Genom att undersöka en gren inom animationen som framstår som en alltmer betydelsefull del av vår tids bildkultur bidrar ”Filmdockan” till den pågående, både livliga och spännande, processen inom forskningen kring animerade bilder. Bokens huvudämne är dockfilm, en filmgenre som kännetecknas av att ett animerat, personifierat och människoliknande föremål används som rollfigur inom ramen för en bildberättelse. Genom undersökningar och analys av de animerade filmernas genrekonventioner, estetik, berättar- och montagestrategier kan man även närma sig en förståelse av de historiska, ideologiska, teknologiska, och politiska klimaten och maktförhållandena vid tidpunkten för deras tillblivelse. Midhat ”Ajan” Ajanovic är docent i filmvetenskap anställd vid Högskolan Väst i Trollhättan. Denna diskussion om dockfilmen är tänkt som en fortsättning till författarens tidigare böcker i ämnet animation, framförallt Animation and realism (utgiven 2004) och Den rörliga skämtteckningen (utgiven 2009). Det första avsnittet ”Docka, begrepp och typer” diskuterar olika definitioner av ordet ”docka” som utgår ifrån dockornas ursprung, deras form och funktion, tekniska aspekter etc. I det här avsnittet ligger betoningen på den så kallade föreställande dockan som med hjälp av dockteaterns spelteknik, filmisk eller digital animation framställs som en särskild sorts ”skådespelare”. Avsnittet inkluderar även frågeställningar som specifikt behandlar animationens art, stil och väsentlighet som bland annat diskussioner om genre, estetik, och representation. Det andra avsnittet ”Historiskt panorama” gör en kronologisk genomgång av både de viktigaste estetiska tendenserna och några av de mest framstående människorna bakom historien om den animerade dockan. Den föreställande dockan är i regel en kulturell symbios – resultatet av mellanfolkliga blandningar. Dockfilmens estetik, teknik, motivkretsar, genrekonventioner och hybridiseringar förflyttar sig över tiden och i geografin via internationella kontakter och relationer mellan olika film- och kulturkretsar. Det tredje avsnittet ”Dockan på den digitala scenen” framstår som en kort promenad genom historien om digital animation. Flera av pionjärerna inom filmanimation i början av 1900-talet inspirerades av estetiken inom dockteatern i det då nya filmmediet. På samma sätt använde man i slutet av 1980-talet, när den ”digitaliserade dockan” trädde fram, datorer för att skapa en framställningsmodell som i grund och botten har sitt ursprung i teater- och filmanimering. Ämnet för det avslutande avsnittet ”Visuellt berättande och dockfilm” är alltså berättandet inom animerad film, och framförallt dess dockfilmsgenre. Animationsberättelsen (animerad film) består av filmspråk som grund med animationsspecifika och uttrycksfulla element som dess överbyggnad. Berättandet är även en viktig koppling mellan dockfilmer som stöds av filmisk respektive digital teknik. På det här viset är dockfilmen tydligt definierad i förhållande till berättelsen i allmänhet.
