Med boken Flaskpost från Förintelsen avslutar Peter Handberg sin mäktiga trilogi med resor i Förintelsens fotspår som inleddes med Världens yttersta platser (2019) och Strö aska över ditt huvud (2022). Här rör det sig inte bara om att ge de kvarvarande offren röst utan också om hur historien förvrängs och förvandlas i den samtida politikens tjänst.

Boken är en fascinerande och skrämmande resa i Litauen. Den visar på hur minnet av de många mördade judarna finns kvar som ett sår, en tystnad. Författaren behöver knappt skrapa på ytan för att möta det hat som en gång möjliggjorde förföljelsen av judarna. Samtidigt är det ett vittnesmål om hur historien skrivs om, hur bödlar återupprättas och firas som frihetshjältar, och hur de få kvarvarande vittnena inte kan komma överens om det bästa sättet att minnas det som skett.

Resultatet är ett samtidshistoriskt storverk. Boken innehåller dessutom både svartvita fotografier från tiden liksom författarens egna bilder från sin resa.

Ur boken:

»Det förflutna förnekas inte, men det kringgås, förminskas, tunnas ut, osynliggörs till något som är så gott som abstrakt och hur som helst alltid under tysk ledning. Att ta itu med sitt förflutna är lika med att göra det till en abstraktion där inga mördare nämns vid namn, förutom de tyska befälhavarna. Och ett mindre antal litauer som hjälpte till: alltid reducerade i sitt antal och till sitt uppsåt med orden men det var ju bara några skurkar, drägg och gangsters, som om det inte handlade om helt vanliga litauer, vilket det oftast gjorde. I tusental. Hur många tvistas det om och det kommer heller aldrig att kunna klarläggas helt, särskilt som viljan till detta inte har varit stor i en ung nation som försöker skapa sig en nationell identitet. Spökena ovan och den konkreta sovjetiska brutaliteten och terrorn mot de baltiska folken, skymmer sikten på de egna brotten. I frihetens namn vill man inte längre veta av sina mördare.«

Med boken Flaskpost från Förintelsen avslutar Peter Handberg sin mäktiga trilogi med resor i Förintelsens fotspår som inleddes med Världens yttersta platser (2019) och Strö aska över ditt huvud (2022). Här rör det sig inte bara om att ge de kvarvarande offren röst utan också om hur historien förvrängs och förvandlas i den samtida politikens tjänst.

Boken är en fascinerande och skrämmande resa i Litauen. Den visar på hur minnet av de många mördade judarna finns kvar som ett sår, en tystnad. Författaren behöver knappt skrapa på ytan för att möta det hat som en gång möjliggjorde förföljelsen av judarna. Samtidigt är det ett vittnesmål om hur historien skrivs om, hur bödlar återupprättas och firas som frihetshjältar, och hur de få kvarvarande vittnena inte kan komma överens om det bästa sättet att minnas det som skett.

Resultatet är ett samtidshistoriskt storverk. Boken innehåller dessutom både svartvita fotografier från tiden liksom författarens egna bilder från sin resa.

Ur boken:

»Det förflutna förnekas inte, men det kringgås, förminskas, tunnas ut, osynliggörs till något som är så gott som abstrakt och hur som helst alltid under tysk ledning. Att ta itu med sitt förflutna är lika med att göra det till en abstraktion där inga mördare nämns vid namn, förutom de tyska befälhavarna. Och ett mindre antal litauer som hjälpte till: alltid reducerade i sitt antal och till sitt uppsåt med orden men det var ju bara några skurkar, drägg och gangsters, som om det inte handlade om helt vanliga litauer, vilket det oftast gjorde. I tusental. Hur många tvistas det om och det kommer heller aldrig att kunna klarläggas helt, särskilt som viljan till detta inte har varit stor i en ung nation som försöker skapa sig en nationell identitet. Spökena ovan och den konkreta sovjetiska brutaliteten och terrorn mot de baltiska folken, skymmer sikten på de egna brotten. I frihetens namn vill man inte längre veta av sina mördare.«

Med boken Flaskpost från Förintelsen avslutar Peter Handberg sin mäktiga trilogi med resor i Förintelsens fotspår som inleddes med Världens yttersta platser (2019) och Strö aska över ditt huvud (2022). Här rör det sig inte bara om att ge de kvarvarande offren röst utan också om hur historien förvrängs och förvandlas i den samtida politikens tjänst.

Boken är en fascinerande och skrämmande resa i Litauen. Den visar på hur minnet av de många mördade judarna finns kvar som ett sår, en tystnad. Författaren behöver knappt skrapa på ytan för att möta det hat som en gång möjliggjorde förföljelsen av judarna. Samtidigt är det ett vittnesmål om hur historien skrivs om, hur bödlar återupprättas och firas som frihetshjältar, och hur de få kvarvarande vittnena inte kan komma överens om det bästa sättet att minnas det som skett.

Resultatet är ett samtidshistoriskt storverk. Boken innehåller dessutom både svartvita fotografier från tiden liksom författarens egna bilder från sin resa.

Ur boken:

»Det förflutna förnekas inte, men det kringgås, förminskas, tunnas ut, osynliggörs till något som är så gott som abstrakt och hur som helst alltid under tysk ledning. Att ta itu med sitt förflutna är lika med att göra det till en abstraktion där inga mördare nämns vid namn, förutom de tyska befälhavarna. Och ett mindre antal litauer som hjälpte till: alltid reducerade i sitt antal och till sitt uppsåt med orden men det var ju bara några skurkar, drägg och gangsters, som om det inte handlade om helt vanliga litauer, vilket det oftast gjorde. I tusental. Hur många tvistas det om och det kommer heller aldrig att kunna klarläggas helt, särskilt som viljan till detta inte har varit stor i en ung nation som försöker skapa sig en nationell identitet. Spökena ovan och den konkreta sovjetiska brutaliteten och terrorn mot de baltiska folken, skymmer sikten på de egna brotten. I frihetens namn vill man inte längre veta av sina mördare.«