Lyrikvännen - Tidskrift för poesi – förlag

I två essäer undersöker och leker poeten, kritikern och redaktören Magnus William-Olsson med gränsen mellan poesi och filosofi. Med hjälp av Giorgio Agamben, Pindaros, María Zambrano med flera, söker sig dessa essäer mot en plats bortom “det uråldriga grälet”.

"Numrets andra hälft är tematisk och gjord i samarbete med religionsvetaren och skribenten Simon Sorgenfrei. Här är den sufiska lyriken i fokus, kärlek finns även där, inte minst i form av kärlek till Gud. Temasektionen innehåller både nyöversättningar av Rumi och introducerar ett flertal andra sufiska lyriker." Ur numrets ledare

"Vi hoppas numret visar på sätten litteraturen fortsätter att hitta nya former för oss att tänka på och känna med. Vilket får ses som tecken på att vi trots allt, med Boyers ord, "inte är döda än'". Ur numrets ledare Poesi av Gustaf Fröding, Marianne Moore, Layli Long Soldier, Lennart Sjögren och Mara Lee. Essäer av Lars-Håkan Svensson, Sofia Roberg, Anne Boyer och Lennart Sjögren. Recensioner: Lars Gustaf Andersson om Arne Johnsson, Maria Küchen om Marie Silkeberg, Lizette Romero Niknami om Malte Persson, Donia Saleh om Jonas Gren och Magdalena Rozenberg om Elisabeth Berchtold.

"Man hör ibland att poeter är språkets väktare. Så vi bad några poeter och en filosof att ge sig i kast med Tidöavtalet." Ur numrets ledare I numret finns ett nytt motavtal till Tidöavtalet skriver av poeterna Merima Dizdarević, Athena Farrokhzad och Burcu Sahin. Därtill essäer av Marcia Sá Cavalcante Schuback och Sorin Masifi, och dikter av Tova Gerge, Matthew Rana, Pär Thörn, Ioana Vintila och Alexandra Parvan. Poesirecensioner står Burcu Sahin, Niklas Söderberg, Naima Chahboun, Theodor Hildeman Togner och Erik Bergqvist för.

”I förra numret fördjupade vi oss i hur poeterna berättar och dokumenterar. Det här dubbelnumret tar sig an dikten från en annan vinkel. För att komplettera frågan om hur poesin berättar, frågar sig dessa texter snarare hur den låter.” Ur numrets ledare Poesi av Hiba Abu Nada, Hanna Rajs, Fredrik Nyberg, Per Anders Ohlsson, Ann Jäderlund, Alice Oswald och Kalle Hedström Gustafsson. Texter av Jonas Ellerström, Isabella Nilsson, Tova Gerge, Vera Maria Monus, Jesper Olsson, Sofia Roberg, Khashayar Naderehvandi och Kaveh Akbar. Recensioner: Kristoffer Appelvik Lax om Mariam Naraghi, Erik Bergqvist om Ellen Nordmark, Tova Gerge om Magnus William-Olsson, Naima Chahboun om Lina Ekdahl & Thomas Tidholm, Arne Merlberg om Bengt Berg, Erik Lindman Mata om Imri Sandström.

“Världen över ser vi hur fascismen och dess auktoritära avfällingar åter vinner mark. Hur ska poesin svara på det? Vi blickar utåt för att få svar – framförallt mot samtida engelskspråkig poesi – men också bakåt, till Karin Boyes politiska dikt och tanke. I essän ”Dagdrömmeriet som livsåskådning” från 1929 vänder sig Boye mot föreställningen om poesi som något utomvärldsligt. Camilla Hammarström fördjupar bilden av Boye genom att läsa essän i relation till hennes poetiska gärning och politiska hållning.”

”Traditioner, såväl religiösa som poetiska, hade sannolikt inte hållit sig levande utan olika inkluderande och exkluderande sociala ritualer. Hur framträdande är dessa i samtida poesi?” Ur numrets ledare Poesi av Fateme Ekhtesari, Isabella Nilsson, Lars-Håkan Svensson och Elke Erb. Essäer av Roza Ghaleh Dar, Marie Tonkin, Daniel Mårs, Ludvig Berggren och Fredrik Nyberg. Recensioner: Naima Chahboun om Merima Dizdarević, Cecilia Luzon om Iman Mohammed,Theodor Hildeman Togner om Burcu Sahin, Lizette Romero Niknami om Leif Holmstrand och Freke Räihä om Thomas Tidholm.

Om det här numret av Lyrikvännen ska sägas att det är poesitätt, och att det framförallt är översatt poesi. Från Spanien, Österrike, Italien, Palestina, Danmark, och USA. Numrets texter frågar sig vad det är att skriva poesi, vad det är att läsa poesi och hur poeter förhåller sig till, eller bör förhålla sig till, en värld kantad av katastrofer.

”Så långt tillbaka vi kan spåra människan har hon överlämnat sånger och verk till kommande generationer. Även om detta kollektiva minne förändras, så kan poesin – ‘Denna gamla krigskorrespondent’ som Luque kallar den – med historiens hjälp ge nuet ett djupare sammanhang.” Ur numrets ledare Poesi av Adrienne Rich, Aurora Luque, Lizette Romero Niknami, Rosmarie Waldrop, Jesper Svenbro, Signe Gjessing och Linnéa Enström. Essäer av Elisabeth Friis, Balsam Karam, Anna Smedberg Bondesson och Sinziana Ravini. Recensioner: Maria Küchen om Athena Farrokhzad, Erik Bergqvist om Camilla Hammarström, Arne Melberg om Göran Sonnevi, Theodor Hildeman Tognér om Axel Winqvist och Sarra Anaya om Sorin Masifi.

Ingrid Nyström (1917–1999) kom från Kristinehamn i Värmland och gav under fyra år ut tre diktsamlingar. Hennes poetiska skärpa hyllades på kultursidorna, kritiker som Sten Selander, Gunnar Ekelöf och Olof Lagercrantz såg Nyström som en av de riktigt stora. Efter en fjärde bok blev det tyst och Nyström föll i glömska. Nu har Simon Sorgenfrei grävt i arkivet och hittat ett flertal dikter som Nyström skrev senare. Tillsammans med dessa och ett urval ur hennes diktsamlingar – numera ofta svåra att hitta – lyfts nu Nyströms förbluffande författarskap upp ur glömskans domäner.

Antonella Anedda är en av italiens största och mest omtyckta poeter. Född 1955 i Rom – men med sardisk-korsikanska rötter – har hon skrivit en flerspråkig poesi som pendlat mellan de olika dialekterna. Detta är ett urval ur hennes senaste kritikerrosade samling Historiæ från 2018 som spänner från det allra mest lokala och personliga, till astronomin, Vergilius och världspolitiken. "I dessa utfärder, som går i olika riktningar uppåt och inåt, kanaliseras jagets nedbrytning och upplösning, både på individnivå och artnivå." Björn Kohlström

Vårt andra nummer 2026 innehåller mycket översatt poesi, det gäller såväl diktbidragen som essäerna. Morris Wikström har läst tre ukrainska diktsamlingar, och resone- rar kring poesins möjlighet att göra motstånd mot den ryska imperialism som gjort poesins verktyg till vapen. Förra året var det trettio år sedan den norske författaren och poeten Tor Ulven dog. Han gav ut ett tiotal böcker under sin livstid, och gjorde stort avtryck i den norska litteraturen. Om det, och om Ulvens gärning från ett metafysiskt perspektiv, skriver litteraturvetaren Svala Edgren i sin essä om poeten.

Detta nummer innehåller en del fantasi, både romantisk och mörk. I flera av dem ekar Nybergs undran: vilken roll kan versen spela i våra liv, såsom världen nu ser ut? (Ur numrets ledare)

Velimir Chlebnikov (1885–1922) var en av de revolutionerande modernister som förändrade den ryska och hela den europeiska poesins form och uttryck i början av seklet. Har har översatts till svenska förut (i Lilla serien, faktiskt), men trots sitt enorma inflytande på många andra håll har Sverige ställt honom något i skuggan av Vladimir Majakovskij. Chlebnikovs skrivande och tänkande är svåröverblickbart: han ville i sina dikter frilägga historiens lagar, magiska samband mellan tal och språkmystiska helheter som kunde ena den splittrade mänskligheten. När Mikael Nydahl i denna volym översätter och kontextualiserar Chlebnikovs anti-krigsdikt “Kriget i en musfälla” får vi dessutom inblickar och tankeställare rörande “det ryska” – hur historien om landet och dess poeter berättas, och vilka konsekvenser det får i dag, när Ryssland för krig igen.

”Poeter skriver inte sällan i opposition mot något. Det kan vara mot såväl konkret politik som mot något abstrakt, en anda eller ett språkbruk. Oavsett vilket tycks dikterna gärna sätta sig på tvären, i egenskap av att vara annorlunda.” Ur numrets ledare Poesi av Lousie Glück, Miron Białoszewski, Somaya El Sousi, Glenn Bech och Anton Göransson. Essäer av Hedvig Ljungar, Göran Sommardal och Saga Wallander. Intervju med Anna Hallberg Recensioner: Naima Chahboun om Emil Boss, Lizette Romero Niknami om UKON, Lars Gustaf Andersson om Peter Mickwitz, Donia Saleh om Aya Kanbar och Kristoffer Appelvik Lax om Aase Berg.

”Poesin skrivs, blir läst och diskuteras på andra sätt nu än på 50-talet, den är svår att överblicka. Men ett jubileumsnummer är en anledning så god som någon att ändå försöka.” Ur numrets ledare Poesi av Tua Forsström, Elis Monteverde Burrau, Nils-Åke Hasselmark, Katja Palo, Erik Janson, Mosab Abu Toha, BAM (Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević och Fanny Howe. Essäer av Bengt Holmqvist, Ingrid Elam, Donia Saleh och Lars Gustaf Andersson. Poesienkät med Burcu Sahin, Arne Melberg, Camilla Hammarström, Martin Högström, Aya Kanbar, Victor Malm, Houssin Vennberg Sninate och Marie Pettersson. Recensioner: Eva Ström om Andreas Lundberg, Burcu Sahin om Channa Riedel, Erik Lindman Mata om Ulf Eriksson, Maria Küchen om Marie Tonkin och Freke Räihä om Lars Gustaf Andersson.

"Kanske är det som Jesper Svenbro påstår i en intervju i BLM från 1976, att antiken har “fungerat som en spegel där olika samhällen känt igen sig själva”. Nr. 5–6 av Lyrikvännen prövar detta påstående på olika sätt och visar att det antika varit – och fortfarande är – en generator av nya och oväntade möjligheter för poesin." Ur numrets ledare.

I årets tredje nummer av Lyrikvännen blickar vi utåt mot våra grannar i öst och väst. Den finska litteraturkritikern Vesa Rantama beskriver samtida poetiska tendenser i Finland i en essä som åtföljs av översättningar av två finska poeter, Erkka Filander och Sanna Karlström. Den finska poesin tycks präglas av upplösning av såväl epok som genregränser. Både Rantamas essä och dikterna har översatts av Peter Mickwitz. Från finlandssvenskt håll skriver Sofia Elie om en bortglömd diktsamling av Märta Tikkanen. Den norska kritikern Carina Elisabeth Beddari medverkar med en essä om den norska samtidspoesin som återknyter till de senaste årens poesidebatter. Hur vill vi egentligen ha vår poesi? Berättande eller sparsmakad? Och vad har de norska kritikerna rätt i, och var ger de efter för generaliseringens lockande godtycke?

”Ja, det sägs att nordborna har en särskild relation till skogen och rapporter om skogens hälsofördelar driver nu på den hyperciviliserade människans begär efter natur. Ett slags förvildad romantisk längtan, som kan urskuljas också i samtidspoesin.” Ur numrets ledare Poesi av Tobias Berggren, Daniela Danz, Adriana Aires Rastén, Karl Daniel Törnkvist, Tone Hødnebø och Eva-Stina Byggmästar. Essäer av Mats O. Svensson, Jila Mossaed, Sofia Roberg, Sanna Samuelsson, Jenny Jarlsdotter Wikström, David Zimmerman och Anahid Nersessian. Recensioner: Kristoffer Appelvik Lax om Lennart Sjögren, Ulf Eriksson om Helena Boberg, Merima Dizdarevic om Lina Ekdahl, Niklas Söderberg om Jenny Tunedal, Hanna Riisager om Theodor Hildeman Togner, Hzar Sultan om Li Li och Nino Mick om Nicole Charro.

"Av en slump nämns Federico García Lorca i fyra av numrets texter. En spansk mellankrigspoet, som bland annat lät sig inspireras av barockpoeten Luis de Góngoras lyriska strategi: chocka läsaren genom starka sinnesupplevelser. Lorca kallade poeterna för professorer i kroppens fem sinnen." Ur numrets ledare Poesi av Pia Juul, Åsa Ericsdotter, Olga Gutiérrez Galindo, Ilya Kaminsky, Anna Nygren och Elisabeth Hjorth. Essäer av Marie Silkeberg, Hanna Hallgren, Branko Copic, Merima Dizdarevic, Kajsa Sundin. Recensioner: Maria Küchen om Lina Arvidsson, Magnus Bremmer om Erik Lindman Mata, Freke Räihä om Niko Erfani, Erik Bergqvist om Lisa Zetterdahl och Naima Chahboun om Kristoffer Leandoer.

Årskiftets akt av att överge något och att vänta något annat väcker blandade känslor, och Lyrikvännens nyår var ovanligt känslosamt. Tidskriften mötte 2020 i en ny stad och med en ny redaktion, och inte nog med det: enligt årets första nummer finns det anledning att fråga sig om inte 2019 var extra känslosamt i sig. I en känslostormande tidsålder dubbar nämligen Sinziana Ravini poesin till ”den sista bastionen för en kom- plex känsloekonomi”, som i utgivningen 2019 sökte nya ”gemensamma, intersubjektiva rum”. Sara Abdollahi zoomar därefter in på poesins intersubjektiva belägenhet i en laddad och personlig läsning av Ann Jäderlund, poeten som visade henne vad poesi var bortom ”svarta polotröjor och slitna ullbaskrar”. Abdollahi finner hur dikterna drar kommunikationen till en smärtsamt uppmärksam plats, i en tid när alla är besatta av att debattera utan att lyssna. Och nog är Ann Jäderlund bekant för många läsare. I år är det trettio år sedan hon först medverkade här. Inte heller är den amerikanska poeten Mei-mei Berssenbrugge någon nykomling, Niclas Nilsson översatte henne redan i nr. 1–2, 2013. Här tolkar istället Jäderlund en dikt ur den senaste boken Hello, the Roses till svenska. En dikt som ställer oss mitt i kommunikationens sinn- liga gåtfullhet: ”Förbindelse, den form känslan ofta tar, framträder för mig som en visuell bild”. Viktigt för Berssenbrugges poesi, påpekar Iman Mohammed i sin introduktion, är en tvåspråkig erfarenhet. Förra året undersökte Imri Sandström vad två språk kan ha för relation till varandra i sin avhandling Tvärsöver otysta tider/Across unquiet times, ett arbete som Cia Rinne härdiskuterar vidare i en text om humor, ordvitsar och flykt- vägar från språklig kolonialism. Hon fortsätter därmed spinna en tråd som hon lade ut redan i nr. 5–6 2015, om just flerspråkighet. ”Det gäller att inte använda språket på ett likgiltigt sätt”, skrev Rinne då. Det är en god sammanfattning av vad decenniets första nummer hörsammar. Vad är dikten för ett slags meddelande? Vad rör den upp i oss som läser den? Nog finns här en dialog med tidskrifterna Kritiker och Glänta som nyligen ägnat sig åt känslor. Liksom med gamla Lyrikvännennummer. Så följer det förflutna alltjämt med in i det nya decen- niet, tillsammans med det nya. Litteraturkritikern Anna Lundvik och poeten David Zimmerman tar över som redak- törer i Malmö, ett nytt redaktionsråd tar form och bredvid bekanta skribenter välkomnar vi nya. Våren må dröja, men i Malmö blommar rosor redan i februari. Både rent faktiskt, och i poesin. Med stor tacksamhet gentemot ellerströms förlags fantastiska arbete under sina tretton år vänder den nya redaktionen längtansfullt blickarna mot ett okänt decennium som redan börjat fyllas med poesi. Vi kan inte säga det mer träffande än Sinziana Ravini: arbetet har bara börjat.

Tema: tema Författaren och kritikern Fredrik Sjöberg recenserar ett antal tidskrifter i Aftonbladet den 21/4 och kommer in på ett resonemang om tema­nummer. Sjöberg gillar inte teman, skriver han. ”Hellre då blandad kompott, en loppmarknad”. Och visst kan det vara mastigt att ta sig an ett helt temanummer om, som i Sjöbergs exempel, löss, om en inte har ett särintresse för djuret i fråga. Men samtidigt – och det är väl det fina med teman – vidgas kanske ditt begrepp om just lusen. Hade du inte alltid trott att den bara var ett ointressant skadedjur utan sublima egenskaper? Inte visste du att den också… ja, vaddå? Här på redaktionen har vi haft ett ömsom kärleksfullt, ömsom irriterat förhållande till temanumret som idé. När vi för tretton år sedan började göra Lyrikvännen hade vi ofta ett sammanhängande tema för varje nummer. Vi ägnade oss åt Ekelöf, åt Estland eller åt färgen gult. Att jobba utifrån ett tema var inte minst en arbetsmetod: ett sätt att få styr på ett material eller driva arbetet framåt. Det kändes enklare, mer lätthanterligt att kontakta poeter och skribenter när grundfrågan redan var på plats. Vad har du för relation till Birgitta Stenberg? Kan du tänka dig att skriva en text? Men efter hand tröttnade vi en smula på upplägget. Var inte tema­tanken väldigt forcerad, förminskande rentav? En text har väl bäring, även om den inte omges av andra texter med samma tematik? Det går ju ändå inte att säga allt om en färg, en person eller en plats, så varför ha ett uttalat tema? Så gick tankegångarna. Kanske hade vi bara slut på intressanta ämnen? Som vanligt på den här redaktionen hamnade vi hursomhelst någonstans i åsikternas välsignade mittpunkt. Vi gillar helt enkelt teman – när de är bra! – men föredrar loppmarknaden – om den har kvalitet! Det här numret av Lyrikvännen, vårt näst sista, är frukten av ett sådant medelvägstänkande. På bästa sätt fick vi en idé för ett tema då våra skribenter Anna Lundvik och David Zimmerman bestämde sig för att tillbringa några höstmånader i Italien. Vilken chans att få något intressant skrivet om detta fascinerande lyrikland! Resultatet av Anna och Davids vistelse blev intervjuer med fyra samtida italienska poeter – Cristina Ubah Ali Farah, Valerio Magrelli, Elisa Biagini och Antonella Anedda – och ett djupdykande ner i den italienska poesins belägenhet. Samtidigt fick vi möjligheten att an­lita några riktigt duktiga översättare av italiensk poesi – Lars-Håkan Svensson och John Swedenmark – som översatte, inte bara dessa fyra poeter utan också några till. Ida Andersen hade redan tidigare föreslagit att vi skulle publicera hennes och kollegorna Nina M Olsson och Cecilia Schwartz översättningar av två italienska poeter från nittonhundra­talet, och med Dennis Olssons intressanta analys av Anne Carsons Nox vidgades temat på ett oväntat sätt. Men om du, likt Fredrik Sjöberg, är en loppistyp, går du inte heller bet i detta nummer. Utöver de italieninspirerade texterna rymmer numret så skilda ting som Sten Wistrands porträtt av den ryske ­poeten Jevgenij Jevtusjenko, Hanna Nordenhöks omläsning av Ida Börjels Skåneradio, nyskriven poesi av Ulf Eriksson och Kristoffer Leandoer och sist men inte minst: riktigt bra lyrikkritik. Allt passar kanske inte alla, men något passar garanterat dig. Marie Pettersson

Den 16 mars rasade Dow Jones med 12,9%. Det var det största raset sedan 1987, och på nyheterna talas det nu om risken för en depression lik 30-talets. När vi började skissa på detta nummer visste vi lika lite om vad som komma skulle, som vi i nuläget vet om människors hälsa och ekonomi framöver. I orons och osäkerhetens ljus framträder många texter på nya sätt. Ida Börjels hörspel Uppsving, som tematiserar det ekonomiska språkets inverkan på oss, gör exempelvis det. Börjels text, liksom flera andra i numret, belyser hur språket och poesin är delaktiga i ekonomins och politikens krassa strukturer. Varför skulle då inte också poesin förändras av pågående samhällskris? Hur visionär eller radikal poesi än kan vara, så skapas den och sprids genom komplexa strukturer av institutioner, utbildningar, förlag, statliga bidrag, evenemang och tidskrifter. När ramverken förändras, förändras dikten. Detta tas utförligt upp i OEI:s senaste dubbelnummer. Redaktionen ser där hur den smala och lokala poesin hotas av ökad kommersialisering efter några goda år på 2000-talet, och att bristen på institutionskritik i poesin nu är stor. Men är institutionskritik och stor en läsekrets nödvändigtvis svurna fiender? Att poetiska röster som vänder sig mot litteraturens ordningar når ut brett tyder på att deras budskap får resonans i många läsare. Någon som gjort detta är Yahya Hassan, varför hans dikt “FÖRLAGSMÖTE” inleder numret. Kort innan det skulle gå i tryck nåddes vi av nyheten om den 24-åriga poetens död. Ett förkrossande faktum, som lär påverka läsningarna av hans dikter. Kommer Hassans sista bok leda till självrannsakan inom litteraturens institutioner? Det är för tidigt att säga. Men hur en sådan kan se ut skildras här av Juliana Spahr med ett utdrag ur romanen Förvandlingen. Hon visar hur poetiska stilparadigm upprätthålls och förändras med eller mot institutionella “komplex”. Men vem släpps alls in i dessa? Vilken makt har dikter och poeter att förändra dem? En strategi är att bygga egna strukturer. Förlagskollektivet Dockhaveri, som gjort just det, reflekterar i poetisk form om hur deras litterära drömmar tvingats möta institutionella förväntningar. Att gå motströms mot hierarkiska ordningar och stilparadigm är svårt, inte sällan framstår distributionen av uppmärksamhet orättvis. Sebastian Lönnlöv finner i Anna Greta Wides dikter en existentiell konflikt som förbisetts i en modernistiskt tillvänd historieskrivning, men som nu åter känns aktuell. När Spahr kopplar samman akademi med poetiska uttrycksformer väcker det frågor om hur det ser ut i Sverige. Den avhandling av Imri Sandström ni kunde läsa om i förra numret är ingen ensam händelse. I detta nummer granskar Amelie Björck hur konstnärlig forskning växer och vilka risker och möjligheter det poetiska tänkandet står inför. Vi vet inte mycket om samhället efter covid-19. Men i tider av kris är det viktigt att ge akt såväl på språkets innersta skiftningar, som på världsomspännande system. När Arne Melberg här fortsätter sin mångåriga studie av Göran Sonnevis pågående diktning, målas just bilden av hur poetens pendel oupphörligt svingar mellan de stora yttre strukturerna och det mänskliga inre – genom nya kriser, och nya ljusningar. En dialektik som alltid har sysselsatt poesin.