Åsa Moberg – författare

Simone och jag är en bok om kvinnor och män, om självständighet och beroende, om kärlek, svartsjuka och skam och om hur djupt böcker ibland kan beröra. Det handlar om Åsa Moberg och Simone de Beauvoir och om deras döda män. Om två starka, modiga kvinnor som över generations- och kulturgränser förenas av att de båda underkastar sig en älskad men dominerande man.  Simone och jag är ett klokt och utlämnande dubbelporträtt av en författare och hennes läsare i vilket Åsa Mobergs egna erfarenheter speglas och får perspektiv i ljuset av Simone de Beauvoirs liv och verk. Simone och jag är, förutom biografi och självbiografi, också en fyllig och lättillgänglig introduktion till en av vår tids verkligt stora och inflytelserika kulturpersonligheter.Boken innehåller ett nyskrivet förord av Emma Hamberg.

Åren 1968 1988 förändrades de sociala mönster som präglat Sverige sedan generationer. Allt ifrågasattes i världens modernaste land. Nya uttrycksformer, nya friheter och nya sätt att leva utvecklades.

Men utvecklingsoptimismen utmanades av återkommande kriser.

Individen ställdes allt mer i centrum. Kollektivismen började lösas upp.

Julia Andersson är en ung, engagerad textilkonstnär och brinnande feminist. Hon har redan hunnit utmana många fördomar om hur en kvinna ska vara. Julia lever tillsammans med den betydligt äldre Rune i ett förhållande som omvärlden ser med avund på – här är paret som ger varandra frihet och som pratar sig igenom alla vardagens problem ...

Av en slump träffar hon Hubert Meyer, karismatisk, förmögen och inflytelserik. En underlig kärlekshistoria tar sin början. Julia vill ha Hubert Meyer, men samtidigt fylls hon av ångest inför deras korta möten. Julia lever i skärningspunkten mellan Runes krav på trohet och tidsandans krav på frihet. Hon resonerar om sin längtan med Rune, och deras relation sätts på prov – men framför allt resonerar hon med sig själv.

Åsa Moberg är journalist, översättare och författare till ett flertal böcker, bland annat Adams bok (tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos), Hon var ingen Florence Nightingale, Kärleken i Julia Anderssons liv och Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – en bok om kärnkraft. Hon är en välkänd debattör i frågor som miljö och psykisk ohälsa.

"En ögonblicksbild från den moderna kvinnorollens tillblivelse, studsande uppåt i ett flipperspel av politik, romantik och biologi." Dagens Nyheter

"En intensiv skildring av att på ytan ha ett jämställt, respektfullt förhållande där mannen håller i ett osynligt koppel. I boken säger Julia Andersson/Åsa Moberg: 'Jag försöker befria mig. Men det sitter i.' De orden klingar kvar efter läsningen." Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef

Jo faktiskt, hon måste ha varit först ut att skriva en så sexuellt explicit, självbiografisk roman om kvinnoliv i det moderna Sverige.

Expressen

Det är livet sett med en ung och sällsynt receptiv kvinnas blick.

Aftonbladet

Man kan verkligen fråga sig vad det egentligen säger om vår tid, när en sådan kvinnoskildring känns både uppfriskande och sällsynt år 2011, trots att den har närmare fyrtio år på nacken.

Kristianstadbladet

Det är ett fascinerande spel som hon beskriver och hon gör det med en rättframhet som imponerar.

Arbetarbladet

Jag hade roligt under läsningen.

Värmlands folkblad

Modigt skriven är den, för dem som har modet att läsa. Igen eller på nytt.

Västerbottenskuriren

En mycket levande, mycket närvarande berättelse.

Sundsvalls Tidning

Våren 1968 är Åsa Moberg tjugo år gammal. Hon bor med den sjutton år äldre dokumentärfilmaren Tor-Ivan Odulf i ett litet hus i Vita bergen utan rinnande vatten. Gymnasiet har hon hoppat av - livet kan inte börja fort nog. Åsa har bestämt sig för att bli textilkonstnärinna. 

Över världen drar ett ungdomsuppror fram. När Gunnar Myrdal i Dagens Nyheter skriver att de unga borde gå ut i strid i Vietnam i stället för att demonstrera hemma sätter sig Åsa Moberg vid skrivmaskinen. I mars det året publiceras hennes första artikel på Aftonbladets kultursida. Texten är en uppgörelse med de äldres självgodhet och gör henne omedelbart till en röst för en ny generation.

Alltsedan sin första artikel har Åsa Moberg haft en närvarande och ständigt nyfiken blick på samhället och kulturen. Hon tog strid mot kärnkraften, var sexrådgivare på Vecko-Revyn och översatte Simone de Beauvoirs Det andra könet. I Livet rör hon sig mellan livets ljus och mörker. På sitt eget öppenhjärtiga sätt berättar hon om familjen och barndomen, kärleken och politiken, åren på Aftonbladet, och om 1968.

"Tack Åsa Moberg, för att du tog kampen … Jag fylls av ödmjukhet när jag läser om alla gånger Åsa Moberg var den enda kvinnan i mansdominerade sammanhang."Ida Therén, Svenska Dagbladet "Åsa Moberg skriver som alltid lätt och levande ... Jag njuter av varje ord."Ulrika Knutson, Sydsvenskan "Det är en flygande läsning, engagerande och självklar i sin stil. Och det är gripande, utan att någonsin bli sentimentalt. Åsa Moberg dömer inte ... Det är omöjligt att placera in Åsa Moberg i en grupp eller i ett fack. Hon är alldeles för egensinnig och oberoende för att det ska vara möjligt. Och tillgång - nja - det har hon väl haft, men alltid bara genom sitt eget hårda arbete och sin så klara blick."Anneli Dufva, Sveriges Radio P1 "Åsa Mobergs underhållande memoarer bärs fram av lika delar självförtroende och kompromisslöshet … 'Vissa dagar kan jag nuförtiden tycka att jag har fattat hur man gör, hur man ska leva', skriver hon mot slutet av biografin. Så ja tack, Åsa Moberg! Se till att leva länge nog för att kunna skriva den utlovade 'Livet 2'."Aase Berg, Dagens Nyheter

Klimakteriet eller menopausen är något som alla kvinnor har upplevt eller kommer att uppleva. Många tänker kanske på vallningar, humörsvängningar och att chansen, eller risken, att få barn därefter är obefintliga. Men i övrigt talas det väldigt sällan om vad det egentligen innebär. 

Sanningen är att upplevelsen kan skilja sig åt drastiskt från person till person. I den här antologin skriver ett antal kända kvinnor om sina erfarenheter av klimakteriet både positiva och negativa. Berättelserna handlar inte så mycket om det fysiska, utan snarare om tankar och funderingar kring åldrande, kropp och vad det är att vara kvinna på 2000-talet.

Medverkande är bland annat Åsa Moberg, Gudrun Schyman, Agnes Wold, Astrid Assefa, Åsa Beckman och Annika Lantz.

"... en bok som fungerar både som tröst och vägvisare." "... det fina med 'Klimakteriet' är att den erbjuder alternativ, flera olika händer att fatta tag i." "Det är det jobbigaste jag läst på ett tag, men också det allra bästa."

Anna Hellsten, DN

Trodde du att striden om kärnkraften var över? Den har knappt börjat.Med katastrofen i Fukushima i färskt minne, och med en generation av reaktorer som börjar knaka i fogarna, är frågan om kärnkraftens framtid akut. Ändå är handlingsförlamningen total bland svenska politiker inför valet hörs till och med visioner om att bygga nya reaktorer. Åsa Moberg, som länge varit med och drivit det svenska kärnkraftsmotståndet, lyfter i sin nya bok upp kärnkraften som en av våra mest brännande samtidsfrågor. Vad ska vi ta oss till med våra åldrande reaktorer? Och hur kunde vi hamna i en situation där en extremt dyr och livsfarlig energikälla betraktas som billig och klimatsmart?Med vass penna och stor sakkunskap går Åsa Moberg till botten med kärnkraftens smutsiga historia, och visar varför det är hög tid att gräva ned alla kärnkraftsplaner för gott.Åsa Moberg (f. 1947) är journalist, författare och debattör. I samband med folkomröstningen 1980 blev hon en av landets mest välkända kärnkraftsmotståndare.Intervju med Åsa MobergEtt extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten så beskrivs kärnkraften i bokens titel. Varför?Därför att det är precis vad det är. Det är sanningen. Det finns många missförstånd om kärnkraft, och det viktigaste är att den skulle vara billig. Den har varit dyr ända från början, men man blir inte trodd när man säger det. Jag vill visa hur förespråkarna hela tiden har hoppats att kärnkraften ska bli säker och lönsam, och att den aldrig har blivit det.Du har varit engagerad i kärnkraftsfrågan länge. Varför har du skrivit den här boken nu?Jag har nog velat skriva den i alla år, och nu hade jag möjlighet att göra det. Jag har mött ett stort intresse, både från förlaget och från människor i min omgivning. Efter Fukushima är inte världen densamma.Hur tror du att den katastrofen ändrat synen på kärnkraft?Några fler har slutat tro att kärnkraften är lösningen på världens energiproblem, men framför allt blir kostnaderna väldigt tydliga: de verkliga kostnaderna som uppstår när det händer något, när ett land måste stänga av alla sina kärnkraftverk, när man måste sanera efter en olycka. Den saneringen har inget slut.Vad vill du åstadkomma med boken?Jag tror inte att en bok kan förändra så mycket, men om man kan få en diskussion om de faktiska förhållandena skulle det vara väldigt bra. Kärnkraft är inte en energikälla som kan hävda sig ekonomiskt, och därför är det bra att lägga fram de ekonomiska argumenten i skrift. Det allvarligaste är att det finns en risk att det inträffar en ny katastrof, och det kan ske nära oss. De svenska kärnkraftverken har några år på nacken.Hur stor är risken för en olycka här?Jag säger ingenting om det, för alla som uttalat sig om risker har haft fel. Riskerna är mycket större än alla har trott, det visar de olyckor som hänt, och olyckorna har fått mycket värre följder än någon förutspått. Vi har haft allvarliga incidenter i Sverige, men det blir väldigt lite uppmärksamhet kring det. Det är underligt att kärnkraftsvännerna lyckas tänka bort det.Vem borde läsa boken?Jag hoppas att direktörerna för den tunga basindustrin läser boken och frågar sig om det verkligen är värt att kämpa för att bygga en ny reaktor i Sverige. Jag kan inte begripa hur någon kan välja just den här energikällan. 

Florence Nightingale (1820-1910) blev känd som Damen med lampan, den självuppoffrande sjuksköterskan som räddade tusentals brittiska soldaters liv under Krimkriget 1853-1856. Det finns många föreställningar om Florence Nightingale och alla utgår de från att hon var en ängel i människogestalt som offrade sig helt för andra. Hon har kommit att representera manssamhällets dröm om hur en kvinna som agerar utanför hemmets slutna sfär borde uppträda - tyst, blygsam, diskret, och absolut ointresserad av pengar. Man har gjort om henne efter sina egna behov, något som ofta blivit starka kvinnors öde historien igenom.

I denna bok hävdar emellertid Åsa Moberg att Florence Nightingale var motsatsen till det som myten har förvandlat henne till: hon var extremt välartikulerad, en stridbar samhällsdebattör med glödande intresse för ekonomi och hon hade en knivskarp formuleringsförmåga. För henne blev statistiken ett vapen i den revolution som hennes nytänkande inom vården innebar. Hon stred för ljus, frisk luft, god och nyttig mat och skönhet i sjukvården - och för goda löner till sjuksköterskorna! Historien om Florence Nightingale, så som den verkligen utspelades, skulle ha gjort henne till en kraftfull och inspirerande förebild. Hennes enastående teoretiska arbete på vårdområdet borde också ha blivit mer omtalat och hyllat.

Åsa Moberg lyckades säkert under sin tid som kolumnist på Aftonbladet höja den genomsnittliga blodtrycksnivån på åtskilliga i vårt land, men hon fick också många att le åt hennes kvicka angrepp på väletablerade institutioner. Åsa Moberg hyser nämligen ingen respekt för auktoriserade auktoriteter, och hon ger ofta nya kritiska perspektiv på företeelser som vi brukar ta för givna eller håller för sakrosankta (ett fint och svårt ord som Åsa Moberg förmodligen inte gillar).

I sin debutbok från 1969 skriver hon om parodiska rättegångar mot amerikanska desertörer, om knark, om sex i cellofan, om pressgrannar – alltifrån Lektyr till Ignis, Svenska Eldbegängelseföreningens branschorgan. Hon börjar skolan på nytt och går på ett ovanligt ruskigt museum, hon besöker Skärholmen och träffar hemmafruar som inte alls känner sig hemma, hon synar polisutbildningen, hon diskuterar kulturskribenters bruk (missbruk) av svårbegripliga ord.

Anteckningsblock innehåller alltså kåserier och debattartiklar, okonventionella, fräna, roliga.

"Lustpunkten är den punkt i hjärnan som lärandet måste nå om inlärningen ska ta fart. Når man lustpunkten går det helt enkelt inte att låta bli att lära sig nya saker."Att man kan lära sig saker på egen hand, av ren lust, bara för att det är roligt, är den bärande idén i Åsa Mobergs bok om inlärning och utbildning.Med sig själv som exempel diskuterar hon vår övertro på skola, utbildning och formell kompetens. Hon gav upp mitt i gymnasiet när kampen mot latinet blev henne övermäktig. Hon började sitt yrkesliv som modepraktikant när hon var nitton och som tjugoåring blev hon kolumnist på Aftonbladet. Utbildning blev det inte tid för, men en hel del tycker hon sig ändå ha lärt sig.Metoden har varit öppenhet för all kunskap som forsar fram överallt – livet igenom. Allt omkring oss, allt vi ser, hör, läser och upplever är en källa till kunskap. Det är faktiskt svårare att låta bli att lära sig saker än att lära sig. Samtidigt är ett stort hinder för människors förmåga att lära sig alla de beskäftiga pedagoger, politiker och experter som framställer kunskap som något svårt, dyrt och tråkigt.På ett personligt sätt ger författaren exempel ur sitt eget och andras liv. Hon berättar självutlämnande och polemiskt om hur hennes egen karriär som journalist, översättare och författare har växt fram ur erfarenheter, i möten med människor och, inte minst, ur en aldrig sinande nyfikenhet.Några av kapitelrubrikerna ger en antydan om spännvidden i boken: Brist på kunskap kan vara en tillgång, Att förstå är inte nödvändigt, Radion som kunskapskälla, Att iaktta sin omgivning och ifrågasätta allt, Tidningar för språk och samhällskunskap, Om nationalekonomi och experters tillkortakommanden.Lustpunkten innehåller många utmanande och tankeväckande resonemang, men är inte primärt avsedd som ett inlägg i den dagspolitiska skoldebatten. Den är snarare ett mångfasetterat och underhållande ifrågasättande av tidens tro på formell utbildning som lösningen på alla samhällsproblem.Åsa Moberg (f 1947) är författare, frilansjournalist, bildkonstnär och översättare. Hon har skrivit flera romaner, haft en sex- och samlevnadsspalt i Vecko-Revyn, varit kolumnist och teverecensent i Aftonbladet. Bland hennes böcker kan nämnas Simone och jag. Tankar kring Simone de Beauvoir (Norstedts, 1996) och den mycket uppmärksammade Adams bok (Nok, 1999), tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos. Hon är även en flitig debattör i kvinno- och miljöfrågor.

Florence Nightingale (1820-1910) blev känd som Damen med lampan, den självuppoffrande sjuksköterskan som räddade tusentals brittiska soldaters liv under Krimkriget 1853-1856. Det finns många föreställningar om Florence Nightingale och alla utgår de från att hon var en ängel i människogestalt som offrade sig helt för andra. Hon har kommit att representera manssamhällets dröm om hur en kvinna som agerar utanför hemmets slutna sfär borde uppträda - tyst, blygsam, diskret, och absolut ointresserad av pengar. Man har gjort om henne efter sina egna behov, något som ofta blivit starka kvinnors öde historien igenom.

I denna bok hävdar emellertid Åsa Moberg att Florence Nightingale var motsatsen till det som myten har förvandlat henne till: hon var extremt välartikulerad, en stridbar samhällsdebattör med glödande intresse för ekonomi och hon hade en knivskarp formuleringsförmåga. För henne blev statistiken ett vapen i den revolution som hennes nytänkande inom vården innebar. Hon stred för ljus, frisk luft, god och nyttig mat och skönhet i sjukvården - och för goda löner till sjuksköterskorna! Historien om Florence Nightingale, så som den verkligen utspelades, skulle ha gjort henne till en kraftfull och inspirerande förebild. Hennes enastående teoretiska arbete på vårdområdet borde också ha blivit mer omtalat och hyllat.

Det brukar framhållas att kvinnor har lättare än män att upprätthålla nära vänskapsförhållanden. För män handlar det om att göra saker tillsammans, ställa upp när det gäller och hjälpa varandra praktiskt. För kvinnor är det självklart att nära vänskap också innebär att man berättar om sitt privatliv.

Vad är då väninneskap – ett ord som inte ens finns? För att försöka besvara denna stora fråga har Åsa Moberg samlat exempel ur sitt eget och åtta nära väninnors liv. Några av väninnorna har funnits med sedan barndomen, andra har tillkommit senare i livet. Vi möter bland andra Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg och Amelia Adamo. I fritt flödande och mycket spontana intervjuer diskuterar de väninneskapets natur. Samtalen tar bland annat upp hur väninneskap uppstår och utvecklas, hur det kan tyna bort, vilken roll avund spelar och vad som kan hända i den komplicerade relationen med tre väninnor. Det blir en varm, tankeväckande och mycket personligt hållen diskussion kring vad som binder kvinnor samman.

Väninnorna och jag bärs i hög grad upp av Mobergs kloka väninnor som generöst delar med sig av sina vänskapserfarenheter. Moberg är en duktig lyssnare, men bidrar också själv med stor öppenhet i samtalen och visar därmed också på vänskapens komplexitet när hon yppar sin osäkerhet och sårbarhet.Eva Dandanelle, Hallandsposten

En underhållande, lärorik bok med många intressanta infallsvinklar.Ingalill Mosander, Aftonbladet

Det är sårigt, det är humoristiskt och det känns väldigt äkta. ... En sak är säker: Med Väninnorna och jag fyller Åsa Moberg en lucka i svensk bokutgivning.Inger Dahlman, Dalarnas Tidningar

Det är sårigt, det är humoristiskt och det känns väldigt äkta. ... En sak är säker: Med Väninnorna och jag fyller Åsa Moberg en lucka i svensk bokutgivning.

Trodde du att striden om kärnkraften var över? Den har knappt börjat.Med katastrofen i Fukushima i färskt minne, och med en generation av reaktorer som börjar knaka i fogarna, är frågan om kärnkraftens framtid akut. Ändå är handlingsförlamningen total bland svenska politiker inför valet hörs till och med visioner om att bygga nya reaktorer. Åsa Moberg, som länge varit med och drivit det svenska kärnkraftsmotståndet, lyfter i sin nya bok upp kärnkraften som en av våra mest brännande samtidsfrågor. Vad ska vi ta oss till med våra åldrande reaktorer? Och hur kunde vi hamna i en situation där en extremt dyr och livsfarlig energikälla betraktas som billig och klimatsmart?Med vass penna och stor sakkunskap går Åsa Moberg till botten med kärnkraftens smutsiga historia, och visar varför det är hög tid att gräva ned alla kärnkraftsplaner för gott.Åsa Moberg (f. 1947) är journalist, författare och debattör. I samband med folkomröstningen 1980 blev hon en av landets mest välkända kärnkraftsmotståndare.Intervju med Åsa MobergEtt extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten så beskrivs kärnkraften i bokens titel. Varför?Därför att det är precis vad det är. Det är sanningen. Det finns många missförstånd om kärnkraft, och det viktigaste är att den skulle vara billig. Den har varit dyr ända från början, men man blir inte trodd när man säger det. Jag vill visa hur förespråkarna hela tiden har hoppats att kärnkraften ska bli säker och lönsam, och att den aldrig har blivit det.Du har varit engagerad i kärnkraftsfrågan länge. Varför har du skrivit den här boken nu?Jag har nog velat skriva den i alla år, och nu hade jag möjlighet att göra det. Jag har mött ett stort intresse, både från förlaget och från människor i min omgivning. Efter Fukushima är inte världen densamma.Hur tror du att den katastrofen ändrat synen på kärnkraft?Några fler har slutat tro att kärnkraften är lösningen på världens energiproblem, men framför allt blir kostnaderna väldigt tydliga: de verkliga kostnaderna som uppstår när det händer något, när ett land måste stänga av alla sina kärnkraftverk, när man måste sanera efter en olycka. Den saneringen har inget slut.Vad vill du åstadkomma med boken?Jag tror inte att en bok kan förändra så mycket, men om man kan få en diskussion om de faktiska förhållandena skulle det vara väldigt bra. Kärnkraft är inte en energikälla som kan hävda sig ekonomiskt, och därför är det bra att lägga fram de ekonomiska argumenten i skrift. Det allvarligaste är att det finns en risk att det inträffar en ny katastrof, och det kan ske nära oss. De svenska kärnkraftverken har några år på nacken.Hur stor är risken för en olycka här?Jag säger ingenting om det, för alla som uttalat sig om risker har haft fel. Riskerna är mycket större än alla har trott, det visar de olyckor som hänt, och olyckorna har fått mycket värre följder än någon förutspått. Vi har haft allvarliga incidenter i Sverige, men det blir väldigt lite uppmärksamhet kring det. Det är underligt att kärnkraftsvännerna lyckas tänka bort det.Vem borde läsa boken?Jag hoppas att direktörerna för den tunga basindustrin läser boken och frågar sig om det verkligen är värt att kämpa för att bygga en ny reaktor i Sverige. Jag kan inte begripa hur någon kan välja just den här energikällan. 

Våren 1968 var Åsa Moberg tjugo år gammal. Hon bodde ihop med den sexton år äldre fotografen Tor-Ivan Odulf i ett litet hus i Vita bergen utan rinnande vatten. Gymnasiet hade hon hoppat av, livet kunde inte börja fort nog. Genom vänner hade hon fått praktik på det nystartade klädmärket Mah-Jong. I hemlighet drömde hon om att skriva som Marianne Höök. I Paris, Rom och Berkeley protesterade ungdomar denna vår mot kapitalism, imperialism och kolonialism i allmänhet, och mot USA:s krig mot Nordvietnam i synnerhet. När Gunnar Myrdal i Dagens Nyheter skrev att ungdomen borde gå ut i strid i Vietnam i stället för att demonstrera hemma, satte sig Åsa Moberg vid skrivmaskinen. "För en sann soldat är det aldrig för sent att dö", var rubriken på hennes debutartikel på Aftonbladets kultursida lördagen den 9 mars 1968. Den var en uppgörelse med äldres självgodhet som omedelbart gjorde henne till en röst för en ny generation. Inför folkomröstningen om kärnkraften 1980 var Åsa Moberg en av förgrundsgestalterna i nej-sidans Linje 3, på 80-talet blev hon sex- och samlevnadsrådgivare i Vecko-Revyn och tv-kritiker i Aftonbladet. På 90-talet var hon med och översatte Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hon har alltsedan sin första publicering haft en närvarande och ständigt nyfiken blick på samhället och kulturen. I Livet berättar hon på sitt eget öppenhjärtiga sätt om åren på Aftonbladet, om kärleken och politiken, och om 1968. Åsa Moberg är journalist, översättare och författare till ett flertal böcker, bland annat Adams bok (tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos), Hon var ingen Florence Nightingale, Kärleken i Julia Anderssons liv och Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – en bok om kärnkraft. Hon är en välkänd debattör i frågor som miljö och psykisk ohälsa.

Äntligen har Nina Broman brutit med sin familj. Hon bor i en etta i Solna, är engagerad i FNL-grupperna och har precis fått praktikplats på den nystartade modefirman Lao-Tse. Kläderna som ritas av de tre kvinnorna symboliserar allt det som Nina Broman längtar efter: frihet, konst, sex och, mest av allt, en ny tid.

Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?

Snart är det 1968 utkom första gången 1984. I ljuset av metoo-upproret är det omöjligt att inte läsa boken som en föregångare till vår tids stora feministiska debatt.

Åsa Moberg är journalist, översättare och författare till en rad böcker, bland annat Simone och jag och Adams bok. 2017 kom hennes mycket uppmärksammade memoarer Livet.

Äntligen har Nina Broman brutit med sin familj. Hon bor i en etta i Solna, är engagerad i FNL-grupperna och har precis fått praktikplats på den nystartade modefirman Lao-Tse. Kläderna som ritas av de tre kvinnorna symboliserar allt det som Nina Broman längtar efter: frihet, konst, sex och, mest av allt, en ny tid.

Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 är en tidskapsel som på ett häpnadsväckande sätt tar oss tillbaka till det ikoniska året: dess stämningar och drömmar, dess instängdhet och mörker. Nina Bromans radikala krets av kulturarbetare och aktivister har tagit sig an uppgiften att befria det arbetande folket. Men bland Nina och hennes väninnor, vem är egentligen ofri?

Snart är det 1968 utkom första gången 1984. I ljuset av metoo-upproret är det omöjligt att inte läsa boken som en föregångare till vår tids stora feministiska debatt.

"En mycket viktig bok." Dala-Demokraten 

"En pamflett som strider för de som inte själva kan föra sin talan." Västerbottens-Kuriren

"var som om jag läste om hela mitt eget yrkesliv. Jag kände igen precis ALLT. /…/ Jag tänkte länge att jag borde skriva själv, men nu behöver jag inte tänka mer på det.” Tuula Wallsten, Pykiater, tidigare chefläkare Region Västmanland.

Det är en lika frustrerande som angelägen bok Fredriksson och Moberg skrivit som kommer att leda till ett fördjupat samtal om vad psykiatrisk behandling är och bör vara.” Sydsvenskan

"Ett långt och indignerat debattinlägg till försvar för samhällets mest utsatta ovh värnlösa." Svenska Dagbladet

"En viktig bok för beslutsfattare, personal och patienter." Miljömagasinet

För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Ett av huvudsyftena var att ge de svårast sjuka en bättre tillvaro. De stora mentalsjukhusen skulle stängas, de sjuka skulle rehabiliteras och bli en del av samhället. Tanken var god. Men ingen visste hur det nya skulle åstadkommas i praktiken. En kombination av ekonomisk åtstramning och kunskapsbrist på alla nivåer gjorde att många i stället hamnade i ett vakuum av kommunal resursbrist.

De omöjliga är en liten grupp. De allra mest utsatta av dem finns fortfarande på institutioner utan insyn. Deras röster är svaga och varken de själva eller deras sociala nätverk kan förändra situationen. Hur kunde det bli så här?

Anna Fredriksson och Åsa Moberg berättar vad som skett under åren efter psykiatrireformen. Hur kommer det sig att så många brister finns kvar? Hur ska det bli bättre i framtiden?

De omöjliga är en stridsskrift om de mest utsatta. Hur ska de få de möjligheter som psykiatrireformen syftade till?

"Den är viktig i kampen för att skapa bättre levnadsvillkor för en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle." BTJ

"En pamflett som strider för de som inte själva kan föra sin talan." Västerbottens-Kuriren

"En mycket viktig bok." Dala-Demokraten 

"En pamflett som strider för de som inte själva kan föra sin talan." Västerbottens-Kuriren

"var som om jag läste om hela mitt eget yrkesliv. Jag kände igen precis ALLT. /…/ Jag tänkte länge att jag borde skriva själv, men nu behöver jag inte tänka mer på det.” Tuula Wallsten, Pykiater, tidigare chefläkare Region Västmanland.

Det är en lika frustrerande som angelägen bok Fredriksson och Moberg skrivit som kommer att leda till ett fördjupat samtal om vad psykiatrisk behandling är och bör vara.” Sydsvenskan

"Ett långt och indignerat debattinlägg till försvar för samhällets mest utsatta ovh värnlösa." Svenska Dagbladet

"En viktig bok för beslutsfattare, personal och patienter." Miljömagasinet

För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Ett av huvudsyftena var att ge de svårast sjuka en bättre tillvaro. De stora mentalsjukhusen skulle stängas, de sjuka skulle rehabiliteras och bli en del av samhället. Tanken var god. Men ingen visste hur det nya skulle åstadkommas i praktiken. En kombination av ekonomisk åtstramning och kunskapsbrist på alla nivåer gjorde att många i stället hamnade i ett vakuum av kommunal resursbrist.

De omöjliga är en liten grupp. De allra mest utsatta av dem finns fortfarande på institutioner utan insyn. Deras röster är svaga och varken de själva eller deras sociala nätverk kan förändra situationen. Hur kunde det bli så här?

Anna Fredriksson och Åsa Moberg berättar vad som skett under åren efter psykiatrireformen. Hur kommer det sig att så många brister finns kvar? Hur ska det bli bättre i framtiden?

De omöjliga är en stridsskrift om de mest utsatta. Hur ska de få de möjligheter som psykiatrireformen syftade till?

"Den är viktig i kampen för att skapa bättre levnadsvillkor för en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle." BTJ

"En pamflett som strider för de som inte själva kan föra sin talan." Västerbottens-Kuriren

"--- ald­rig --- inställsam eller intresserad av att imponera på någon särskild. Hon skriver för sig själv och för läsaren, på ett sätt som ser enkelt ut men är mycket svårt."Helsingborgs Dagblad

"Genom decennierna löper Åsa Mobergs kunniga, nyfikna och personliga röst som en röd tråd. Alltid nära läsaren, alltid i takt med tidens förunderliga gång."DN

Åsa Moberg föddes i Piteå 1947, växte upp på Lidingö och flyttade 1965 till Vitabergsparken i Stockholm. 1969 blev hon en del av gröna vågen och har sedan dess bott i svenska utkanter i Uppland, Dalarna och sedan 2003 i Skåne.

Hon blev uppmärksammad som ung krönikör i Aftonbladet revoltvåren 1968, en fast anställning som upphörde efter strider om kärnkraften vid folkomröstningen 1980. Hon återkom som frilans 1986, med daglig tv-kritik, inlägg på kultursidorna, hos kvinnoredaktionen och på sidan ”Personligt” i söndagsbilagan. Hon tycker fortfarande att en stor fördel med en kvällstidning är att där finns plats för hela verkligheten.

Listan över tidningar och tidskrifter som hon medverkat i är lång. I mer än tio år skrev hon krönikor i SKR:s tidskrift Dagens Samhälle, nu i Helsingborgs Dagblad. Hon förekommer också i Dagens industri och tidskriften Balder.

Har vi råd med männen innehåller texter från hela hennes liv som skribent, med återkommande teman som kvinnokamp, kärnkraft och psykiatri. Några av Åsa Mobergs 23 böcker har blivit mycket uppskattade av kritik och läsare, till exempel Simone och jag – tankar om Simone de Beauvoir (1996), Adams bok (med Adam Inczèdy-Gombos, 1999), Hon var ingen Florence Nightingale – Människan bakom myten (2007) och självbiografin Livet (2017).

Simone och jag är en bok om kvinnor och män, om självständighet och beroende, om kärlek, svartsjuka och skam och om hur djupt böcker ibland kan beröra. Det handlar om Åsa Moberg och Simone de Beauvoir och om deras döda män. Om två starka, modiga kvinnor som över generations- och kulturgränser förenas av att de båda underkastar sig en älskad men dominerande man.  Simone och jag är ett klokt och utlämnande dubbelporträtt av en författare och hennes läsare i vilket Åsa Mobergs egna erfarenheter speglas och får perspektiv i ljuset av Simone de Beauvoirs liv och verk. Simone och jag är, förutom biografi och självbiografi, också en fyllig och lättillgänglig introduktion till en av vår tids verkligt stora och inflytelserika kulturpersonligheter.Boken innehåller ett nyskrivet förord av Emma Hamberg.

Det finns oändliga mängder kunskap, också hos behandlare och ansvariga myndigheter, om hur viktigt det är att lyssna till de anhöriga. Gång på gång betonas vikten av ett gott samarbete mellan psykiatrin och de sjukas sociala nätverk. Ändå fungerar detta samarbete sällan bra i praktiken.   I Vara anhörig beskriver Åsa Moberg, författare till den mycket uppmärksammade Adams bok  (såld i 32 000 ex), med utgångspunkt i enskilda fall och lokala vårdformer, olika förhållningssätt för patienter, anhöriga och närstående. Här finns också berättelser om nytänkande och fungerande vårdformer.    Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i Sverige. Det handlar om en folksjukdom: 500 000 människor i Sverige äter antidepressiv medicin, även om den vetenskapliga grunden för sådan behandling är osäker. Förändringar i vården är nödvändiga och för det behövs gemensamma mål. Att de anhöriga glöms bort är bara som det brukar vara, även om depression är en sjukdom som i hög grad påverkar alla närstående.   I en värld där de psykiatriska diagnosernas antal tycks tillväxa i ungefär samma takt som mängden människor med psykiska lidanden. Sker allt detta diagnosticerande på bekostnad av det stöd, som behövs för att människor med psykiska funktionshinder och deras anhöriga ska klara vardagen? Det tror författaren och samhällsdebattören Åsa Moberg.   1900-talet var det århundrade när de sjukas, "brukarnas", röster började höras. 2000-talet måste bli den tid när de anhöriga äntligen tas på allvar, skriver Åsa Moberg i Vara anhörig.Ur innehållet:

·Att söka hjälp·Vård som fungerar·Olika anhörigperspektiv·Diagnoser·Psykos·Föräldrakraft·Att vara förälder till en ätstörd flicka·Psykisk sjukdom och missbruk·En mamma om tiden efter ett självmord