Leif Runefelt – författare

Vad har döden haft för betydelse för den skrivande människan? Vad kan världens första råvarukris lära oss om den globala ekonomin och kriser idag? Hur gick det till när den tyska matematikern Emmy Noether förändrade den moderna fysiken i grunden men sedan blev i princip bortglömd? Vad har 1800-talets akrobatikkonst att säga om kapitalismens verkningar och människans gränser? Och hur kan bilden av Onkel Tom i Harriett Beecher Stowes klassiker förklara debatten om rasism i dagens USA?

I Bildningsboxen förklarar och fördjupar Sveriges främsta forskare händelser i historien och samtiden. Essäerna behandlar naturvetenskap, samhällsvetenskap, historia, ekonomi och litteratur men är skrivna i ett personligt och lättillgängligt format. Det är folkbildning av bästa snitt.

Bildningsboxen är ett samarbete mellan Anekdot/Bildningspodden och Norstedts förlag.

1800-talets underhållningsmarknad är en märklig värld som rymmer inslag som vi idag uppfattar som egendomliga, komiska och kanske inte särskilt underhållande. Vari låg nöjet, till exempel, att titta på människor iförda snäva hudfärgade kläder som iscensatte sig själva som antika konstverk, stående på en långsamt roterande scen? Hur kom det sig att akrobater som härmade apor gjorde succé i Sverige, och i hela Europa? Och hur ska vi se dem i relation till de underhållare som omvänt lät apor imitera människor på scen?

I Artister i marginalen tar Leif Runefelt upp fyra udda genrer på denna underhållningsmarknad: levande bilder, apimitatörer, armlösa personer samt nordafrikanska akrobater. Alla dessa ägnade sig åt kroppskonster och deras gemensamma ansats är att de förevisade skolade kroppar på något sätt. Att de samtidigt behärskade en hög grad av överlevnadskonst är uppenbart eftersom de bör betraktas som entreprenörer på en konkurrensutsatt marknad. En marknad som dock gav friheter och möjligheter till konstnärskap för personer med avvikande karaktär i 1800-talets samhälle.

När adelsdamen Anna Johanna Grill 1788 reste till England gjorde det stora utbudet av konsumtionsvaror ett djupt intryck. Hon reflekterar i sin resedagbok över de många bodarnas rikedom av varor. Somliga bodar saluför endast pennor och papper, en annan bara käppar, ytterligare en specialiserar sig på strumpor och så vidare. Hon noterar att engelsmännen exponerar sina varor på ett sätt som narrar folk att handla .

Hur såg det ut i Stockholm vid samma tid? Fanns det särskilda shoppingstråk, vem sålde, vem handlade och vilka varor stod till buds? Hur såg marknadsföringen ut och betalades varor med likvida medel eller handlades det på kredit?

I den rikt illustrerade antologin Shopping i Stockholm. Sociala praktiker på gatunivå, 1700-1850 får vi veta mer om Anna Johanna Grill, men även om Årstafrun Märta Helena Reenstierna; nipperhandlaren Peter Wahnberg; friherren Axel von Fersen; drottning Hedvig Elisabeth Charlotte och hennes kammarjungfru; sidenhandlaren Herman Grewesmühl; skådespelerskorna Lisette Stenberg och Sophia Wäström; kramhandlare Jeremias Sandborg; perukmakare Carl Gustaf Lindström med många fler.

De elva artikelförfattarna är forskare från skilda discipliner och vetenskapliga traditioner. De visar att den nya tidens shoppingstråk med dess varuutbud av sidentyger, nipper, modegravyrer, smide, peruker och hårpomador inte bara tillgodosåg konsumenternas behov, utan möjliggjorde även drömmar om nya identiteter och en bättre position i samhället, för sig och de sina.

Vid sekelskiftet 1900 lades grunden för ett självklart inslag i vårt moderna liv: reklambilden. Industrialismens otaliga produkter skulle säljas med en teckning eller ett foto cyklar, blusar, tvålar, tidningar, underkläder och allt möjligt som skulle säljas i mängd. I Den magiska spegeln undersöker Leif Runefelt idealbilder av kvinnan i annonserna i denna den svenska bildsatta annonsens genombrottstid. Han analyserar det första skedet av vår egen kapitalistiska konsumtionskultur, där valen mellan olika varor står i centrum för hur vi skapar oss själva som individer.

Konstruktionen av kvinnan som aktiv konsument, som flitigt arbetande i hem och på kontor och som sexualiserat objekt kom redan då att bli en väsentlig del av kapitalismens språk.

Reklamens kvinna var ung och vacker, ibland självständig men oftare underordnad bilderna både förstärkte och utmanade samtida ideal. Reklamen var en magisk spegel i vilken konsumenten såg sin potential om hon valde rätt. Den speglade inte bara sin tid utan formade såväl sin samtid som framtiden vår tid.

Ben Raphilo var en man som kunde vika ihop sig själv och stoppa in sig i en påse. Han var en av hundratals personer som åkte runt i 1800-talets svenska städer och erbjöd några ögonblicks förundran ett magiskt avbrott i det vanliga livet. Underhållarkulturen som han var en del av hade särskilda förutsättningar. Vi kan i boken bekanta oss med underhållningsgenrer såsom magi, menagerier, panoramor, vaxkabinett och akrobatik och får en överblick över den förunderliga värld som var 1800-talets underhållning.

Med utgångspunkt i annonser i svensk press undersöker Leif Runefelt hur marknaden för förundran såg ut i Sverige. Han vill visa att aktörerna stundom kunde åtnjuta en ganska hög status och uppskattas, inte bara av marknadspubliken utan också av städernas borgerskap. De här konstutövarna var oftast verksamma på marknader men de var inga enkla marknadsgycklare utan skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor som lika gärna kunde uppträda i rådhusen. Genom sin förmåga att med sina egna kroppar, djur eller föremål visa upp företeelser som gick långt bortom småstädernas vardag lyckades de locka både hög och låg i ett land på tröskeln till det moderna.

Ben Raphilo var en man som kunde vika ihop sig själv och stoppa in sig i en påse. Han var en av hundratals personer som åkte runt i 1800-talets svenska städer och erbjöd några ögonblicks förundran ett magiskt avbrott i det vanliga livet. Underhållarkulturen som han var en del av hade särskilda förutsättningar. Vi kan i boken bekanta oss med underhållningsgenrer såsom magi, menagerier, panoramor, vaxkabinett och akrobatik och får en överblick över den förunderliga värld som var 1800-talets underhållning.

Med utgångspunkt i annonser i svensk press undersöker Leif Runefelt hur marknaden för förundran såg ut i Sverige. Han vill visa att aktörerna stundom kunde åtnjuta en ganska hög status och uppskattas, inte bara av marknadspubliken utan också av städernas borgerskap. De här konstutövarna var oftast verksamma på marknader men de var inga enkla marknadsgycklare utan skickliga yrkesmän och yrkeskvinnor som lika gärna kunde uppträda i rådhusen. Genom sin förmåga att med sina egna kroppar, djur eller föremål visa upp företeelser som gick långt bortom småstädernas vardag lyckades de locka både hög och låg i ett land på tröskeln till det moderna.