrev hur fursten skulle verka för det allmänna bästa, och att samhällets väl i praktiken inte kunde skiljas från regentens egen överlevnad. Eftersom kungar ansågs besitta ett ovanligt skarpt förnuft och därför förstod sig på saker bättre än andra, menade man att de också hade rätt att sätta sig över konventionell moral.

Purpurfärgen har ända sedan antiken förknippats med kejsares och kungars makt. I 1600-talets Sverige beskrevs den ideale härskaren med just en klädmetafor: fursten skulle rätt känna och bära sin purpur . Kungen skulle alltså vara fostrad att regera rättvist i sitt rike och samtidigt bevara sin ställning gentemot fiender. Sådana var de verkligt kungliga dygderna.

Hur skulle då blivande kungar som Karl XI och Karl XII utbildas för att få dessa ideala egenskaper? Idéhistorikern Andreas Hellerstedt beskriver de tankar om bildning, fursteuppfostran och statskonst som formulerades i Sverige under andra halvan av 1600-talet. I fokus står texter av Emund Figrelius och Andreas Norcopensis som båda undervisade just de två prinsarna. Skrifterna målar upp bilden av hjältar alltså kungar och envåldshärskare som av naturen särskilt lämpade för konsten att härska.

Hellerstedts studie ger en ny bild av samtidens vurm för kungligt envälde. Den byggde på en politisk ideologi som beskrev hur fursten skulle verka för det allmänna bästa, och att samhällets väl i praktiken inte kunde skiljas från regentens egen överlevnad. Eftersom kungar ansågs besitta ett ovanligt skarpt förnuft och därför förstod sig på saker bättre än andra, menade man att de också hade rätt att sätta sig över konventionell moral.

Purpurfärgen har ända sedan antiken förknippats med kejsares och kungars makt. I 1600-talets Sverige beskrevs den ideale härskaren med just en klädmetafor: fursten skulle rätt känna och bära sin purpur . Kungen skulle alltså vara fostrad att regera rättvist i sitt rike och samtidigt bevara sin ställning gentemot fiender. Sådana var de verkligt kungliga dygderna.

Hur skulle då blivande kungar som Karl XI och Karl XII utbildas för att få dessa ideala egenskaper? Idéhistorikern Andreas Hellerstedt beskriver de tankar om bildning, fursteuppfostran och statskonst som formulerades i Sverige under andra halvan av 1600-talet. I fokus står texter av Emund Figrelius och Andreas Norcopensis som båda undervisade just de två prinsarna. Skrifterna målar upp bilden av hjältar alltså kungar och envåldshärskare som av naturen särskilt lämpade för konsten att härska.

Hellerstedts studie ger en ny bild av samtidens vurm för kungligt envälde. Den byggde på en politisk ideologi som beskrev hur fursten skulle verka för det allmänna bästa, och att samhällets väl i praktiken inte kunde skiljas från regentens egen överlevnad. Eftersom kungar ansågs besitta ett ovanligt skarpt förnuft och därför förstod sig på saker bättre än andra, menade man att de också hade rätt att sätta sig över konventionell moral.