Visar resultat för..."Stilleben"

Bland vildvuxna träd, snår och blommor vilar ruinerna från ett kungadöme som länge legat i glömska. Vilda djur och växter har återtagit platsen men ännu finns små minnen kvar efter tiden som flytt.

Så plocka fram dina färgpennor, öppna målarboken och låt sagolika prinsessor, riddare, skatter och enhörningar komma till liv igen!

Berättelser från slottsruinen är den sjätte målarboken i serien Berättelser från ..., med illustrationer av Hanna Karlzon, en av Sveriges populäraste målarboksskapare.

Hanna Karlzon är Sveriges mest uppskattade målarboksskapare och har en mängd titlar i portföljen. Hennes böcker ges ut i flera länder, bl.a. USA, Frankrike och Nederländerna. I Berättelser från slottsruinen har hon låtit kreativiteten och fantasin flöda och skapat en storslagen, förtrollande värld. Tidigare böcker i serien heter Berättelser från midnattsmaskeraden, Berättelser från skogsriket, Berättelser från häxans stuga, Berättelser från staden bland stjärnorna och Berättelser från Atlantis.

En natt drömmer Carola att hennes mor försöker mörda hennes ofödda barn. Hon tittar upp och ser hur modern gång på gång sparkar henne i magen. När Carola till slut vaknar upp är det inte till en känsla av skräck. Nej, hon känner lättnad. Hon inser att hon aldrig har känt sin mor, inte på riktigt. Hur vet man att man känner någon? Paula, romanens huvudperson, försöker lära känna sin mor genom att se tillbaka på minnen från sin barndom. Vem är modern? Kan Paula verkligen påstå att hon känner henne? Följ med på en intrikat och känslosam berättelse om minne, familjeband och moderskap.Carola Hansson är en svensk författare, översättare, litteraturvetare och dramaturg. Hon har skrivit en avhandling om tidig rysk modernism och arbetar som dramaturg på SVT.  

"Språket är lättillgängligt med få facktermer och förkunskaper är därför inte nödvändiga, vilket inte utesluter att boken används som kompletterande litteratur för konst- eller konstvetenskapsstudenten. Cavalli Björkman har skrivit en intressant och grundläggande bok om det oväntat spännande stillebenmåleriet." - Malin Hilmersson, BTJ-häftet nr 5, 2023. Betyg 4 av 5.

Förgängelsen är ständigt närvarande i stillebenmåleriet, där detaljer som timglas, dödskallar och utbrunna ljus är vanliga symboler. Det är som om målningarna i sig vill förmedla idén om att livet är kort medan konsten är evig. Många små detaljer har inkluderats i konstverken för att förmedla just detta. Insekter gnager på de daggfräscha blombladen och frukterna är maskätna.

Omkring år 1600 uppstod ett fristående stillebenmåleri i flera länder i Europa. Det finns en inbyggd paradox i samtidens attityd till detta måleri som av akademierna och teoretikerna placerades längst ned på den konstnärliga skalan. Ett nära studium av dessa verk, som samlarna var beredda att betala skyhöga priser för, visar att stilleben i samma utsträckning som de högre ämnena i form av historia, religion, landskap och porträtt kunde ge betraktaren anledning att fundera över andliga och världsliga ting.

Som nutida betraktare kan vi också se hur senare tiders stillebenmålare som Chardin på 1700-talet och Cézanne och Manet vid sekelskiftet 1900 har inspirerats av sina föregångare. Många gånger har de lärt sig mer av 1600-talsmålarna än den verklighet de avbildar.  

Görel Cavalli-Björkman, professor i konstvetenskap, har ofta fängslats av stillebenmåleriet. 1995 under sin tid som ansvarig för målerisamlingarna på Nationalmuseum kuraterade hon tillsammans med kollegan Bo Nilsson på Moderna museet den mycket uppskattade utställningen Stilleben, och 2007 var hon ansvarig för Nationalmuseums utställning Blomsterspråk.

Om författaren:Görel Cavalli-Björkman är professor i konstvetenskap och har varit chef för måleri och skulptursamlingarna och forskningschef på Nationalmuseum. Hon är ledamot av Vetenskapsakademien och har på senare år gett ut böcker om kvinnliga konstnärer på Bonniers förlag ( Eva Bonnier 2013 och Sigrid Hjertén 2017). 2020 gav hon ut Bilden av Maria Magdalena på Votum. Hon är också en av skribenterna i Människan i centrum (Votum 2022).

Die niederländische Stillebenmalerei des 17. Jahrhunderts nahm aktiv an den naturphilosophischen und naturwissenschaftlichen Diskursen der Zeit teil, dennoch wird sie in der Forschung bis heute vereinfachend als „realistisch-abbildende“ Kunst bezeichnet. Hier ist eine Rehabilitierung des Begriffs „Mimesis“ dringend notwendig geworden. Die Autorin unternimmt einen Neustart der Diskussion, der stärker auf die historische Diskussion des Natur- und Bildbegriffs zurückgreift. So fragt sie, inwiefern im 17. Jahrhundert mimetische Strukturen als ein biotisches Vermögen zur Reproduktion verstanden wurden. Dabei ergeben sich zwei Thesen: erstens, dass das Stilleben die beiderseitige Fähigkeit von Natur und Kunst thematisiert, Ähnlichkeiten zu erzeugen, und zweitens, dass es aus diesem Grund prädestiniert ist für eine Theoretisierung mimetischer Strukturen der Kunst im Allgemeinen.