Åsa Maria Kraft – författare

Svavel nr 13. Fjorton opublicerade dikter av fjorton svenska författare i världens kortaste antologi. Uppläsare: Susanna Ahlfors.

Svavel är en sextonsidig skriftserie innehållande koncentrerad och högklassig litteratur.

En person går på ett tåg, tar plats och ser personen som sitter bredvid. De sitter bredvid varandra mellan 11.28 och 13.06. De ser på varandra. Något händer mellan dem. Senare, som ett eko, uppstår starka känslor mellan två personer. Under de kommande månaderna träffas de sju gånger och går sedan ifrån varandra, träffas senare två gånger till för att åter gå från varandra. Åsa Maria Kraft berättar en vanlig historia om en förälskelses början, berusning, kval och slut, men hon gör det på ett undersökande sätt. Vad händer med berättelsen om personerna inte kallas han och hon utan hen? Vad händer irl, in real life, när man tänker att verkligheten ska bli text, hur påverkas texten av idéerna om den? Och vad händer om man skriver om texten? Och låter den delvis berättas av bilder? Åsa Maria Krafts bok är en filosofisk fråga och en grammatisk lek samtidigt som den är en kärleksberättelse.

”Men hur mycket tål manuset? Tänker hen nu när hen går raka vägen samma raka som förut med sin dotter i ena handen och fiolen i den andra och ser hen prata i mobil utanför en restaurang, samma restaurang, och hen ser att hen sett hen men låtsades inte se, skyndade in genom dörren, och det var det och inget mer och Kulturskolans fönster är verkligen som ett urklippt collage, tänker hen, med den stora bågen, träden och blåsten och ljuset som långsamt skruvas ner i det, skymningen, och hen tänker på hen , och på att hen nu kan tänka vad som helst i det fiktiva, att det är frihet … "

Margareta rider på pantern, för att ta sig in i draken. Över väven, in bland arken tar hon sig på slingriga vägar från trehundratal till medeltid till en nära framtid (2020-tal), där världens alla bin dött ut. Margareta av Antiokias, som enligt legenden tvingades strida mot djävulen i form av en drake. Tillsammans med gudinnan Kybele och helgonet som kallas bland annat Kümmernis och Débarras bildar Margareta i denna lyriska berättelse en triptyk om helgonlegender och den ständigt pågående förvandlingen, för ingen skepnad är fixerad, i varje puppa finns förutsättningen för en annan skapelse. ”Var är Margaretas själ under dessa eoner? Den sover i drakens buk, hoprullad runt sin kropps mittpunkt. Det skrivna kommer inte att redogöra för Margaretas sömn i drakens buk, inte heller för de århundraden som rullar förbi och bara uppfattas i spridda drömfragment, om än alls.”

"Händerna är människans första påhitt, med vilket hon skapar sitt andra, tredje, fjärde påhitt. Händerna är all lögns skapare."

Åsa Maria Krafts debutbok är sorgfälligt systematisk: här ska människans fyra grundläggande påhitt undersökas; en koreografi ska urskiljas. Fast påhitten är nog fler än fyra när allt kommer omkring. "Personen", "psykoneurosen", "poetiken" och

"predikatet" är bara början. I korta prosalyriska stycken börjar en värld träda fram. En berättelse börjar ta form, en utveckling - från barnets sinnliga, taktila sökande efter sammanhang till den unga kvinnans smärta och längtan, från händernas trevande lögn till textens egen narrspegel. Så småningom ersätts barnets vilsna lekar med det erotiska spelet. I sin uppfinningsrika undersökning av den sinnliga kärleken använder Kraft lika gärna grammatiska lekar som rent pornografiska positioner. Jeanne d´Arc brinner i fjärran. Den andra kvinnan smeker sig själv på ett mittuppslag. En man har svikit. Ett barn har fått en vuxen kropp. Dessa märkliga påhitt måste undersökas. Texten prövar, trevar och känner - hela tiden med barnets lika nyfikna som skrämda undran i behåll.

Åsa Maria Krafts sjätte bok är en lyrisk spionhistoria om världens fiktioner, de som gömmer och de som avslöjar, de som koncentrerar, beväpnar och de som förflyktigas, glöms bort. I en trädgård i Irak finner man under en rosenbuske några mystiska mekaniska delar: fyra stumma komponenter – ”Bottom Bearing Support and Cup” – till en centrifug som sägs vara bevis för ett irakiskt kärnvapenprogram.

Åsa Maria Kraft ställer frågor till samtiden och verkar samtidigt sub rosa, genom och under dikten. Resultatet är en destillerad poesi som behandlar maktens sanningar och lögner med Irakkriget och några av dess fiktiva nyckelpersoner som exempel: Jessica Lynch, David Kelly, Lynndie England och Marie Echelon.

Centrifugen är en språkligt organiserande princip som leder vidare till andra mytiska trädgårdar, historiens bortglömda fiktioner, bilder och språk. Men vems fiktion?

Lika originellt och spännande som debutboken 4 påhitt från 1997 är Åsa Maria Krafts påhitt Ex Libris från året därpå. Den här gången rör det sig om en skapelseberättelse och ett mysterium, ett barns och en boks till sammanblandning samtidiga tillblivelse, som sig bör i två delar, "Gravida testamentet" och "Nya bilderboken".

"En bok i mig, om så, hur skulle jag få ur mig den?"

Åsa Maria Kraft har här gjort en lyrisk variation på temat som vi sist läste om i prosaform: missfallet. Undertiteln är ”svart exlibris” och knyter på så sätt an till hennes bok Ex libris som handlade om graviditet och födande i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Manusets första del är en rytmisk sorgesång som bildar en form av sonettkrans, vilket också associerar till titelns anspelning på begravningskrans. Dikten är helt enkelt den krans kvinnan lägger ner för sitt döda barn. Kransen, formad runt ett tomrum – det tomrum barnet lämnar efter sig och det tomma rum i kvinnans kropp där han vistats en tid. Det är en stark svit, där döds- och livssymboler spelar med varandra: båten, svärtan, handen, flöjten.

Del två berättar om hålet innanför kransen ur ett annat perspektiv; kvinnans nästan psykotiska förvirring, vrede, hur denna död färgar allt omkring henne. Här lämnar Kraft den bundna formen. Hon väver samman kvinnans historia med anspelningar på Nelly Sachs dikter och fragment ur Nelly Sachs sjukdomstid på Beckomberga.

En vacker och gripande text full av intensiva bilder, och ett prov på bredden hos en Åsa Maria Kraft.

Jungfrurna - det är huvudjungfrurna, fyra helgon som ofta avbildats i den medeltida konsten tillsammans med Maria och barnet. Runt de fyra huvudjungfrurna har genom historien bildats kulter, men på 1900-talet blev dessa kvinnliga helgon borttagna ur den romerska kalendern. Deras liv ansågs för overkligt.

Huvudjungfrurna är oftast framställda med attribut som hänger samman med just deras specifika legend: Margareta, en drake, Catarina, ett hjul, Barbara, ett torn och Dorotea, en korg med rosor och äpplen. Huvudjungfrurna dör alla genom halshuggning, sedan man försökt tortera dem till omvändelse eller död.

Åsa Maria Kraft berättar I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker huvudjungfrurnas historier på sitt eget lyriska idiom. Med självsvåld och leklusta gör hon medeltiden elektrifierad, motivet brännbart och allvaret smittande.

Åsa Maria Kraft proudly presents Permafrostens avtagande eller - Snöflingekurvan; lyrisk teater om Irak-kriget och växthuseffekten medverkande: Arja Saijonmaa i rollen som Condoleezza Rice, Richard Nixon i rollen som Dick Cheney, En kör i rollen som The Pit/ De kontrollerade (ett system av hemliga, underjordiska fängelser/dess innehåll), Marareta van Eyck i rollen som Metan (ett väsen som fötts ur den metangas som frigörs i nordliga myrar där permafrosten avtar), Wilson A. Bentley i rollen som Wilson A. Bentley, The Snowflake man, 1865 - 1931. Åsa Maria Kraft, född 1965, är bosatt i Lund. Hon debuterade 1997 med 4 Påhitt, en samling prosastycken. Därefter har hon gett ut ett flertal böcker som på olika sätt rör sig i gränslandet mellan poesi och prosa, senast, Bevis 2005.

Åsa Maria Krafts nya diktbok heter som fågelsläktet trana på latin: Grus. Den handlar om omöjliga resor och ställer frågor om flyktvägar, hemkomster och struphuvudets mekanism. Det är en bok som går in och ut ur naturen, platsen och historien bland halvt bortglömda versmått och murstenarna där färgen från bilderna försvunnit. Många tranor måste ses för ett enda V.

pastellfärgade prickar

små penseldrag i en fresk

ett språk är en krona av löv

runt ett huvuds hjässa

och alla ord är sång,

säger fåglarna, de svärmar

Åsa Maria Krafts nya diktbok heter som fågelsläktet trana på latin: Grus. Den handlar om omöjliga resor och ställer frågor om flyktvägar, hemkomster och struphuvudets mekanism. Det är en bok som går in och ut ur naturen, platsen och historien bland halvt bortglömda versmått och murstenarna där färgen från bilderna försvunnit. Många tranor måste ses för ett enda V.

pastellfärgade prickar

små penseldrag i en fresk

ett språk är en krona av löv

runt ett huvuds hjässa

och alla ord är sång,

säger fåglarna, de svärmar

"enkel cellulosa" är en flödande diktsvit som berättar om en grupp pilgrimer som tar sin tillflykt till skogen under en kyrklig reformation när deras helgon och helgonbilder kullkastas. Där täljer de fram nya ansikten: Maria, Anna och Emerentia, Jesus mor, mormor och mormorsmor. Dessa kvinnor är både människor och helgonbilder, de är enskilda och de är många – och de är täljda i trä, av lönn och lind och ek, innanmätet endast bestående av enkel cellulosa.

fyllnaden i henne jag

karvar fram, om allt

hennes inre vet jag

inte mer än så, att det

för mig synes ljust gult

lite fuktigt strävt