Om det fanns en plats som var min

Om det här är vad jag har önskat mig, hur ska jag då våga önska en endaste gång till

I sin nya poesibok håller Helena Österlund fast vid de teman och motiv som är hennes: sagogestalter, djur på gränsen till människa, människa på gränsen till djur, kroppars ensamhet. Men formen är utmanande på ett nytt sätt. Det stränga och repetitiva fylls med variation, blicken slukar allt mer, i dynamiska växlingar och världshunger, det ordknappa växer till extatiska prosasjok. Och som vanligt utsätter sig Österlunds diktjag för existensens alla faror, såväl filosofiska som fysiska.

Helena Österlund har sedan debuten med Ordet och Färgerna (2010) gett ut både romaner och poesi, och även skrivit dramatik. Hennes senaste bok var Det enda som blir kvar är ord (2022).

"Österlunds vackra oreda får mig att häpna över världens och kärlekens mirakel. Det är ju egentligen helt sjukt att vi finns i världen, och kan älska? Bakom denna förundran lurar fasan att förlora allt man älskar och därigenom hela sin värld. När jag lagt ifrån mig boken ser jag gränsupplösningarna överallt. Lekfulla, absolut. Men också mycket hotfulla." David Zimmerman, Sydsvenskan.

"Österlund må ha debuterat med ett mästerverk, en bok som förtjänar att bli en klassiker (Ordet och Färgerna) men jag kan inte komma på någon svensk författare som bara fortsätter att bli bättre för varje bok så här långt in i sitt författarskap. Hon vägrar vila på några lagrar. Det här är en fantastisk bok: svindlande, underbar, mästerlig." Björn Kohlström, Bernur. 

Jag tycker mycket om Österlunds diktsamling. Ömsintheten och förlåtelsen som tränger igenom det svåra. Kroppsligheten. Mixen av pretentiöst och opretentiöst. Det är lite samma känsla som att läsa Katarina Frostenson, som alltid är både pratig och skarp, mångtydig och akut, sval och extremt kroppslig. Språket blir en andning i andningen eller ett finger i munnen att suga på, bita i, spotta ut och åter föra till läpparna." Amelie Björck, Aftonbladet  

Det är ett slags montage av fem formmässigt skiftande delar. Korta, dialogiska stycken blandas med prosalyriska flöden, punkterade med de omisskännligt rytmiska upprepningar som fått en del kritiker att likna Österlunds poesi vid Inger Christensens systemdiktning." Hedvig Ljungar, SvD.