Bra och explorativ!

Det här var ännu en diktsamling som upptäcktes genom att bibliotekarierna hade ställt den på den där hyllan med nya böcker som skall synas. Jag var - och är - på ett diktsamlingshumör, vilket innebär att jag vill läsa men anser mig inte ha kognitiv förmåga nog att plöja en roman för tillfället. Innan läsningen har jag funderat mycket över poesi och insett att merparten av den poesi som jag har tagit del av på senare tid saknar traditionell struktur och form i sådan mån att jag har börjat fråga mig själv vad poesi egentligen är. När jag försöker navigera mig genom det sentida utbudet och diverse Instagrampoeter i flödet så inser jag att kärnan av spörsmålet snarare är subjektiv uppskattning än att noggrant försöka söka efter svaret på vad poesi är i versmått, rim och liknande. Jag kan ändå säga att jag uppfattar Östlunds text - för det är en löpande text med få avbrott, inga rubriker men en konsistens och behållning från första till sista sidan - som ett utforskande eller en dissektion av diktjaget, utgångspunkten för den här sortens första persons-poesi. Så jag skulle vilja säga att den är en djupdykning i den egna subjektivitetens gränser och ja, svaret finns i titeln: "Det enda som blir kvar är ord." Vilka, som bekant, definierar subjektets gränser. Det finns dock en rytm här och jag tycker mig ana ett eller flera crescendon. Bildspråket pekar flertalet gånger åt transformationer. Jag uppskattade den här diktsviten, helt enligt personligt tycke och smak. Den höll sig inom de rätta ramarna för vad som i flera aspekter varken är för mycket eller för litet, samtidigt som den i hög grad är rumsligt begränsad till jaget.

David D