Visar resultat för..."Pilgrimer"

Tankens pilgrimer behandlar medeltiden. En grundläggande tanke hos Ronny Ambjörnsson är att kulturmöten spelar en viktig roll, att nya idéer ofta uppstår i mötet mellan olika religioner, världsbilder och sätt att leva. Miljöer där sådana möten varit möjliga har också på olika sätt varit kreativa.

I det medeltida Europa utgjorde t ex mellersta och södra Spanien en sådan miljö. Där möttes tre kulturer, den muslimska, den judiska och den kristna. Här översattes lärda arbeten från arabiska och hebreiska till latin och spreds till övriga Europa. Den världsbild som utvecklades vid de medeltida universiteten i det kristna Europa var inspirerad av judiska och muslimska tänkare. Muslimsk och judisk idéhistoria får därför stort utrymme liksom den bysantinska kulturen, som utgör bakgrund till den ryska och östeuropeiska idéhistorien.

Även i Västeuropa spelar mötet mellan olika kulturer en central roll. Vid sidan av den latinska traditionen tar Ronny Ambjörnsson upp de keltiska och nordiska tankevärldarna. Det är t ex i mötet mellan keltiskt sagostoff och kristen människosyn som den nordfranska riddarromanen utvecklas. De nordiska eddadikterna är också en del av det europeiska kulturarvet. De rymmer ett tänkande som har paralleller inte bara i andra folks myter utan även i den filosofiska traditionen.

Sociala och allmänt kulturella förhållanden tas också upp. Miljön för de lärda studierna, klostren och universitetens värld beskrivs ingående liksom de världsliga hoven och den ridderliga miljön.

Boken inleds med ett avsnitt som skildrar de kulturgeografiska förutsättningarna för medeltidens intellektuella liv: kommunikationernas utveckling och sjövägarnas och vandringsledernas roll. Medeltidens lärda var ständigt på vandring mellan olika kloster och lärosäten. Bokens titel syftar på detta förhållande.

År 2025 är ekumeniken en etablerad och levande del av den världsvida kyrkan. Så var det inte för 100 år sedan, när det största ekumeniska kyrkomötet sedan konciliet i Nicaea år 325 ägde rum i Stockholm. Att ortodoxa och evangeliska kyrkor möttes i bön och samtal om kristenhetens gemensamma uppdrag i världen var en historisk vändpunkt. Det blev den definitiva starten på den ekumeniska rörelsen under 1900-talet.

Stockholmsmötet 1925 planerades och utspelade sig i en på många sätt splittrad värld och tid. Det politiska läget var instabilt efter första världskriget. Industrialiseringen hade slagit igenom, men arbetarnas villkor och rättigheter hade ännu inte tagit form. Den sociala nöden var stor. I fokus för konferensen stod kyrkornas sociala ansvar och praktiska insatser för rättvisa och – mer än något annat – fred.

I Ekumeniska pilgrimer skildrar Jonas Jonson tiden och arbetet som ledde fram till Stockholmsmötet 1925 och konferensens intensiva och hoppfulla sensommarveckor, när stadens gator fylldes med representanter från kyrkor och samfund, reportrar och intresserade stockholmare. I centrum för berättelsen står ärkebiskop Nathan Söderblom, en till synes oförtröttlig förkämpe för kristenhetens enhet och världens fred.

Jonas Jonson är författare, teologie doktor i missionsvetenskap och biskop emeritus i Strängnäs stift. Han har tidigare skrivit bland annat biografin Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst och boken Missionärerna om Svenska kyrkans mission.   

"enkel cellulosa" är en flödande diktsvit som berättar om en grupp pilgrimer som tar sin tillflykt till skogen under en kyrklig reformation när deras helgon och helgonbilder kullkastas. Där täljer de fram nya ansikten: Maria, Anna och Emerentia, Jesus mor, mormor och mormorsmor. Dessa kvinnor är både människor och helgonbilder, de är enskilda och de är många – och de är täljda i trä, av lönn och lind och ek, innanmätet endast bestående av enkel cellulosa.

fyllnaden i henne jag

karvar fram, om allt

hennes inre vet jag

inte mer än så, att det

för mig synes ljust gult

lite fuktigt strävt

"enkel cellulosa" är en flödande diktsvit som berättar om en grupp pilgrimer som tar sin tillflykt till skogen under en kyrklig reformation när deras helgon och helgonbilder kullkastas. Där täljer de fram nya ansikten: Maria, Anna och Emerentia, Jesus mor, mormor och mormorsmor. Dessa kvinnor är både människor och helgonbilder, de är enskilda och de är många – och de är täljda i trä, av lönn och lind och ek, innanmätet endast bestående av enkel cellulosa.

fyllnaden i henne jag

karvar fram, om allt

hennes inre vet jag

inte mer än så, att det

för mig synes ljust gult

lite fuktigt strävt