EFS arbete i Tanzania har en dramatisk bakgrund. Vintern 1935–1936 utvisades alla EFS missionärer från Eritrea, Etiopien och Somalia i samband med den italienska erövringen av Etiopien. Därför sändes 1937 de erfarna missionärerna Martin Nordfeldt och Herbert Uhlin på en lång undersökningsresa för att söka ett nytt fält i Östra Afrika. I Tanganyika kunde ett arbete startas på två platser 1938, men redan tre år senare måste paret Nordfeldt överta ansvaret för Berlinmissionens stora arbete i söder. Efterkrigstiden innebar en omställning med fokus på ledarträning och en snabb utbyggnad av skolor och sjukvård. Från mitten av 1950-talet inleddes processen mor en självständig kyrka, vilket också blev en verklighet 1959. Missionärerna lämnade över alla ledarpositioner till inhemsk personal under 1960-talet och övergick till stödjande funktioner inom ekonomi, byggnationer, sjukvård och utbildning. Varje period har inneburit nya frågor och utmaningar för den lutherska kyrkan och stödjande missioner. Trots detta har kyrkan växt kraftigt under hela perioden och är idag (2017) med sina 6,5 miljoner medlemmar en av de största lutherska kyrkorna i världen. EFS missionärer kom till Tanzania vid ett avgörande skede och har fortsatt haft ett engagemang för den lutherska kyrkan under nästan 80 år. Denna studie har fokus på hur arbetet förändrats över tid och vad dessa förändringar inneburit för EFS mission och den inhemska lutherska kyrkan i södra Tanzania. Klas Lundström är lektor vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Han arbetade under åren 1982–1993 inom det södra stiftet i Tanzanias lutherska kyrka (ELCT).
