Den ena skuggan går in i den andraDen ena vinkeln går över i en annanDen ena skuggan låtsas vara en fjärdeDen femte har nästan försvunnit

Helena Österlunds Ordet och Färgerna belönades med Borås Tidnings debutantpris 2010. Ett drygt decennium senare skriver Österlund ett svar till debutboken, eller en spegling. I en ny diktberättelse undersöker hon möjligheten att undkomma skuggor och omformulera minne och liv.

Helena Österlunds romaner Min sårbara kropp (2019) och Att spegla sig i någon annans vatten (2020) rönte stor uppmärksamhet. "Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset", skrev exempelvis Lidija Praizovic i Aftonbladet. Det enda som blir kvar är ord är Österlunds första poesibok sedan debuten.

"Två kamper, med sinsemellan rakt motsatta syften verkar föras. Båda med samma ursinne. Mot världen, mot kroppen, mot språket. En för enkelhet, helhet, tillit och tillförlitlighet över tid. En annan för mångtydighet, föränderlighet, rörlighet och öppenhet i nuet." Jörgen Gassilewski, Örnen och Kråkan.

"Språket hamrar sig brutalt fram genom diktsamlingens tre delar. Detaljer som till en början är så blodiga att de ibland trubbar av, stegras mot slutet i något som liknar vild utopi." Hedvig Ljungar, SvD.

Så kommer sången. Det är inga ord som hörs, bara ljud, bara röst. Min röst. Ibland är det skrikiga läten. Nästan väsande för att lätena är så ljusa att jag inte kan hålla kvar dem. Det är inga rena toner. De svajar. Men så tar jag i allt jag kan. Det låter som förtvivlan. Det är för att det är förtvivlan.

Att spegla sig i någon annans vatten är en fortsättning på det skoningslösa självbiografiska projekt som Helena Österlund inledde med romanen Min sårbara kropp, 2019. För att förstå sig själv som sexuell varelse går hon in i en omfattande undersökning av myten om sirenen, och använder konstnären Sara-Vide Ericsons målningar för att komma nära sig själv. Även denna gång blir det en berättelse om ensamhet, längtan och olycklig kärlek.

Helena Österlund belönades med Borås tidnings debutantpris för diktsamlingen Ordet och Färgerna, 2010. År 2015 fick hon Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp, romanen från i fjol, finns tillgänglig i pocket.  

»I vissa partier får jag rentav Kerstin Thorvall-vibbar, eftersom Österlunds kompromisslösa och rebelliska berättarjag Helena på samma vis 'är ute efter det obevekliga' (...) Om Min sårbara kropp var en skiss känns den nya romanen fullbordad men outtömlig.« Aase Berg, Dagens Nyheter

»Man kunde säga att det är ett unikt skrivande som sopar banan med annan autofiktion och de trendiga sexskildringar som vi kunnat läsa de senaste åren (...) något av det modigaste jag läst inom svensk prosa någonsin.« Bernur, blogg

»... en vild och blödande skrivargärning.« Martina Montelius, Expressen

»Det är en författare med stor litterär och dramaturgisk medvetenhet, begåvning och arbetskapacitet som håller i pennan. Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset.« Lidija Praizovic, Aftonbladet Kultur

»En rak, detaljerad och naken skildring av att gå sönder fullständigt. En hudlös överföring av upplevelsen av det allra mest sårbara.« Jenny Aschenbrenner, Svenska Dagbladet

»Min sårbara kropp är en fantastiskt hjärtskärande och övermäktigt klaustrofobisk stor litteraturupplevelse. Kan man skriva så här? tänker jag gång på gång. Ja, från och med nu kan man tydligen det.« Annika Wall, Borås Tidning

»Det drabbar mig aldrig.« Jens Liljestrand, Expressen Kultur

Rör vid mitt skinn nu. Gör det inte på fel sätt igen. Håll om mina fötter. Det här är fruktansvärt. Du vill ju ändå inte ha mig.

Efter en havererad kärleksrelation går Helena in i en svår kris. Hon rör sig i staden, på gröna tunnelbanelinjen, linje 17, träffar läkare, får medicin. En tid bor hon i Krylbo, hon är inlagd på sjukhus. Helene Billgrens konst skänker ett slags hopp, liksom de sexsajter på nätet där hon kan utforska sina gränser. Men när gränserna också överträds djupnar krisen. Helena Österlunds roman sällar sig till en tradition av förbehållslös självbiografisk bekännelse, men i sin hänsynslöshet mot sig själv går hon möjligen längre än någon annan. 

Helena Österlund, född 1978 och bosatt i Stockholm, har tidigare givit ut tre böcker på Albert Bonniers Förlag. Diktsamlingen Ordet och Färgerna belönades med Borås Tidnings debutantpris 2011. År 2015 tilldelades hon Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp är hennes första större roman. Den blev vid sin utgivning i februari 2019 snabbt en av landets mest omskrivna och hyllade böcker.

Om det här är vad jag har önskat mig, hur ska jag då våga önska en endaste gång till

I sin nya poesibok håller Helena Österlund fast vid de teman och motiv som är hennes: sagogestalter, djur på gränsen till människa, människa på gränsen till djur, kroppars ensamhet. Men formen är utmanande på ett nytt sätt. Det stränga och repetitiva fylls med variation, blicken slukar allt mer, i dynamiska växlingar och världshunger, det ordknappa växer till extatiska prosasjok. Och som vanligt utsätter sig Österlunds diktjag för existensens alla faror, såväl filosofiska som fysiska.

Helena Österlund har sedan debuten med Ordet och Färgerna (2010) gett ut både romaner och poesi, och även skrivit dramatik. Hennes senaste bok var Det enda som blir kvar är ord (2022).

"Österlunds vackra oreda får mig att häpna över världens och kärlekens mirakel. Det är ju egentligen helt sjukt att vi finns i världen, och kan älska? Bakom denna förundran lurar fasan att förlora allt man älskar och därigenom hela sin värld. När jag lagt ifrån mig boken ser jag gränsupplösningarna överallt. Lekfulla, absolut. Men också mycket hotfulla." David Zimmerman, Sydsvenskan.

"Österlund må ha debuterat med ett mästerverk, en bok som förtjänar att bli en klassiker (Ordet och Färgerna) men jag kan inte komma på någon svensk författare som bara fortsätter att bli bättre för varje bok så här långt in i sitt författarskap. Hon vägrar vila på några lagrar. Det här är en fantastisk bok: svindlande, underbar, mästerlig." Björn Kohlström, Bernur. 

Jag tycker mycket om Österlunds diktsamling. Ömsintheten och förlåtelsen som tränger igenom det svåra. Kroppsligheten. Mixen av pretentiöst och opretentiöst. Det är lite samma känsla som att läsa Katarina Frostenson, som alltid är både pratig och skarp, mångtydig och akut, sval och extremt kroppslig. Språket blir en andning i andningen eller ett finger i munnen att suga på, bita i, spotta ut och åter föra till läpparna." Amelie Björck, Aftonbladet  

Det är ett slags montage av fem formmässigt skiftande delar. Korta, dialogiska stycken blandas med prosalyriska flöden, punkterade med de omisskännligt rytmiska upprepningar som fått en del kritiker att likna Österlunds poesi vid Inger Christensens systemdiktning." Hedvig Ljungar, SvD. 

En av vårens litterära sensationer:

»Det är en författare med stor litterär och dramaturgisk medvetenhet, begåvning och arbetskapacitet som håller i pennan. Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset.« Lidija Praizovic, Aftonbladet Kultur

»En rak, detaljerad och naken skildring av att gå sönder fullständigt. En hudlös överföring av upplevelsen av det allra mest sårbara.« Jenny Aschenbrenner, Svenska Dagbladet

»Min sårbara kropp är en fantastiskt hjärtskärande och övermäktigt klaustrofobisk stor litteraturupplevelse. Kan man skriva så här? tänker jag gång på gång. Ja, från och med nu kan man tydligen det.« Annika Wall, Borås Tidning

»Det drabbar mig aldrig.« Jens Liljestrand, Expressen Kultur

Rör vid mitt skinn nu. Gör det inte på fel sätt igen. Håll om mina fötter. Det här är fruktansvärt. Du vill ju ändå inte ha mig.

Efter en havererad kärleksrelation går Helena in i en svår kris. Hon rör sig i staden, på gröna tunnelbanelinjen, linje 17, träffar läkare, får medicin. En tid bor hon i Krylbo, hon är inlagd på sjukhus. Helene Billgrens konst skänker ett slags hopp, liksom de sexsajter på nätet där hon kan utforska sina gränser. Men när gränserna också överträds djupnar krisen. Helena Österlunds roman sällar sig till en tradition av förbehållslös självbiografisk bekännelse men i sin hänsynslöshet mot sig själv går hon möjligen längre än någon annan.

Helena Österlund, född 1978 och bosatt i Stockholm, har tidigare givit ut tre böcker på Albert Bonniers Förlag. Diktsamlingen Ordet och Färgerna belönades med Borås Tidnings debutantpris 2011. År 2015 tilldelades hon Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp [N/L 0002] är hennes första större roman, och blev vid sin utgivning snabbt en av landets mest omskrivna och hyllade böcker.

»Något måste sägas om det nystartade förlaget Nirstedt/litteraturs utgivning. Det här är bok nummer två. Redan i detta tidiga skede är det svårt att överskatta betydelsen av böcker som dessa.« Björn Kohlström

Det finns en mor och en dotter. En trädgård med äpplen. Väntan. Och där finns tillvarons gränser, moderns död. I sin tredje bok rör sig Helena Österlund försiktigt i kanten av drömmarna och minnena. Varsamt känner hon av tingens ytor, utan att riktigt kunna veta var de börjar. Vad är barn och vad är vuxen, vad är djur och vad är människa, vad är verklighet och vad är fantasi? ”Dottern lekte att det var hon som hade moderns längd. Då var hon och modern precis lika höga. Det gjorde inte att de blev lika på några andra sätt. Men längden. Längden var precis likadan.”

Det är den ljusa dagenOch det blir vitt av ljusOch gräset blir vitt av ljusOch gräset går avJag går i ljusJag är i ljusOch ljuset är i mig

Helena Österlunds första bok består av två långdikter, i vilka upprepningar och små förskjutningar blir till en poesi som ligger närmare ramsan än resonemanget. I den närmast hypnotiska diktionen uppstår en helt egen lyrisk plats där gränserna är snäva och rymden stor.

Hur många gånger föds en människa -

I sin nya poesibok går Helena Österlund längre ut i det okända, till den konstellation av människor som kallas familj och till något som kanske kan överskrida sådana tillkortakommanden, en ängel, förlåtelse, nåd. Djuren, som alltid representerat något främmande hos Österlund, blir enklare och mer välkomnande än någonsin, medan människorna tar deras plats som hotfulla gränsvarelser. Modern, fadern, hunden - i deras krets uppstår en poesi som reagerar på tystnaden med språklig expansion och på larmet runtomkring med innehållsrik stumhet.

Helena Österlund har sedan debuten med Ordet och Färgerna (2010) gett ut både romaner och poesi, och även skrivit dramatik. Ta emot en ängel lägger sig nära och hämtar kraft ur hennes senaste bok, Om det fanns en plats som var min (2023).  

"Jag vet inte vems fel det är, att jag ville skriva en recension av hennes bok Ta emot en ängel, men i stället verkar jag ha skrivit en text om poesin. Men det säger väl något om den här bokens särskilda kvaliteter." Björn Kohlström, Bernur.

Den ena skuggan går in i den andraDen ena vinkeln går över i en annanDen ena skuggan låtsas vara en fjärdeDen femte har nästan försvunnit

Helena Österlunds Ordet och Färgerna belönades med Borås Tidnings debutantpris 2010. Ett drygt decennium senare skriver Österlund ett svar till debutboken, eller en spegling. I en ny diktberättelse undersöker hon möjligheten att undkomma skuggor och omformulera minne och liv.

Helena Österlunds romaner Min sårbara kropp (2019) och Att spegla sig i någon annans vatten (2020) rönte stor uppmärksamhet. "Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset", skrev exempelvis Lidija Praizovic i Aftonbladet. Det enda som blir kvar är ord är Österlunds första poesibok sedan debuten.

"Två kamper, med sinsemellan rakt motsatta syften verkar föras. Båda med samma ursinne. Mot världen, mot kroppen, mot språket. En för enkelhet, helhet, tillit och tillförlitlighet över tid. En annan för mångtydighet, föränderlighet, rörlighet och öppenhet i nuet." Jörgen Gassilewski, Örnen och Kråkan.

"Språket hamrar sig brutalt fram genom diktsamlingens tre delar. Detaljer som till en början är så blodiga att de ibland trubbar av, stegras mot slutet i något som liknar vild utopi." Hedvig Ljungar, SvD.

Så kommer sången. Det är inga ord som hörs, bara ljud, bara röst. Min röst. Ibland är det skrikiga läten. Nästan väsande för att lätena är så ljusa att jag inte kan hålla kvar dem. Det är inga rena toner. De svajar. Men så tar jag i allt jag kan. Det låter som förtvivlan. Det är för att det är förtvivlan.

Att spegla sig i någon annans vatten är en fortsättning på det skoningslösa självbiografiska projekt som Helena Österlund inledde med romanen Min sårbara kropp, 2019. För att förstå sig själv som sexuell varelse går hon in i en omfattande undersökning av myten om sirenen, och använder konstnären Sara-Vide Ericsons målningar för att komma nära sig själv. Även denna gång blir det en berättelse om ensamhet, längtan och olycklig kärlek.

Helena Österlund belönades med Borås tidnings debutantpris för diktsamlingen Ordet och Färgerna, 2010. År 2015 fick hon Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp, romanen från i fjol, finns tillgänglig i pocket.  

»I vissa partier får jag rentav Kerstin Thorvall-vibbar, eftersom Österlunds kompromisslösa och rebelliska berättarjag Helena på samma vis 'är ute efter det obevekliga' (...) Om Min sårbara kropp var en skiss känns den nya romanen fullbordad men outtömlig.« Aase Berg, Dagens Nyheter

»Man kunde säga att det är ett unikt skrivande som sopar banan med annan autofiktion och de trendiga sexskildringar som vi kunnat läsa de senaste åren (...) något av det modigaste jag läst inom svensk prosa någonsin.« Bernur, blogg

»... en vild och blödande skrivargärning.« Martina Montelius, Expressen

»Det är en författare med stor litterär och dramaturgisk medvetenhet, begåvning och arbetskapacitet som håller i pennan. Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset.« Lidija Praizovic, Aftonbladet Kultur

»En rak, detaljerad och naken skildring av att gå sönder fullständigt. En hudlös överföring av upplevelsen av det allra mest sårbara.« Jenny Aschenbrenner, Svenska Dagbladet

»Min sårbara kropp är en fantastiskt hjärtskärande och övermäktigt klaustrofobisk stor litteraturupplevelse. Kan man skriva så här? tänker jag gång på gång. Ja, från och med nu kan man tydligen det.« Annika Wall, Borås Tidning

»Det drabbar mig aldrig.« Jens Liljestrand, Expressen Kultur

Rör vid mitt skinn nu. Gör det inte på fel sätt igen. Håll om mina fötter. Det här är fruktansvärt. Du vill ju ändå inte ha mig.

Efter en havererad kärleksrelation går Helena in i en svår kris. Hon rör sig i staden, på gröna tunnelbanelinjen, linje 17, träffar läkare, får medicin. En tid bor hon i Krylbo, hon är inlagd på sjukhus. Helene Billgrens konst skänker ett slags hopp, liksom de sexsajter på nätet där hon kan utforska sina gränser. Men när gränserna också överträds djupnar krisen. Helena Österlunds roman sällar sig till en tradition av förbehållslös självbiografisk bekännelse, men i sin hänsynslöshet mot sig själv går hon möjligen längre än någon annan. 

Helena Österlund, född 1978 och bosatt i Stockholm, har tidigare givit ut tre böcker på Albert Bonniers Förlag. Diktsamlingen Ordet och Färgerna belönades med Borås Tidnings debutantpris 2011. År 2015 tilldelades hon Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp är hennes första större roman. Den blev vid sin utgivning i februari 2019 snabbt en av landets mest omskrivna och hyllade böcker.

Om det här är vad jag har önskat mig, hur ska jag då våga önska en endaste gång till

I sin nya poesibok håller Helena Österlund fast vid de teman och motiv som är hennes: sagogestalter, djur på gränsen till människa, människa på gränsen till djur, kroppars ensamhet. Men formen är utmanande på ett nytt sätt. Det stränga och repetitiva fylls med variation, blicken slukar allt mer, i dynamiska växlingar och världshunger, det ordknappa växer till extatiska prosasjok. Och som vanligt utsätter sig Österlunds diktjag för existensens alla faror, såväl filosofiska som fysiska.

Helena Österlund har sedan debuten med Ordet och Färgerna (2010) gett ut både romaner och poesi, och även skrivit dramatik. Hennes senaste bok var Det enda som blir kvar är ord (2022).

"Österlunds vackra oreda får mig att häpna över världens och kärlekens mirakel. Det är ju egentligen helt sjukt att vi finns i världen, och kan älska? Bakom denna förundran lurar fasan att förlora allt man älskar och därigenom hela sin värld. När jag lagt ifrån mig boken ser jag gränsupplösningarna överallt. Lekfulla, absolut. Men också mycket hotfulla." David Zimmerman, Sydsvenskan.

"Österlund må ha debuterat med ett mästerverk, en bok som förtjänar att bli en klassiker (Ordet och Färgerna) men jag kan inte komma på någon svensk författare som bara fortsätter att bli bättre för varje bok så här långt in i sitt författarskap. Hon vägrar vila på några lagrar. Det här är en fantastisk bok: svindlande, underbar, mästerlig." Björn Kohlström, Bernur. 

Jag tycker mycket om Österlunds diktsamling. Ömsintheten och förlåtelsen som tränger igenom det svåra. Kroppsligheten. Mixen av pretentiöst och opretentiöst. Det är lite samma känsla som att läsa Katarina Frostenson, som alltid är både pratig och skarp, mångtydig och akut, sval och extremt kroppslig. Språket blir en andning i andningen eller ett finger i munnen att suga på, bita i, spotta ut och åter föra till läpparna." Amelie Björck, Aftonbladet  

Det är ett slags montage av fem formmässigt skiftande delar. Korta, dialogiska stycken blandas med prosalyriska flöden, punkterade med de omisskännligt rytmiska upprepningar som fått en del kritiker att likna Österlunds poesi vid Inger Christensens systemdiktning." Hedvig Ljungar, SvD. 

En av vårens litterära sensationer:

»Det är en författare med stor litterär och dramaturgisk medvetenhet, begåvning och arbetskapacitet som håller i pennan. Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset.« Lidija Praizovic, Aftonbladet Kultur

»En rak, detaljerad och naken skildring av att gå sönder fullständigt. En hudlös överföring av upplevelsen av det allra mest sårbara.« Jenny Aschenbrenner, Svenska Dagbladet

»Min sårbara kropp är en fantastiskt hjärtskärande och övermäktigt klaustrofobisk stor litteraturupplevelse. Kan man skriva så här? tänker jag gång på gång. Ja, från och med nu kan man tydligen det.« Annika Wall, Borås Tidning

»Det drabbar mig aldrig.« Jens Liljestrand, Expressen Kultur

Rör vid mitt skinn nu. Gör det inte på fel sätt igen. Håll om mina fötter. Det här är fruktansvärt. Du vill ju ändå inte ha mig.

Efter en havererad kärleksrelation går Helena in i en svår kris. Hon rör sig i staden, på gröna tunnelbanelinjen, linje 17, träffar läkare, får medicin. En tid bor hon i Krylbo, hon är inlagd på sjukhus. Helene Billgrens konst skänker ett slags hopp, liksom de sexsajter på nätet där hon kan utforska sina gränser. Men när gränserna också överträds djupnar krisen. Helena Österlunds roman sällar sig till en tradition av förbehållslös självbiografisk bekännelse men i sin hänsynslöshet mot sig själv går hon möjligen längre än någon annan.

Helena Österlund, född 1978 och bosatt i Stockholm, har tidigare givit ut tre böcker på Albert Bonniers Förlag. Diktsamlingen Ordet och Färgerna belönades med Borås Tidnings debutantpris 2011. År 2015 tilldelades hon Mare Kandre-priset. Min sårbara kropp [N/L 0002] är hennes första större roman, och blev vid sin utgivning snabbt en av landets mest omskrivna och hyllade böcker.

»Något måste sägas om det nystartade förlaget Nirstedt/litteraturs utgivning. Det här är bok nummer två. Redan i detta tidiga skede är det svårt att överskatta betydelsen av böcker som dessa.« Björn Kohlström

Det finns en mor och en dotter. En trädgård med äpplen. Väntan. Och där finns tillvarons gränser, moderns död. I sin tredje bok rör sig Helena Österlund försiktigt i kanten av drömmarna och minnena. Varsamt känner hon av tingens ytor, utan att riktigt kunna veta var de börjar. Vad är barn och vad är vuxen, vad är djur och vad är människa, vad är verklighet och vad är fantasi? ”Dottern lekte att det var hon som hade moderns längd. Då var hon och modern precis lika höga. Det gjorde inte att de blev lika på några andra sätt. Men längden. Längden var precis likadan.”

Det är den ljusa dagenOch det blir vitt av ljusOch gräset blir vitt av ljusOch gräset går avJag går i ljusJag är i ljusOch ljuset är i mig

Helena Österlunds första bok består av två långdikter, i vilka upprepningar och små förskjutningar blir till en poesi som ligger närmare ramsan än resonemanget. I den närmast hypnotiska diktionen uppstår en helt egen lyrisk plats där gränserna är snäva och rymden stor.

Hur många gånger föds en människa -

I sin nya poesibok går Helena Österlund längre ut i det okända, till den konstellation av människor som kallas familj och till något som kanske kan överskrida sådana tillkortakommanden, en ängel, förlåtelse, nåd. Djuren, som alltid representerat något främmande hos Österlund, blir enklare och mer välkomnande än någonsin, medan människorna tar deras plats som hotfulla gränsvarelser. Modern, fadern, hunden - i deras krets uppstår en poesi som reagerar på tystnaden med språklig expansion och på larmet runtomkring med innehållsrik stumhet.

Helena Österlund har sedan debuten med Ordet och Färgerna (2010) gett ut både romaner och poesi, och även skrivit dramatik. Ta emot en ängel lägger sig nära och hämtar kraft ur hennes senaste bok, Om det fanns en plats som var min (2023).  

"Jag vet inte vems fel det är, att jag ville skriva en recension av hennes bok Ta emot en ängel, men i stället verkar jag ha skrivit en text om poesin. Men det säger väl något om den här bokens särskilda kvaliteter." Björn Kohlström, Bernur.