Under 1700-talet och tidigt 1800-tal förändrades inköpsvanorna drastiskt i Sverige: ett konsumtionssamhälle började ta form. En rad nya varor som kaffe, te, porslin, bomull och exotiska textilfärger gjorde succé. Ett urbant mode och sällskapsliv växte fram och krävde både tid och pengar. Gradvis fick nymodigheterna människorna, och därmed även samhället, att ändras. I Att hasta mot undergången analyserar idéhistorikern Leif Runefelt debatten om konsumtion 17301830. Han belyser hur de nya varorna och beteendena uppfattades som hot mot samhällsordningen eftersom de ofta bröt mot ståndssamhällets regler. Ordningen var hierarkisk och skillnader skulle vara tydliga: man skulle klä och bete sig i enlighet med sin sociala ställning. Det rådde starka uppfattningar om vad som var lämpligt eller olämpligt för olika individer. Genom nymodigheterna kunde människor iscensätta sig själva på sätt som inte svarade mot de förväntningar som fanns på dem. Därmed uppkom en moralisk fråga: vad var rätt, och vad var fel? Frågan fick också en politisk dimension eftersom överträdelser var ett potentiellt hot mot sam häller. Den nya konsumtionsivern innebar kanske att hela samhället gick mot sin undergång? I boken får vi följa den intensiva debatt som fördes på era olika arenor. Pressen och litteraturen befolkades plötsligt av härmapor, fjollor, sprätthökar, kaffedrickare, götiska bönder och andra typkaraktärer. Figurerna hade specifika retoriska funktioner i kritiken av konsumtionen, och i centrum stod människans förställning som det avgörande problemet.
