Daorson – förlag

Kära bokälskaren, när du öppnar sidorna i den här boken, oavsett om du är ett barn som bara Om du gillar berättelser som kombinerar saga och historia, äventyr och familjär värme – är den här boken en riktig skatt. Följ Azur och Azra när de, tillsammans med den visa mormor Ajiša, upptäcker hemligheterna vid Vidoški hov, löser pussel som räddar kungariket och letar efter den mytomspunna Lysande grottan i hjärtat av Hercegovina. Längs vägen kommer du att möta gamla legender, gravstenar som viskar historier och sedan länge bortglömda hjältar. Varje sida rymmer spänning och kunskap, och varje pussel inbjuder barn att tänka, utforska och tro på nyfikenhetens kraft. För barn – det här är en bok de kommer att bära med sig i sina drömmar. För vuxna – en påminnelse om att vi använder berättelser för att bygga broar mellan det förflutna och framtiden. Amela (Džinić) Isanović föddes 1973 i Zvornik och brukar säga att hon är ett av de äldsta barnen som fortfarande gillar att leka och fantisera. Hennes hemland är hennes största inspiration och drivkraften bakom alla hennes berättelser, projekt och idéer. Hon går i skolan i mer än fyrtiofem år, en gång bara som elev, och idag både som elev och som lärare – eftersom hon alltid törstar efter kunskap. Hon säger att skolan är hennes andra hem. Amela är också känd för sina dockor – hon skapar små hjältar av trasor och strumpor som pratar, sjunger och lär sig tillsammans med barn. Hennes berättelser och dockor reste genom många länder och skapades ofta i barns sällskap. Hon fick många utmärkelser för sitt arbete, men hennes favorit är titeln ”Drottningen av det bosniska språket” som tilldelades henne av barnen i Tuzla. Hon har publicerat flera böcker för barn och vuxna, och hennes projekt ”Lär vi oss? O, ja – och vi leker!” växte bortom Europas gränser och gav glädje till många hem där det bosniska språket vårdas. Idag bor och arbetar hon i Göteborg, där hon undervisar i bosniska och outtröttligt skriver nya böcker, projekt och pjäser. I allt hon gör har hon en stor önskan – att ge barn en lycklig barndom, att lära dem kärlek, kunskap och stolthet över Bosnien och Hercegovina, men också att påminna dem om att det viktigaste är att ha ett stort hjärta – så stort att alla människor i världen får plats i det.

Zabluda [titel på svenska: Villfarelse] Romanens hjälte är en mor som i en virvelvind av villfarelse, förtvivlan och misstro kämpar för sanningen och förlitar sig på sin moderliga kärlek, vilket är starkare än de utmaningar som livet ger. Senada Bešić föddes 1961 i Prijedor. I Bosnien och Hercegovina arbetade hon som journalist innan hon flydde till Sverige med sin familj 1992. Hon har skrivit noveller och har för några av dem tilldelats priser, både i Sverige och i sitt hemland. Efter böckerna ”Vi, diaspora” (2012, och på svenska 2013) och ”Vi, diaspora: del II” (2014) publicerade hon den moderna romanen ”Zabluda” (”Villfarelse”, 2020).

”Här lyssnades hits som väckte nostalgi och en falsk känsla av trivsel och tillhörighet till denna stad. Och ingenting var sig likt. Varken staden eller vädret eller människorna och absolut inte nya kaféer.” ”Staden som den är… Caféet är konstruerat som ett kammerspiel där känslor förmedlas genom verbala signaler. Läsaren blir ett osynligt vittne som avlyssnar hennes karaktärers samtal. Vad pratar de om? Om en stad som den är nu, som den var och som den aldrig kommer att bli. Senada Bešić har förmågan att skapa trovärdighet i sin prosa genom dialog av exceptionell naturlighet och realism. De realistiska delarna av dialogerna växlar med den allvetande berättarens metaspråk som partners i en dans. Författaren förlitar sig på vardagslivets språk eftersom allt finns i språket; historia, kultur, mentalitet… Kort sagt: sanningen! Med denna roman etablerade Senada Bešić sig definitivt som en litterär röst som konsekvent tolkar den del av Bosnien och Hercegovinas befolkning som vi oftast kallar diasporan – ett ord som, när det uttalas, lämnar bitterhet i munnen.” (Midhat Ajanović) ”Handlingen är noggrant placerad till största delen under den varma sommaren 2015 och utspelar sig kort, vid epilogen av denna romansaga, med en briljant effekt, ett år senare, 2016, och är genomsyrad av kala reminiscenser från den då mindre än ett kvarts sekel sedan kriget mellan nära nationer med ett språk och liknande vanor och mentalitet i detta mest destruktiva och grymma århundrade under det andra årtusendet. Patriotism, som Senada Bešić ser att hon kan och vet hur hon ska uttrycka den, efter tre decennier av exil i världen av andra världsåskådningar, vanor och mentaliteter, är precis hennes eget författarskap, utan bitterhet och hämndlystnad, styrd av den enda avsikten att lämna ett arv av strävan till senare generationer, uttryckt på ett litterärt sätt, så att inget sådant aldrig händer någon igen. Framförallt är detta en roman/skrik av ett av offren som känner skam över det onda som andra begått. Med andra ord, en roman/dokument och en sund känsla.” (Dušan Kan) Senada Bešić föddes 1961 i Prijedor. I Bosnien och Hercegovina arbetade hon som journalist innan hon flydde till Sverige med sin familj 1992. Hon har skrivit noveller och har för några av dem tilldelats priser, både i Sverige och i sitt hemland. Efter böckerna ”Vi, diaspora” (2012, och på svenska 2013) och ”Vi, diaspora: del II” (2014) publicerade hon moderna romaner ”Zabluda” (”Villfarelse”, 2020) och ”Kafić” (Kaféet, 2023).

Belma Omeragić lyckades skriva en modern bok för barn och unga och i den skapa psykologiskt övertygande karaktärer, lyriskt färgade bilder och en optimistisk inställning till problemen med att växa upp, nödvändig för varje uppväxt, när som helst.

Kära bokälskaren, när du öppnar sidorna i den här boken, oavsett om du är ett barn som bara upptäcker ordens magi, en förälder som letar efter ett sätt att föra böckernas värld närmare sitt barn eller en morförälder som vill dela historier från sin egen ungdom, vet att du står på tröskeln till en speciell värld. En värld av stora män från det bosniska förflutna, vars verk och karaktärer väntar på att få liv i din fantasi. Framför dig är inte bara en samling berättelser; framför dig är en bro som binder samman generationer, ett verktyg som stärker kopplingen mellan det förflutna och nuet, och en fyr som lyser upp vägen till framtiden. Den här vägen är inte bara belagd med datum och händelser, utan en väg kryddad med magi, en väg vävd med drömmar och förhoppningar. I vår hektiska värld, där vi ofta glömmer värdet av enkla konversationer, tjänar denna inskrift som en påminnelse om vikten av att prata, läsa och lära. Det påminner oss om att en bok inte bara är ett föremål vi håller i våra händer; det är biljetten till en äventyrlig resa, nyckeln som öppnar sinnen och hjärtan och länken som förbinder oss alla. Genom dessa berättelser överför farfadern kunskap till sina barnbarn, vilket gör dem till vittnen om de härliga ögonblicken i det bosniska förflutna. Men mer än det, han lär oss om kraften i berättande – hur berättelser kan forma, lära ut och inspirera. Hur det kan väcka fantasi, utveckla empati och bygga broar mellan människor. Jag inbjuder dig, kära läsaren, att följa med på denna resa. Att upptäcka, lära och dela. Att återuppliva traditionen av berättande i ditt hem, inte bara som ett sätt att förmedla kunskap, utan som ett sätt till en djupare kontakt med dem du älskar. Låt dessa berättelser vara gnistan som kommer att tända elden av nyfikenhet och kärlek till böcker i hjärtat på dina barn, barnbarn och alla dem som du delar ditt liv med. Med respekt, Din Amela ************************ Amela Isanović föddes 1973 i Zvornik, Bosnien och Hercegovina. Hon tog examen från Pedagogiska akademin, Institutionen för bosniska språk och litteratur, 1996, och 2011 från Filosofiska fakulteten i Tuzla, där hon fick titeln professor i bosniskt språk och litteratur, och 2014 tog hon magisterexamen i det bosniska språkets historia. Hon är författare till handboken ”Modeller för undervisningsförberedelser i språkundervisningen” (2009). Sedan 2003 har hon aktivt engagerat sig i dockteater, gjort dockor, anordnat dockföreställningar, skrivit manus för dockteater och aktivt arbetat för att främja dockteater som ett kreativt förhållningssätt till undervisning. Hon arbetade aktivt med att utbilda pedagoger och lärare i användningen av dockor i och utanför klassen. Baserat på denna erfarenhet skapades metodhandböckerna ”Min barndoms docka” (2008) och ”Dockan i undervisningen” (2014), samt ”Manualen för lärare i det bosniska språket”. Hon är manusförfattare till ett flertal radio- och TV-program inom dokumentär- och utbildningsprogram. Hon bor för närvarande i Göteborg, där hon arbetar som bosniska språklärare.

Krug [titel på svenska: Cirkel] Aida har varit i ett dysfunktionellt äktenskap med en narcissist man i fem år, men hennes fostran och rädsla för ensamhet tillåter henne inte ens att tänka på skilsmässa. Hennes man trakasserar henne ständigt, vilseleder, ljuger och förstör hennes självförtroende med sina paranoida spel. I den onda cirkeln skyller hon till och med sig själv för hans handlingar. Först när hon träffar personen hon var kär under sin skoltid börjar hon se på livet med andra ögon. ”Författaren lyckades skildra det psykologiska porträttet av de fyra huvudpersonerna i romanen på ett så levande sätt. Från materiell besatthet, rädsla för att fatta beslut, konsekvenser av att växa upp i en ohälsosam miljö till misslyckade försök att förändra personlighet. Kärlek, smärta och humör genomsyrar denna roman med ett starkt tempo och ett helt oväntat utfall. Boken som man läser i ett andetag.” (Josef Mikael Daoud) Samir Deumić, författare, poet och designer född 1973 i Prijedor, Bosnien Hercegovina. Bor i Jönköping där han driver anrik herrekipering ”Robert Lindqvist” som har funnits sen 1905. Hans första roman ”Krug” (Cirkel) gavs ut 2022. Samir är även verksam som kolumnist i olika svenska tidningar.

Cekrk [titel på svenska: Ödets hjul] ”Med kirurgisk precision försöker han rationalisera den bosniska verkligheten. Han spårar, undersöker, lär sig. En man, produkt från den skakiga bosniska marken på vilken människor sammanvävs i sina vansinne, kärlekar och hat, tittar på sig själva på avstånd i avlägsna Skandinavien.” (Radmila Karlaš) Midhat Medić föddes 1944 i Prijedor, Bosnien och Hercegovina. Han har haft en professionell karriär inom ekonomi med höga akademiska examina. Han kom in i skönlitteraturens värld 2013, som 70-åring. Samspelet mellan enskilda och kollektiva öden samt konflikter, sammanbrott och omsvängningar hos släktingars, vänners och landsmäns livsbanor är hans outtömliga tema som ständigt kommer tillbaka. Resultatet är fyra hittills publicerade böcker ”Vojskovođa Timošenko u prijedorskom mektebu” (”Vojskovođa Tymosjenko i Prijedors mekteb”, 2013), ”Čekrk” (”Ödets hjul”, 2018), ”Švicarska bolnica” (”Swiss Hospital”, 2019) och ”Svjetioničarov pečat” (”Fyrmästarens sigill”, 2020) och Bahnhof Prijedor (2021).

Švicarska bolnica [titel på svenska: Schweiziska sjukhuset] ”En roman om två krig och två fred i staden Prijedor. En roman full av bitterhet, längtan och sorg.” (Författaren) ”Med sin roman Švicarska bolnica (Schweiziska sjukhuset), uppmärksammar Midhat Medic ett faktum som få av bosniska författare använder i de tematiska källorna till sina litterära diskurser, och det är rikedomen av historiska händelser i stadskärnor som är täckta med lager av tid och väntar i arkiv att bli upptäckta. Författaren har hittat dokument över förekomsten av ett schweiziskt humanitärt sjukhus i Prijedor strax efter slutet av andra världskriget, som kämpade för att bekämpa epidemier av tyfus, skabb, tuberkulos och andra sjukdomar, och som den hemliga säkerhetspolisen upplöste och utvisade personal över natten som ’imperialistiska" spioner’. Medić bygger en komplett romanstruktur som introducerar fler tidsavsnitt och personligheter som i ett pussel sammanställer en intressant historia, full av intriger, vändningar och överraskningar.” (Dr Izet Muratspahić, lingvist och litteraturkritiker) Midhat Medić föddes 1944 i Prijedor, Bosnien och Hercegovina. Han har haft en professionell karriär inom ekonomi med höga akademiska examina. Han kom in i skönlitteraturens värld 2013, som 70-åring. Samspelet mellan enskilda och kollektiva öden samt konflikter, sammanbrott och omsvängningar hos släktingars, vänners och landsmäns livsbanor är hans outtömliga tema som ständigt kommer tillbaka. Resultatet är fyra hittills publicerade böcker ”Vojskovođa Timošenko u prijedorskom mektebu” (”Vojskovođa Tymosjenko i Prijedors mekteb”, 2013), ”Čekrk” (”Ödets hjul”, 2018), ”Švicarska bolnica” (”Swiss Hospital”, 2019) och ”Svjetioničarov pečat” (”Fyrmästarens sigill”, 2020) och Bahnhof Prijedor (2021).

Ja – bez uputstva za upotrebu [titel på svenska: Jag – utan bruksanvisning] En kvinna som gråter ljudlöst och river upp sin kropp inifrån är fast besluten om att verka ”normal” utåt. Hon kämpar tills dem dödar kärleken i henne. Med ett ultimatum på en timme tas hennes liv ifrån henne, samtidigt som hon får resten av sitt liv på sig att gråta, sörja, hata, eller… att utan bruksanvisningen för sig själv välja kärlek och förlåtelse som lösningen på vägen för att lära känna flickan som hon förlorade någonstans i livet för 20-någonting år sedan, och för fem år sedan igen. Författarinnan om sig själv: Jag föddes den 14 april 1972 i Banja Luka, Bosnien och Hercegovina. Där gick jag i skolan, blev kär för första gången och fick mitt första jobb. På grund av kriget flyttade jag till München i Tyskland en kort tid, för att sedan bygga bo och bli mamma åt två söner i Rijeka, Kroatien. Idag lever, jobbar och skapar jag i Göteborg. En obotlig romantiker, kär i livet, människor, växter och djur. Genom att förvandla bokstäver till ord tömmer jag mitt överskott av känslor och fyller min själ.

Svjetioničarov pečat [titel på svenska: Fyrmästarens sigill] Svjetioničarov pečat är en samling av anteckningar som skapats i form av vers, halvvers eller öppen berättelse under en period av 25 år. Det är en mycket heterogen mosaik av kontemplation, lyrik och epik som kompletterar författarens prosaverk och hans intressediskurs för ödesdigra (om)svängningar i livets turbulenta omständigheter mellan ”här” och ”där”. Midhat Medić föddes 1944 i Prijedor, Bosnien och Hercegovina. Han har haft en professionell karriär inom ekonomi med höga akademiska examina. Han kom in i skönlitteraturens värld 2013, som 70-åring. Samspelet mellan enskilda och kollektiva öden samt konflikter, sammanbrott och omsvängningar hos släktingars, vänners och landsmäns livsbanor är hans outtömliga tema som ständigt kommer tillbaka. Resultatet är fyra hittills publicerade böcker ”Vojskovođa Timošenko u prijedorskom mektebu” (”Vojskovođa Tymosjenko i Prijedors mekteb”, 2013), ”Čekrk” (”Ödets hjul”, 2018), ”Švicarska bolnica” (”Swiss Hospital”, 2019) och ”Svjetioničarov pečat” (”Fyrmästarens sigill”, 2020) och Bahnhof Prijedor (2021).

[Det ena är hjärtats hemland : Den bosnisk-norska biografin om en kvinna] ”Det ena är hjärtats hemland är den första boken av Edhija Mahić. Det som imponerade på mig när jag läste och tänkte efter att ha läst manuskriptet är att Det ena är hjärtats hemland är ett uppriktigt och djärvt skrivet arbete om författarens resa från barndomen och ungdomen i sitt hemland, genom krig och flyktingars svårigheter och frestelser som orsakade aggressionen i Bosnien och Hercegovina och där hon upplevde allvarligt psykiskt lidande och förlorade sitt hem och allt som var vettigt och vackert i livet som låg framför henne och från vilket hon, full av optimism, hade vackra och glada förväntningar och förvärvade smärtsamma minnen, att hitta en ny mening i livet och ett nytt hem i Norge, där hon hittade sin hårt förtjänade andliga frid och upptäckte gåvan och behovet av att skriva. Och det är bra att det beror på att hon skrev något som behövde skrivas och värt att skriva. Det finns flera anledningar till detta, och jag listar bara några få av dem som lämnar läsarna att själva se de andra. […] Eftersom det bryter ner fördomar om bosniska kvinnor och visar att dessa kvinnor kan vara framgångsrika, värda uppmärksamhet och respekt inom alla livssfärer, även i någon annans värld, även i Väst. Edhija Mahić är en av få kvinnor som skapar och lämnar ett skriftligt spår om det. Och annars har lite skrivits om våra bosniska framgångsrika kvinnor i världen. Ett av de sällsynta och vackra undantagen är journalisten och författaren Uzeir Bukvić, som skrev en bok om våra kvinnor i världen som har visat sig vara framgångsrika och respekterade affärskvinnor, idrottare, författare, målare, skådespelerskor, modedesigners, politiker… intressant och med passande titel: Bosanske odive (Bosniska brudar). Naturligtvis är Edhija Mahić en av de bosniska brudarna. Edhija Mahic föddes den 6 maj 1962 (på Sankt Görans dag) i Golijevići, Kozja Luka, Foča kommun, Bosnien och Hercegovina, samma dag som Tony Blair och hennes favoritskådespelare George Clooney. I horoskopet, samma tecken som Josip Broz Tito, Meša Selimović, Desanka Maksimović. Familj kommer först för henne. Hon är änka, har två söner, Safurudin och Kenan, och ett barnbarn, Una. Hon är en stark kvinna, pålitlig och praktisk, och hennes svaghet är att hon är envis. Hon älskar vackra hus, trädgårdar fulla av blommor, matlagning, arbete, musik och romantik. Hon är extremt lojal och alltid redo att ge en vänskapshand. Han tar löften och gav ord extremt på allvar. Hon avslutade grundskolan i Kozja Luka, medicinsk skola i Foča och fick sitt examensbevis som sjuksköterska i Norge. Hon bodde i ett färgstarkt Bosnien, livet tog henne till ett stenigt Hercegovina, där utvisades och bor nu i Norge.

[Hjortronplockarna] ”Sökandet efter hjortron, det nordiska gula ’fruktguldet’, slutar i ett fullständigt fiasko. Redan i början kände jag igen denne bosniske Hemingway. Bukvić är också en journalist, en renrasig reporter-journalist av Hemingways typ. Han känner också specifik av ’skriken’ från de bosniska personer utspridda över hela världen och deras sorg och hjälplöshet inför ödet för modern Bosnien som stönar ’på knäna’. Och han känner förlåtelse och ’skönheten i det bosniska lidandet’ som en utgångspunkt, ett frö, ett löfte om att den bosniska Phoenix kommer en dag att vakna. Bukvićs karaktärer, hjältar och hjältinnor är helt verkliga karaktärer, ’vittnen’ som, med sin uttrycksfullhet i subtila journalistiska nyanser, belyser ’katakomber’ i den bosniska människans själ, främst i den som är ’borttagen från härden’, som flydde från kriget.”

Nemoj nikom kazati (Berätta inte för någon) är en ny diktsamling av den unga författarinnan Anesa Karaica. Diktsamlingen innehåller 65 dikter som villkorligt sett kan delas in i flera cykler – från kärleksdikter till dikter med en nostalgisk känsla för hembygden. Motiven från Medelhavet genomgår hela diktsamlingen, så det är tydligt att Anesa, oavsett livet i det avlägsna och kalla Sverige, återvänder i denna samling till sin hembygd, hennes stad Stolac. Anesa Karaica föddes 1987 i Mostar, där hon gick i grundskolan och gymnasiet. Hon växte upp i två städer, både Mostar och Stolac, vars motiv sträcker sig igenom hennes verk. Hon förvärvade sina akademiska kunskaper vid universiteten i Sverige, där hon för närvarande bor och arbetar. Hon har publicerat två diktsamlingar: Tanka nit (Den tunna tråden, 2007) och Nemoj nikom kazati (Berätta inte för någon, 2020).

Princeza Una i kobajagi zmaj [titel på svenska: Prinsessan Una och den inbillade draken] I Prinsessan Una och den inbillade draken finns både fantasi och verklighet, där finns drömmar och verkligheter, där finns prinsessor, drakar, pratande djur, mirakulösa händelser med ett lyckligt slut som i alla sagor. Där finns vanliga barn med sina dygder och sina brister, där finns glada och olyckliga barn, precis som det finns i det verkliga livet som utgör berättelser. Där finns mycket kärlek och omsorg för barn, där finns råd och välmenande livslektioner som kommer att vara till nytta senare, i vuxenlivet. Edhija Mahic föddes den 6 maj 1962 (på Sankt Görans dag) i Golijevići, Kozja Luka, Foča kommun, Bosnien och Hercegovina, samma dag som Tony Blair och hennes favoritskådespelare George Clooney. I horoskopet, samma tecken som Josip Broz Tito, Meša Selimović, Desanka Maksimović. Familj kommer först för henne. Hon är änka, har två söner, Safurudin och Kenan, och ett barnbarn, Una. Hon är en stark kvinna, pålitlig och praktisk, och hennes svaghet är att hon är envis. Hon älskar vackra hus, trädgårdar fulla av blommor, matlagning, arbete, musik och romantik. Hon är extremt lojal och alltid redo att ge en vänskapshand. Han tar löften och gav ord extremt på allvar. Hon avslutade grundskolan i Kozja Luka, medicinsk skola i Foča och fick sitt examensbevis som sjuksköterska i Norge. Hon bodde i ett färgstarkt Bosnien, livet tog henne till ett stenigt Hercegovina, där utvisades och bor nu i Norge.

”Till slut kommer läsaren att stänga denna ovanliga bok förvånad men också nöjd att den har hittat en rad framgångsrika och djupa tankar, uttryckta på olika sätt men väsentligen poetiskt tonade. Framför oss finns ett utmärkt minne av en bosnisk stad, författarens hembygd Prijedor, med nostalgi för de vackra saker som hände i den fram till 1992. Vi kommer att stänga den här boken som ett herbarium av minnen från en hembygd där växer pressade växter som ålandsrot, torkade växter som doftar inte längre, men väcker minnen i oss från den tid då de växte och blomstrade.” (Žarko Milenić, författare och publicist, Moskva/Brčko) ”Bahnhof Prijedor är en komplett, kraftfull och framför allt trevlig samling berättelser där nostalgi tar ledningen hela tiden. Samlingen är också en socialreflexiv poesi full av tankekällor och lager om oss och våra tider i staden Prijedor. Med denna lyrik, full av elegiska vibrationer, strålar allt vårt outtalade i den kraftiga ordens energi.” (Jasna Šain, Düsseldorf/Prijedor)

Nova država [titel på svenska: Det nya riket] ”Det nya riket, som kom ut 1882, är en dräpande satir, skriven i det festligaste humor av en ung författare som har mycket otalt med samhället. Kungahus och akademier, officiella institutioner, adel, ridderskap, och »entreprenörer« får schavottera i denna bok, som har blivit en förebild för svensk samhällskritik ända in i våra dagar.” (Karl-Åke Kärnell) Milutin Đuričković (Dečani, 1967), poet, prosaförfattare, litteraturkritiker och doktor i litteraturvetenskap. Han har publicerat drygt sextio böcker och är representerad i runt fyrtio antologier med poesi och korta berättelser – han skriver både för vuxna läsare och för barn. Milutin är medlem i den Kungliga serbiska konst- och vetenskapsakademin, The World Union of Poets, Serbiska författarförbundet och Serbiska journalistförbundet.

Genom att undersöka en gren inom animationen som framstår som en alltmer betydelsefull del av vår tids bildkultur bidrar ”Filmdockan” till den pågående, både livliga och spännande, processen inom forskningen kring animerade bilder. Bokens huvudämne är dockfilm, en filmgenre som kännetecknas av att ett animerat, personifierat och människoliknande föremål används som rollfigur inom ramen för en bildberättelse. Genom undersökningar och analys av de animerade filmernas genrekonventioner, estetik, berättar- och montagestrategier kan man även närma sig en förståelse av de historiska, ideologiska, teknologiska, och politiska klimaten och maktförhållandena vid tidpunkten för deras tillblivelse. Midhat ”Ajan” Ajanovic är docent i filmvetenskap anställd vid Högskolan Väst i Trollhättan. Denna diskussion om dockfilmen är tänkt som en fortsättning till författarens tidigare böcker i ämnet animation, framförallt Animation and realism (utgiven 2004) och Den rörliga skämtteckningen (utgiven 2009). Det första avsnittet ”Docka, begrepp och typer” diskuterar olika definitioner av ordet ”docka” som utgår ifrån dockornas ursprung, deras form och funktion, tekniska aspekter etc. I det här avsnittet ligger betoningen på den så kallade föreställande dockan som med hjälp av dockteaterns spelteknik, filmisk eller digital animation framställs som en särskild sorts ”skådespelare”. Avsnittet inkluderar även frågeställningar som specifikt behandlar animationens art, stil och väsentlighet som bland annat diskussioner om genre, estetik, och representation. Det andra avsnittet ”Historiskt panorama” gör en kronologisk genomgång av både de viktigaste estetiska tendenserna och några av de mest framstående människorna bakom historien om den animerade dockan. Den föreställande dockan är i regel en kulturell symbios – resultatet av mellanfolkliga blandningar. Dockfilmens estetik, teknik, motivkretsar, genrekonventioner och hybridiseringar förflyttar sig över tiden och i geografin via internationella kontakter och relationer mellan olika film- och kulturkretsar. Det tredje avsnittet ”Dockan på den digitala scenen” framstår som en kort promenad genom historien om digital animation. Flera av pionjärerna inom filmanimation i början av 1900-talet inspirerades av estetiken inom dockteatern i det då nya filmmediet. På samma sätt använde man i slutet av 1980-talet, när den ”digitaliserade dockan” trädde fram, datorer för att skapa en framställningsmodell som i grund och botten har sitt ursprung i teater- och filmanimering. Ämnet för det avslutande avsnittet ”Visuellt berättande och dockfilm” är alltså berättandet inom animerad film, och framförallt dess dockfilmsgenre. Animationsberättelsen (animerad film) består av filmspråk som grund med animationsspecifika och uttrycksfulla element som dess överbyggnad. Berättandet är även en viktig koppling mellan dockfilmer som stöds av filmisk respektive digital teknik. På det här viset är dockfilmen tydligt definierad i förhållande till berättelsen i allmänhet.

Denna saga tar oss till en tid då solen inte var så varm som den är idag, när allt var vitt, för vitt, när det inte fanns någon annan färg i världen. I all denna vithet börjar en pojke drömma om färger och om att förändra sin värld. Boken har översatts till 12 språk. Šimo Ešić föddes den 6 februari 1954 som det sjunde barnet i en gruvfamilj i Breze nära Tuzla. Genom sitt litterära arbete och sitt kulturella engagemang har han i åratal bidragit till bekräftelsen och utvecklingen av barnlitteraturen i Bosnien och Hercegovina och regionen. Han är representerad i lektyren för grundskolan i Bosnien och Hercegovina, i ett flertal antologier och läroböcker i Bosnien och Hercegovina och regionen, samt i antologin ”Exil” och i lexikonet ”Who’s Who” i Tyskland. Hans böcker har översatts till tyska, engelska, svenska, makedonska, slovenska, italienska, bulgariska och albanska, och enskilda dikter och berättelser till många andra språk. Han har mottagit ett flertal priser och har nominerats fyra gånger till ”Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne”, världens högsta erkännande för barnlitteratur. Han bor i Wuppertal och i Tuzla.

Denna bok har belönats med ett flertal litteraturpriser och tidigare översatts till albanska, arabiska, armeniska, bulgariska, engelska, franska, georgiska, grekiska, hebreiska, hindi, japanska, katalanska, kinesiska, makedonska, nepalesiska, portugisiska, rumänska, rutenska, ryska, slovenska, spanska, swahili, tyska, ungerska, ukrainska, uzbekiska, vietnamesiska, yoruba osv. Milutin Đuričković (Dečani, 1967), poet, prosaförfattare, litteraturkritiker och doktor i litteraturvetenskap. Han har publicerat drygt sextio böcker och är representerad i runt fyrtio antologier med poesi och korta berättelser – han skriver både för vuxna läsare och för barn. Milutin är medlem i den Kungliga serbiska konst- och vetenskapsakademin, The World Union of Poets, Serbiska författarförbundet och Serbiska journalistförbundet.

Molnet i vattnet, en samling haikuverser av Milena Rudež, är skriven i klassisk form, både i originalet och i översättningen. I den första delen, Över åkern och lunden, hittar vi verser om årstiderna och personliga upplevelser från resor (Adriatiska havet, Istrien). Nyckelord är en våg, och ibland vind, moln och solljus. Solen finns som motiv (Solens huvud) och en klar färg bakom de kolsvarta molnen, som den andra delen av samlingen, som innehåller dikter skrivna i Danmark, om Danmark, heter: Fridfullt landskap staket och dungar. Ett moln i vattnet. Milena Rudež, poet, arkitekt och översättare. Född i Bosnien-Hercegovina 1958, bosatt i Danmark sedan 1992. Debuterade i Sarajevo 1987 med diktsamlingen ”Dnevnik slijepog putnika”. Hon vann den litterära tävlingen som hölls i Danmark med anledning av det Europeiska året för kamp mot rasism 1997 och har 2022 fått Meho Baraković-priset som delas ut av Sällskapet för bosnisk-hercegovinska författare, översättare och bibliotekarier i Sverige. År 2002 ger Milena Rudež ut den kritikerrosade diktsamlingen ”Den blinde rejsende fra Sarajevo” och 2010 ”Verden bag glasset”, som vann det litterära priset Kočićevo pero i Bosnien och Hercegovina. Hennes senaste böcker är diktsamlingarna ”Ansigter og byer”, utgivna 2015 i Serbien; ”Landskab uden mennesker”, släppt 2021 i Bosnien och Hercegovina; ”Soldigte Skyggedigte”, som kom ut 2022 i Danmark och ”Skyen i vandet/Oblak u vodi”, utgiven i Danmark och Sverige 2023. Milena Rudežs dikter har översatts till arabiska, danska, engelska, makedonska, slovenska, tyska och spanska.

[Sjukfrånvaron] Författarens fru, Samira Ajanović, dog den 6 september 2021, ungefär tio år efter att hon fick diagnosen lungcancer. I mitten av februari 2021 la hon sig i sängen på grund av en fruktansvärd huvudvärk. Smärtan spred sig så småningom i hela kroppen och hon kom inte upp ur sängen under hela det följande halvåret. De sista sex dagarna av sitt liv tillbringade hon på Bräcke Diakoni i Göteborg. Samira led fruktansvärt i månader och dog tidigare än hon behövde eftersom hon inte fick ordentlig medicinsk hjälp i ett av världens rikaste länder. Den totala kollapsen av den svenska sjukvården som å ena sidan led under den liberala kapitalismens slag, och å andra sidan den pandemi som inträffade 2020, är sammanhanget där sjukfrånvaron inträffade – den process som beskrivs i den här boken. Sjukdomen, som vetenskapen fortfarande inte har hittat ett botemedel mot trots fascinerande tekniska framsteg på många andra områden, är denna boks centrala tema. Berättelsen presenteras genom reminiscenser i essästil om livet, åldrandet, kärleken, sjukdomen och döden – som har sitt ursprung i fragment ur författarens och hans bortgångna hustrus liv. Midhat ”Ajan” Ajanović, född 20 oktober 1959 i Sarajevo, där han tog examen 1983 från institutionen för journalistik. Under 1980-talet och början av 1990-talet arbetade han som journalist och redaktör för ledande bosniska dagstidningar och veckotidningar. Han har bott med sin familj i Göteborg sedan 1994 och har sedan slutet av 1990-talet arbetat som högskolelärare i media vid flera svenska lärosäten (Konstfack, Göteborgs universitet, Högskolan Väst…). År 2009 framlade han Sveriges andra doktorsavhandling inom området filmanimation. Utöver det pedagogiska arbetet är han även verksam som författare, och tidvis som karikatyrtecknare. Hans romaner, där handlingen ofta placerats i bosniska eller jugoslaviska miljöer, finns till stora delar publicerade på både bosniska, kroatiska och svenska.

För det nya året 2023 gladde oss poetissan Enisa Popović Čengić med två sina nya boktvillingar: Husets sexton fönster och Dans med färgerna. Livet för en poet måste vara en ”samling av glädjeämne och sorger” – ord, tårar, färger, kärlek, dans… Poeten återupplever världen utanför sitt hus, på det lilla torget i den charmiga och pittoreska bosniska staden Cajnice. Genom ”husets sexton fönster”, strömmar färger av världen utanför som tillsammans blir till en visuell dans som kittlar sinnena och formar om husets tillstånd av stillhet. Denna väckelse ljudsätts med den monotona torgbuller som blir till poesi. Poetens trygga plats ”Dans med färgerna”, har utformats och kommer att nyttjas senare i livets glada och svåra stunder. Poetens skildringar av livet som en gång var, upplåsningen av historier i kärlekens tecken, den trogna avbildningen av den speciella platsen där hennes konstform uppstår, är ett sätt att läka den läckande världen. I sina barnsliga trygga lyckodrömmar, rör sig poeten ljudlöst dansande genom Cicelj, den grönaste, granklädda berget i Bosnien, över den kalla flodkällan i dess slutningar, genom stadens torg och fram till svenskt landskap och majestätiska ekar och granar. Böckernas omslag och sidor är berikade med författarens egna målningar och grafiska teckningar. Enisa Popović Čengić föddes 1951 i Goražde. Hon tillbringade sin barndom i Čajniče och återvänder ofta dit med minnen, berättelser och verser. Hon har bott i Göteborg sedan 1993, där hon arbetade som modersmålslärare fram till 2018, då hon gick i pension. På fritiden skriver hon poesi och korta berättelser, målar med olja på duk och gör keramiska skulpturer. Hittills har hon ställt ut sina verk på 26 sam- och separatutställningar i Sverige och Danmark. Hon medverkar, med sin poesi och målningar, i olika kulturprogram i Göteborg och omkringliggande städer.

För det nya året 2023 gladde oss poetissan Enisa Popović Čengić med två sina nya boktvillingar: Husets sexton fönster och Dans med färgerna. Livet för en poet måste vara en ”samling av glädjeämne och sorger” – ord, tårar, färger, kärlek, dans… Poeten återupplever världen utanför sitt hus, på det lilla torget i den charmiga och pittoreska bosniska staden Cajnice. Genom ”husets sexton fönster”, strömmar färger av världen utanför som tillsammans blir till en visuell dans som kittlar sinnena och formar om husets tillstånd av stillhet. Denna väckelse ljudsätts med den monotona torgbuller som blir till poesi. Poetens trygga plats ”Dans med färgerna”, har utformats och kommer att nyttjas senare i livets glada och svåra stunder. Poetens skildringar av livet som en gång var, upplåsningen av historier i kärlekens tecken, den trogna avbildningen av den speciella platsen där hennes konstform uppstår, är ett sätt att läka den läckande världen. I sina barnsliga trygga lyckodrömmar, rör sig poeten ljudlöst dansande genom Cicelj, den grönaste, granklädda berget i Bosnien, över den kalla flodkällan i dess slutningar, genom stadens torg och fram till svenskt landskap och majestätiska ekar och granar. Böckernas omslag och sidor är berikade med författarens egna målningar och grafiska teckningar. Enisa Popović Čengić föddes 1951 i Goražde. Hon tillbringade sin barndom i Čajniče och återvänder ofta dit med minnen, berättelser och verser. Hon har bott i Göteborg sedan 1993, där hon arbetade som modersmålslärare fram till 2018, då hon gick i pension. På fritiden skriver hon poesi och korta berättelser, målar med olja på duk och gör keramiska skulpturer. Hittills har hon ställt ut sina verk på 26 sam- och separatutställningar i Sverige och Danmark. Hon medverkar, med sin poesi och målningar, i olika kulturprogram i Göteborg och omkringliggande städer.

Deumićs roman Tragom aška (I kärlekens spår) är ett slående porträtt av Bosnien från början av 1600-talet, och samtidigt en gripande berättelse om vänskap, familj och kärlek som ofta hämmas av tradition. Samir Deumić, författare, poet och designer född 1973 i Prijedor, Bosnien Hercegovina. Bor i Jönköping där han driver anrik herrekipering ”Robert Lindqvist” som har funnits sen 1905. Hans första roman ”Krug” (Cirkel) gavs ut 2022 och ”Tragom aška” (I kärlekens spår) 2023. Samir är även verksam som kolumnist i olika svenska tidningar.

Denna bok slutar inte med en punkt (tačka), utan börjar med den. Människan ”ges” en början – en punkt från vilken hon utgår. ”Och den punkten, så liten, men ändå så kraftfull, förklarar allt på en gång.” I denna poesisamling är människan en ”fästning”, som ”har tro för att försvara denne mot ingenting”. Även om, tyvärr, ”i vilda västern har tama människor svårt att vänja sig vid det.” Men poetinnan har sitt eget mantra: ”En djup vers, ett tyst spår.” (Enes Topalović) Hennes poesi tillhör värdefulla originalskapelser rika på ett stort antal arkaismer och orientalism samt ord som hon tagit med hemifrån. Detta är kreativ poesi. Hon uttalar spontant ord som hon aldrig har uttalat eller hört förut, förutom de ord som är känslomässigt kopplade till hennes barndom och uppväxt i hennes familjehem… Sanna bekännelser är poesins uppgifter, och Anesa gör detta samvetsgrant. Hennes nya poesibok Punkt bevisar det och behöver ingen rekommendation. (Muhamed Hamo Elezović) Anesa Karaica föddes 1987 i Mostar, där hon gick i grundskolan och gymnasiet. Hon växte upp i två städer, både Mostar och Stolac, vars motiv sträcker sig igenom hennes verk. Hon förvärvade sina akademiska kunskaper vid universiteten i Sverige, där hon för närvarande bor och arbetar. Hon har publicerat två diktsamlingar: Tanka nit (Den tunna tråden, 2007), Nemoj nikom kazati (Berätta inte för någon, 2020) och Tačka/ (Punkt, 2023).

Boken Café Stari Grad, Šahins andra bok, är en novellsamling som tar oss med på en intressant resa genom författarens hemstad. Varje berättelse i den här samlingen är full av liv och karaktärer som ger ett porträtt av hemstaden. Berättelserna är unika, inte bara för att de ger oss en inblick i stadens liv, utan också för att de påminner oss om vackra gamla tider då livet verkade mer sorglöst och tillfredsställande. Enkla, avkopplande och lättlästa varvat med sarkastisk humor ger inspiration att läsa dem. Šahin Omerspahić föddes i Jajce, Bosnien och Hercegovina, 1960 där han bodde fram till 1992 då han flyttade i Sverige i staden Skillingaryd. Han gav ut två samlingar av kort prosa ”Miris bagrema bijelih” (2018) och ”Café Stari Grad” (2023). Förutom att skriva ägnar han sig åt måleri och musik.

Trag [Spår] Denna roman skapades och växte under det alternativa namnet ”Civ. ing. Omer-Aziz Lingovs privatliv”. Det var först under 2022 och 2023 som det var uppenbart att detta var spår som skapats i Omers dagliga försök att förstå, eller åtminstone tygla, de destruktiva vågorna och utmaningarna av en hotad identitet. Civ. ing. Omer är en tidigare gästarbetare i Hamburg. Vid ett tillfälle säger han om sig själv att han blivit ”en sömnig och välbärgad småstadsbo”. Under direkt inflytande av aggression och blodiga händelser i Bosnien och Hercegovina och Kroatien upplever Omer en katarsis. Hans privatliv tar nya dramatiska vändningar. Civ. ing. Omer är en lärd, vältalig intellektuell som försöker rationalisera och tolka livet, och som ofta faller i fällan med sina starka kunskaper om matematiska modeller och deras tillämpbarhet för att formalisera mänskliga processer och relationer i allmänhet, och speciellt momentum när saker hoppar ur balans med destruktiva och framför allt tragiska konsekvenser, till exempel i Prijedor, Omers hemstad. Ständigt besatt av frågan om vad livet är, det vill säga om hans ensamhet i ett främmande land – är det ett ”system eller en incident”, hamnar Omer i käkarna på Facebook och möter i sin stil en av sina ouppfyllda kärlekar, vilket fördjupas ytterligare hans initiala dilemma. Prijedors luft, ande och andan, svävar, ”doppar och stiger upp” genom romanens tyg, även om handlingen till största delen utspelar sig långt utanför hemlandet. Till sist, vid 80 års ålder, medveten om att livsföring, och inte livet, i sig självt är intressant, avslutar han ganska cyniskt: ”Livet är bara det som berättas för andra!” Midhat Medić föddes 1944 i Prijedor, Bosnien och Hercegovina. Han har haft en professionell karriär inom ekonomi med höga akademiska examina. Han kom in i skönlitteraturens värld 2013, som 70-åring. Samspelet mellan enskilda och kollektiva öden samt konflikter, sammanbrott och omsvängningar hos släktingars, vänners och landsmäns livsbanor är hans outtömliga tema som ständigt kommer tillbaka. Resultatet är fyra hittills publicerade böcker ”Vojskovođa Timošenko u prijedorskom mektebu” (”Vojskovođa Tymosjenko i Prijedors mekteb”, 2013), ”Čekrk” (”Ödets hjul”, 2018), ”Švicarska bolnica” (”Swiss Hospital”, 2019) och ”Svjetioničarov pečat” (”Fyrmästarens sigill”, 2020), ”Bahnhof Prijedor” (2021) och ”Trag” (2023).

Posljednji let za Oslo [Sista flyget till Oslo] Det är tre decennier sedan jag har varit i det här landet som en växt som växer med fel rot vars safter den bara omedvetet suger upp utan några känslor. Jag är nästan åttio. Jag bär mitt namn som anledning till oroligheter och exil. Jag ger inte upp det, jag valde det inte ens, det gavs till mig utan mitt samtycke, jag hade ett till i min ungdom, men jag ger inte upp det här heller, jag lämnar det som en påminnelse om svåra tider och dåliga vänner. Jag försöker glömma det förflutna, jag kan inte ge upp det, men jag kan inte heller acceptera det som ett kärt minne. Jag tänker inte på framtiden, den bestäms av högre makter. Och jag kanske redan har använt det, så det är inte värt att bry sig om. *************************** Uzeir Bukvić föddes 1946. i Kukulje, nära Bijelo Polje, Montenegro. Han avslutade gymnasiet i Brčko och fortsatte sina studier först vid Filologiska fakulteten (Institutionen för slaviska studier) och sedan vid Fakulteten för dramatisk konst i Belgrad. Han arbetade på tv och radio i Brčko och Sarajevo och har belönats med de högsta priserna inom journalistik för sitt arbete. I tjugo år var han reporter på ”Bosnisk Post”, tidningen för bosnier i Skandinavien. Han är medlem i Den norske forfatterforening och Norsk faglitterær forfatter- og oversetterforening. Under de senaste åren har han mest varit aktiv med att skriva böcker och hålla sig till den dokumentära genren. Han är belönad med norskt jämlikhetspris för fyraårigt kulturprojekt Bosnisk sommarskola i Kristiansund. Han bor i Norge sedan 1994 som frilansförfattare, journalist och filmarbetare. Han har publicerat drygt tio böcker.

”Den andra romanen av den mycket begåvade författaren Emin Musaefendić, med titeln Den närmaste släktingen, tar oss in i exilens oberättade historia. Efter att ha förlorat sin far i koncentrationslägret och räddat resten av sin familj i ett avlägset och iskallt skandinaviskt land, avslöjar huvudpersonen i denna roman för oss olika dimensioner av försvinnandet. Inte bara den som är gömd någonstans i en massgrav har försvunnit, hans släktingar har också försvunnit i sorgens lidande och att inte tillhöra avlägsna och främmande världar, de samhällen vi kände till har också försvunnit, rättvisan har försvunnit även som en idé. Och allt detta i exilvärlden, som, även om den är formellt arrangerad till nonsens, är full av osäkerhet och fobier. I en sådan värld står hjälten i denna roman ensam som en man som har passerat bortom döden och permanent har genomskådat alla order, så ingen kan ljuga honom en berättelse om regeringar och arméer som kämpar för mänsklighetens välfärd. Den här romanen är en kraftfull och övertygande berättelse, den samlade livsvägen för en man som bröt sig loss från dödens famn i Prijedors koncentrationslägren och gick på jakt efter ren överlevnad, men också meningen med livet. Och allt detta i en avlägsen värld, utan de närmaste släktingarna som – efter att ha kommit till, till synes tryggare, samhällen – förtärdes av galenskap, förfall och narkotika. I berättelsen är nyckelfiguren den frånvarande fadern, vars försvinnande avslöjar otroliga brister inte bara i livet för hjältarna i denna roman, utan också i världens konstitution och alla dess slagord. Den närmaste släktingen erbjuder oss en sorglig och obeskrivlig odyssé av den del av världen som lever i exil, vilket vi kommer att lakoniskt kalla diaspora. Värd både att publicera och läsa Den närmaste släktingen är en roman som kan läsas i ett andetag.” Amila Kahrović Posavljak ****************************** Emin Musaefendić föddes 1969 i Maglaj, Bosnien i Hercegovina. Han avslutade grundskolan och gymnasiet i sin hemstad. Studerade agronomi, biologi och ekonomi i Zagreb, Sarajevo och Oslo, utan att ta examen från någon fakultet. Sedan 1993 bor och arbetar han i Oslo.