När yngre skolelevers läsning i skolan uppmärksammas är det oftast olika läsmetoder som undersöks och diskuteras. I denna avhandling står emellertid yngre elevers läsning av skönlitteratur i centrum. I ett klassrum där olika litteraturpedagogiska redskap används undersöks litteraturarbetets möjligheter. En utgångspunkt är att läsning är en social process där det är i samarbete och i mötet med andra som förståelse kan skapas. Klassens gemensamma arbete beskrivs som en läsargemenskap. Eleverna i klassen följs under fyra år, från början av årskurs F till slutet av årskurs 3. Läraren är forskare i egen klass och dokumenterar alltså arbetet med ett inifrånperspektiv. Avhandlingen är en studie av klassens litteraturarbete. Studien fokuserar klassens gemensamma högläsning, läsloggsskrivande, boksamtal och elevernas enskilda läsning. För att illustrera hur komplext läsarbete är presenteras särskilt fyra elevers väg in i läsningen under de fyra åren. Studien pekar på att eleverna är aktiva och skapar förståelse genom att bygga upp sin föreställning under läsningen. De använder sig av olika lässtrategier i sitt förståelsearbete och uttrycker detta inte bara genom verbalt språk, utan också genom lek, gester och rörelser och i bilder och andra estetiska uttryck. Avhandlingen lyfter fram och diskuterar hur undervisningen med hjälp av de litteraturpedagogiska redskapen, olika lässtrategier och elevernas läslek fungerar som stödstrukturer för det meningsskapande arbetet. Läraren använder dessutom olikhet och skillnad som viktiga stödstrukturer i arbetet. De språkliga aktiviteterna hänger samman: samtal, lyssnande, läsning och skrivande samverkar när barn undersöker och ger respons på innehållet i böcker.
