Visar resultat för..."Lars Larsson"

"Människorna, stockholmarna, intresserade mig mer än själva husen, gatorna och torgen, när jag i min ungdom gick omkring med min kamera och fotograferade. Utan särskild plan drev jag omkring, mest i stadens centrala delar, och tog bilder av människor som stod och pratade med varandra, gick över gatan eller var upptagna av något annat. Tyvärr varken var, eller är, jag särskilt noggrann eller systematisk. Inte kunde jag då, knappt tjugo år gammal, ana att bilderna skulle ha något intresse sextio år senare."

Lars Epstein kan se tillbaka på ett långt yrkesverksamt liv med kameran runt halsen och anteckningsblocket i fickan, mest som fotograferande journalist vid Dagens Nyheter.  1960-talet var en förändringens tid i Stockholm. Det försöker bilderna i denna bok ge en glimt av. 

2017 tilldelades Lars Epstein Stockholms stads kulturpris Lennart af Petersens pris med motiveringen: "Med en outtröttlig nyfikenhet på staden som mötesplats har Lars Epstein under decennier följt och skildrat människorna som lever och verkar i Stockholm. Till ständig följeslagare har han sin kamera med vilken han fångar samhällets små och stora händelser. Han har som få andra fotografer bidragit till att skapa en levande och aktuell bild av huvudstaden."

Boken är formgiven av den flerfaldigt prisbelönte grafiske designern Patric Leo.  

LSS 2024 – stöd och service till vissa funktionshindrade är den givna boken för både LSS-handläggare och yrkeshögskolor. Boken innehåller aktuella lagändringar och domstolsbeslut, så att du enkelt ser till att medborgaren får rätt stöd.

Alla som arbetar med myndighetsutövning behöver ha aktuell lagstiftning nära till hands för att garantera brukare och klienter en rättssäker ärendehandläggning och god samhällsservice. Motsatsen leder till både personligt lidande för den enskilde och slöseri med tid och pengar för att hantera överklaganden. 

LSS 2024 är en nödvändig lärobok med relevant information och fakta för alla som arbetar med eller är intresserade av reglering som berör personer med funktionsnedsättning. Den klara och begripliga framställningen rätar snabbt ut de flesta frågetecknen kring lagens innehåll och tillämpning och bör därför finnas på varje biståndshandläggares kontor.

Boken har en tydlig struktur: tydliga rubriker som gör att du snabbt hittar rätt avsnitt, aktuella lagkommentarer och de senaste rättsfallen logiskt placerade i förhållande till lagen.

Boken gör det enkelt för både tjänstemän, förtroendevalda och anhöriga att hålla sig uppdaterade. Den fyller också en viktig funktion i utbildningssammanhang vid såväl universitet och högskolor som yrkeshögskolor samt folkhögskolor. För studenter inom exempelvis juridik, socialt arbete, socialpedagogik och vård- och funktionshinderomsorg, ger boken en bra grund för att förstå lagen och dess användning.

Monica Larsson är jur. kand. med inriktning socialrätt och fil. dr. samt universitetslektor i socialt arbete. Hon har en gedigen bakgrund som lärare och forskare med specialisering mot funktionshinder och lagstiftningen på området.

Lars G Larsson är socionom med mångårig erfarenhet som chef på olika nivåer inom socialtjänsten, senast som avdelningschef inom området vård och omsorg och funktionsnedsättning. Han arbetar för närvarande med utvecklingsfrågor inom socialtjänstområdet.

Monica Larsson och Lars G Larsson driver också ett företag inom juridik och socialt arbete.

Historier och berättelser hade förr en betydande roll i den folkliga underhållningen. De berättades i gårdar och stugor, inte minst under de långa, mörka vinterkvällarna och kunde föras vidare i generationer. Efterhand kom radion och senare även TV:n som nu nästan helt tagit över underhållningen i hemmen. De gamla berättelserna och sådana fanns överallt blev aldrig återberättade, de glömdes bort och försvann med de sista som kunde dem.

För egen del hade jag förmånen att växa upp i en by med flera goda berättare vars historier redan i barn- och ungdomsåren gjorde stort intryck på mig och kom att bli bevarade i minnet. Dom har jag i mogen ålder nedtecknat, liksom de berättelser min egen far som äldre omtalade för mig. Från olika håll har sedan genom åren liknande material inkommit eller insamlats. De har nu blivit en sådan mängd att de räcker till en bok - och en länge närd önskan har nått sitt mål.En historia kan definieras som ett kort, kärnfullt referat om en händelse, ofta med en snärtig poäng, en berättelse är en mera omfattande redogörelse. De har alla sitt ursprung i en händelse som på sin tid väckte uppmärksamhet. En del kom att få kort varaktighet, andra berättades genom generationer. Somliga kom att behålla sin form, andra blev snabbt förvanskade. De berättas från mun till mun, berättaren återger dem sällan helt likadant som när han själv hörde den. Förändringar sker hela tiden, hur mycket beror helt på dom som hanterar dem. Det finns prov på hur en relativt ny historia blivit snabbt förvanskad, likaväl finns det flerhundraåriga historier som vid kontroll med skrivna källor visat sig vara närmast korrekta.

Titeln på boken är Historier och berättelser från Södermöre . Av naturliga skäl är inte hela området lika väl representerat, det jag kan bäst, är förståeligt nog min hemby och de närmaste omgivningarna. Tack vare god hjälp och bidrag från andra har det gått att täcka upp hela området om det rätt på sina håll är tunt. Historierna från min hemby Ålebo är redan mera utförligt publicerade i en tidigare bok, Ålebo och åleboboarna genom tiderna , men ett urval har tagits med här.

Det är min förhoppning att denna sammanställning skall bli av värde för framtiden och en god och bitvis spännande underhållning för läsarna.

Ur förordet: 

"Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet.    

Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."

/---/

Elva vägar till Djurgården

Nu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel.

Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat.

Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär.

Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel.

Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna.

De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. 

Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet."

Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.

Den svenska stormaktstiden och dess människor känner vi kanske främst genom alla fantastiska porträtt. De är påfallande ofta utförda av David Klöcker Ehrenstrahl, tidens främste målare i Sverige.

De personer som Ehrenstrahl avbildade var kungar, drottningar, fältmarskalkar och andra framstående svenskar, men han porträtterade även kungliga hästar och rent av en ovanligt stor melon.

Porträtten innehåller budskap som kan vara svåra att uppfatta och förstå för en nutida betraktare men som var självklara för Ehrenstrahl och hans samtida. Boken fäster uppmärksamheten på dessa dolda koder och ger ledtrådar till hur de kan tolkas.

När modellen exempelvis avbildas i en antik romersk rustning eller till och med som en antik gud eller gudinna, vilket blev populärt under 1600-talet, är porträttet egentligen ett slags rollspel. Sådana porträtt var en av Ehrenstrahls specialiteter.

Ehrenstrahl skapade under sin mångåriga verksamhet en rikt facetterad bild av stormaktstidens samhälle med hjälp av en ateljé som sysselsatte även hans familj.