Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

När Nils-Åke Hasselmark debuterade på Norstedts 1957 med Dikter över en brusten trädgård var Hjalmar Gullberg hans lektör. Sextiofem år senare publicerar han nu diktsamlingen Fåradingar. Ett långt liv går att skönja i dessa korta, täta dikter. De är kloka, och liknar klassisk, centrallyrisk poesi, men bygger sällan på någon säker, tillbakalutad visdom. Deras kunskap är av ett annat slag. Den röst som hörs tycks inte ha vant sig varken vid att leva eller vid att skriva. Bilder och utsagor är präglade av en djup undran över livet, en nykter blick på döden och en förundran över världen: naturens skönhet och människans skörhet, poesins möjlighet att fortsätta bli till.

När Nils-Åke Hasselmark debuterade på Norstedts 1957 med Dikter över en brusten trädgård var Hjalmar Gullberg hans lektör. Sextiofem år senare publicerar han nu diktsamlingen Fåradingar. Ett långt liv går att skönja i dessa korta, täta dikter. De är kloka, och liknar klassisk, centrallyrisk poesi, men bygger sällan på någon säker, tillbakalutad visdom. Deras kunskap är av ett annat slag. Den röst som hörs tycks inte ha vant sig varken vid att leva eller vid att skriva. Bilder och utsagor är präglade av en djup undran över livet, en nykter blick på döden och en förundran över världen: naturens skönhet och människans skörhet, poesins möjlighet att fortsätta bli till.

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.

När Nils-Åke Hasselmark debuterade på Norstedts 1957 med Dikter över en brusten trädgård var Hjalmar Gullberg hans lektör. Sextiofem år senare publicerar han nu diktsamlingen Fåradingar. Ett långt liv går att skönja i dessa korta, täta dikter. De är kloka, och liknar klassisk, centrallyrisk poesi, men bygger sällan på någon säker, tillbakalutad visdom. Deras kunskap är av ett annat slag. Den röst som hörs tycks inte ha vant sig varken vid att leva eller vid att skriva. Bilder och utsagor är präglade av en djup undran över livet, en nykter blick på döden och en förundran över världen: naturens skönhet och människans skörhet, poesins möjlighet att fortsätta bli till.

När Nils-Åke Hasselmark debuterade på Norstedts 1957 med Dikter över en brusten trädgård var Hjalmar Gullberg hans lektör. Sextiofem år senare publicerar han nu diktsamlingen Fåradingar. Ett långt liv går att skönja i dessa korta, täta dikter. De är kloka, och liknar klassisk, centrallyrisk poesi, men bygger sällan på någon säker, tillbakalutad visdom. Deras kunskap är av ett annat slag. Den röst som hörs tycks inte ha vant sig varken vid att leva eller vid att skriva. Bilder och utsagor är präglade av en djup undran över livet, en nykter blick på döden och en förundran över världen: naturens skönhet och människans skörhet, poesins möjlighet att fortsätta bli till.

Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling har skrivits under en skör tid i poetens liv, men den är full av kraft. Bilderna flödar in i varandra, minnen, drömmar och fantasier blandas med iakttagelser om livet. Som läsare får man ge sig hän åt en underlig skönhet. Det här är poesi från den tid i en människas liv då själen brinner men kroppen börjar falna. "Skaka tyst på varje lågmäld hallucination", står det. Det är just vad poeten gör, och ut rasar en mäktig, liksom andlös dikt. Det är bråttom att skriva, för tiden rinner undan fort. Våren har fallit på knä i smältvattnet, svalorna kvittrar sina ytterligheter i skymningen och hemtjänstpersonalen rusar förbi ett skräddarsytt ljus. Så ser tillvaron ut på Ingenmans strand. En alldeles särskild plats, på kanten till det eviga hav där var och en av oss en dag ska bli ingen.