Sociologen Max Paul skriver på en bok om Edvard Westermarck, när han inte spelar tennis och låtsas skriva. Han ser inte alls fram emot att fylla sextio.Hans fru Katriina är utifrån sett effektiv och framgångsrik i sjukhusförvaltningen men >>utför sitt jobb mekaniskt, utan närvaro, som om hon var en robot som imiterade en välmotiverad mellanchef mitt i karriären>>. På kvällarna tar hon ett glas vin för mycket.När blev de >>ett olyckligt bortskämt medelålderspar som hatar varandra och börjar gräla så fort de sätter sig i taxins baksäte>>?Deras dotter Eva studerar konst i London och längtar efter att >>nå klara, skarpa insikter>> men har inlett en affär med sin professor, konstnären Malik.Evas syster Helen har satt sitt liv på paus medan hennes två barn är små. På dagarna försöker hon få sina elever att läsa Väinö Linna, på nätterna undviker hon att ligga med sin präktiga finlandssvenska ingenjörsman.Det här är en kollektivroman som pendlar mellan Helsingfors och London, under en vinter när allt vänds upp och ner i en helsingforsisk medelklassfamilj. Occupy Wall Street-rörelsen spänner upp sina tält utanför Sankt Pauls-katedralen, finländska vårdföretag försöker ragga upp arbetskraft på Filippinerna och Max förälskar sig i en trettio år yngre kvinna. Konstvärlden i London är fångad på kornet, liksom också muminkryssningar med Silja Line och den finlandssvenska skolvärlden.Dråpligt, underhållande, smart formulerat, humoristiskt men också vemodigt. Philip Teirs romandebut är en samtidssatir enligt amerikanskt snitt, om finlandssvenskar i Helsingfors och Österbotten: Så här lever vi nu. Den handlar om generationsklyftor, sex, livsval och konst varför vill vi vad vi vill? Hur kan vi lita på det?
