1800-talets underhållningsmarknad är en märklig värld som rymmer inslag som vi idag uppfattar som egendomliga, komiska och kanske inte särskilt underhållande. Vari låg nöjet, till exempel, att titta på människor iförda snäva hudfärgade kläder som iscensatte sig själva som antika konstverk, stående på en långsamt roterande scen? Hur kom det sig att akrobater som härmade apor gjorde succé i Sverige, och i hela Europa? Och hur ska vi se dem i relation till de underhållare som omvänt lät apor imitera människor på scen?

I Artister i marginalen tar Leif Runefelt upp fyra udda genrer på denna underhållningsmarknad: ”levande bilder”, apimitatörer, armlösa personer samt nordafrikanska akrobater. Alla dessa ägnade sig åt
”kroppskonster” och deras gemensamma ansats är att de förevisade skolade kroppar på något sätt. Att de samtidigt behärskade en hög grad av överlevnadskonst är uppenbart eftersom de bör betraktas som entreprenörer på en konkurrensutsatt marknad. En marknad som dock gav friheter och möjligheter till konstnärskap för personer med avvikande karaktär i 1800-talets samhälle.

1800-talets underhållningsmarknad är en märklig värld som rymmer inslag som vi idag uppfattar som egendomliga, komiska och kanske inte särskilt underhållande. Vari låg nöjet, till exempel, att titta på människor iförda snäva hudfärgade kläder som iscensatte sig själva som antika konstverk, stående på en långsamt roterande scen? Hur kom det sig att akrobater som härmade apor gjorde succé i Sverige, och i hela Europa? Och hur ska vi se dem i relation till de underhållare som omvänt lät apor imitera människor på scen?

I Artister i marginalen tar Leif Runefelt upp fyra udda genrer på denna underhållningsmarknad: ”levande bilder”, apimitatörer, armlösa personer samt nordafrikanska akrobater. Alla dessa ägnade sig åt
”kroppskonster” och deras gemensamma ansats är att de förevisade skolade kroppar på något sätt. Att de samtidigt behärskade en hög grad av överlevnadskonst är uppenbart eftersom de bör betraktas som entreprenörer på en konkurrensutsatt marknad. En marknad som dock gav friheter och möjligheter till konstnärskap för personer med avvikande karaktär i 1800-talets samhälle.

1800-talets underhållningsmarknad är en märklig värld som rymmer inslag som vi idag uppfattar som egendomliga, komiska och kanske inte särskilt underhållande. Vari låg nöjet, till exempel, att titta på människor iförda snäva hudfärgade kläder som iscensatte sig själva som antika konstverk, stående på en långsamt roterande scen? Hur kom det sig att akrobater som härmade apor gjorde succé i Sverige, och i hela Europa? Och hur ska vi se dem i relation till de underhållare som omvänt lät apor imitera människor på scen?

I Artister i marginalen tar Leif Runefelt upp fyra udda genrer på denna underhållningsmarknad: ”levande bilder”, apimitatörer, armlösa personer samt nordafrikanska akrobater. Alla dessa ägnade sig åt
”kroppskonster” och deras gemensamma ansats är att de förevisade skolade kroppar på något sätt. Att de samtidigt behärskade en hög grad av överlevnadskonst är uppenbart eftersom de bör betraktas som entreprenörer på en konkurrensutsatt marknad. En marknad som dock gav friheter och möjligheter till konstnärskap för personer med avvikande karaktär i 1800-talets samhälle.