Den 16 mars rasade Dow Jones med 12,9%. Det var det största raset sedan 1987, och på nyheterna talas det nu om risken för en depression lik 30-talets. När vi började skissa på detta nummer visste vi lika lite om vad som komma skulle, som vi i nuläget vet om människors hälsa och ekonomi framöver. I orons och osäkerhetens ljus framträder många texter på nya sätt. Ida Börjels hörspel Uppsving, som tematiserar det ekonomiska språkets inverkan på oss, gör exempelvis det. Börjels text, liksom flera andra i numret, belyser hur språket och poesin är delaktiga i ekonomins och politikens krassa strukturer. Varför skulle då inte också poesin förändras av pågående samhällskris? Hur visionär eller radikal poesi än kan vara, så skapas den och sprids genom komplexa strukturer av institutioner, utbildningar, förlag, statliga bidrag, evenemang och tidskrifter. När ramverken förändras, förändras dikten. Detta tas utförligt upp i OEI:s senaste dubbelnummer. Redaktionen ser där hur den smala och lokala poesin hotas av ökad kommersialisering efter några goda år på 2000-talet, och att bristen på institutionskritik i poesin nu är stor. Men är institutionskritik och stor en läsekrets nödvändigtvis svurna fiender? Att poetiska röster som vänder sig mot litteraturens ordningar når ut brett tyder på att deras budskap får resonans i många läsare. Någon som gjort detta är Yahya Hassan, varför hans dikt “FÖRLAGSMÖTE” inleder numret. Kort innan det skulle gå i tryck nåddes vi av nyheten om den 24-åriga poetens död. Ett förkrossande faktum, som lär påverka läsningarna av hans dikter. Kommer Hassans sista bok leda till självrannsakan inom litteraturens institutioner? Det är för tidigt att säga. Men hur en sådan kan se ut skildras här av Juliana Spahr med ett utdrag ur romanen Förvandlingen. Hon visar hur poetiska stilparadigm upprätthålls och förändras med eller mot institutionella “komplex”. Men vem släpps alls in i dessa? Vilken makt har dikter och poeter att förändra dem? En strategi är att bygga egna strukturer. Förlagskollektivet Dockhaveri, som gjort just det, reflekterar i poetisk form om hur deras litterära drömmar tvingats möta institutionella förväntningar. Att gå motströms mot hierarkiska ordningar och stilparadigm är svårt, inte sällan framstår distributionen av uppmärksamhet orättvis. Sebastian Lönnlöv finner i Anna Greta Wides dikter en existentiell konflikt som förbisetts i en modernistiskt tillvänd historieskrivning, men som nu åter känns aktuell. När Spahr kopplar samman akademi med poetiska uttrycksformer väcker det frågor om hur det ser ut i Sverige. Den avhandling av Imri Sandström ni kunde läsa om i förra numret är ingen ensam händelse. I detta nummer granskar Amelie Björck hur konstnärlig forskning växer och vilka risker och möjligheter det poetiska tänkandet står inför. Vi vet inte mycket om samhället efter covid-19. Men i tider av kris är det viktigt att ge akt såväl på språkets innersta skiftningar, som på världsomspännande system. När Arne Melberg här fortsätter sin mångåriga studie av Göran Sonnevis pågående diktning, målas just bilden av hur poetens pendel oupphörligt svingar mellan de stora yttre strukturerna och det mänskliga inre – genom nya kriser, och nya ljusningar. En dialektik som alltid har sysselsatt poesin.
