Vem bestämde att det yttersta lagret är det fulaste, kanske är det tvärtom: att det är de gömda, mörka lagren längst där inne i oss som borde få sig en åthutning? Jag antar att det handlar om djupt rotade idéer om att det vi människor själva väljer är fult, precis som att allt vi väljer att utföra med våra kroppar sällan har hög status. Sex, mode och lönearbete. Just det yttersta lagret, modelagret, är ju ett av få lager hos oss själva som vi fritt väljer hur vi ska utforma.
I en medryckande ärlig och stundtals eruptiv brevväxling möts modeprofilerna och före detta främlingarna Emma Veronica Johansson och Philip Warkander i en korrespondens om en av vår tids främsta kulturyttringar mode för att resonera, diskutera och analysera, men även för att gräva i sitt eget modeförflutna. Mode har under de senaste decenniet kommit att gå från nördigt särintresse till att positionera sig som samhällsangelägenhet och ett ofrånkomligt språk vilket även om vi inte är medvetna om att vi talar det kommunicerar vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg med eller utan vårt samtycke. Men vad händer med det njutbara, själsliga och vackra i denna kulturyttring när den blir ett tvång? Och vad spelar modet för roll i en digital tidsålder? Genom denna brevväxling som långsamt formas till ett intressant och utlämnande samtal om modets förutsättningar och egenheter, dess vara eller icke-vara, och modets egentliga syfte lär författarna känna sig själva och varandra genom sina två perspektiv på det gemensamma intresset. Älskar du shopping, stilråd och stålgalgar? Då är det här inte boken för dig.
Emma Veronica Johansson är autodidakt och har ett förflutet som moderedaktör, fotomodell och stylist, och arbetar idag som frilansskribent.
Philip Warkander är världens första filososofie doktor i modevetenskap och arbetar idag som konsult inom modebranschen, som skribent samt som lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.
