Efter valet 2010 har vågmästarpolitik och tungan på vågen åter blivit heta begrepp i svensk politik. I Riksbankens Jubileumsfonds nya årsbok diskuterar statsvetare, historiker, idéhistoriker, medieforskare och politiska journa­lister politisk praktik på både kommunal och nationell nivå. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet lyfts fram som aktuella exempel på olika sätt att bedriva våg­mästar­politik. Vågmästeriets historiska rötter presenteras, från den trolöse 1700-talspolitikern Pechlin via den frisinnade statsministern C.G. Ekman på 1920-talet. Utblickar görs mot vågmästar­situationer med mer eller mindre populistiska partier i andra länder. Slutligen presenteras en färsk opinionsundersökning om vågmästeri och maktfördelning. Innehåll: Björn Fjæstad & Jenny Björkman: Den omtvistade tungan Ulla Ekström von Essen: Ett dubbelt demokratiskt dilemma Tommy Möller: Vågmästare eller tungan på vågen? Lars Nord: Kungamakare eller bråkmakare? Barbro Hedvall: Vågmästeri, halvkoalitioner och blockpolitik Lena Wängnerud: Viner partipiskan hårdare i partier med vågmästar­roll? Mikael Gilljam & David Karlsson: Tungan på vågen-partier i Sveriges kommuner Hanna Bäck & Henry Bäck: Balanspartier i regerings­bildningar Lisa Bjurwald: Vågmästarna och ansvaret Ann-Cathrine Jungar: Populister i närheten av regeringen Mai-Brith Schartau: Ett land utan klassiska vågmästare Magnus Linton: Fascister på ministerposter eller fascister på vågen Sten Widmalm: Med kärnvapen som insats Patrik Winton: Sveriges första vågmästare Opinionsundersökning med kommentar

Stil & Politik är en bok om yta och budskap. Budskapet sitter i kläderna. Inte bara förstås, men också. Politiker signalerar vilka de är eller vill vara med sin stil. I takt med att medias betydelse har ökat har också medvetenheten inom politiken ökat. Om detta har de talat: Barbro med ett gammalt modeintresse som grund, Göran med ett motsvarande ointresse. Samtalet har vuxit och intressen har närmat sig varandra. Stil & Politik är en bok om yta och budskap. "Lärarna, eller riktigare lärarinnorna, i läroverket bar dräkter med blusar av god kvalitet, högknäppta i halsen. Adjunkt Thedéen hade en hallonröd som fick henne att se ännu yngre och gladare ut än vanligt. Fröken Thott hade gärna en liten brosch som kragknapp. Jag har ett intryck av att alla dräkter var enfärgade och i ett gabardinliknande tyg – det här var 1950-tal. Våra manliga lärare däremot bar samma kostymmodell termin efter termin … Så där har det fortsatt. Inte konstigt alltså att jag såg kläderna i politiken, när jag började skriva om politik 1980 i Expressen." – Barbro Hedvall är mångårig medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. "Siouxsie and the Banshees och Joy Division speglade i några år hela den depressiva tonen i åttiotalets början. Det var musik som jag aldrig riktigt kunde förlika mig med, lika litet som jag kunde förlika mig med den svartklädda publiken, dysterhetens avantgarde: ett begravningståg där allt jag egentligen trodde på låg i kistan. Min slutgiltiga befrielse när det gäller kläder och stil har jag ändå sportmoderevolutionen att tacka för, den som på allvar slog igenom i början av nittiotalet: i gymnastikskor och mjukbyxor trivs jag bäst." – Göran Greider är chefredaktör på Dala-Demokraten och författare till en lång rad böcker.

Efter valet 2010 har vågmästarpolitik och tungan på vågen åter blivit heta begrepp i svensk politik. I Riksbankens Jubileumsfonds nya årsbok diskuterar statsvetare, historiker, idéhistoriker, medieforskare och politiska journa­lister politisk praktik på både kommunal och nationell nivå. Sverigedemokraterna och Miljöpartiet lyfts fram som aktuella exempel på olika sätt att bedriva våg­mästar­politik. Vågmästeriets historiska rötter presenteras, från den trolöse 1700-talspolitikern Pechlin via den frisinnade statsministern C.G. Ekman på 1920-talet. Utblickar görs mot vågmästar­situationer med mer eller mindre populistiska partier i andra länder. Slutligen presenteras en färsk opinionsundersökning om vågmästeri och maktfördelning. Innehåll: Björn Fjæstad & Jenny Björkman: Den omtvistade tungan Ulla Ekström von Essen: Ett dubbelt demokratiskt dilemma Tommy Möller: Vågmästare eller tungan på vågen? Lars Nord: Kungamakare eller bråkmakare? Barbro Hedvall: Vågmästeri, halvkoalitioner och blockpolitik Lena Wängnerud: Viner partipiskan hårdare i partier med vågmästar­roll? Mikael Gilljam & David Karlsson: Tungan på vågen-partier i Sveriges kommuner Hanna Bäck & Henry Bäck: Balanspartier i regerings­bildningar Lisa Bjurwald: Vågmästarna och ansvaret Ann-Cathrine Jungar: Populister i närheten av regeringen Mai-Brith Schartau: Ett land utan klassiska vågmästare Magnus Linton: Fascister på ministerposter eller fascister på vågen Sten Widmalm: Med kärnvapen som insats Patrik Winton: Sveriges första vågmästare Opinionsundersökning med kommentar

Stil & Politik är en bok om yta och budskap. Budskapet sitter i kläderna. Inte bara förstås, men också. Politiker signalerar vilka de är eller vill vara med sin stil. I takt med att medias betydelse har ökat har också medvetenheten inom politiken ökat. Om detta har de talat: Barbro med ett gammalt modeintresse som grund, Göran med ett motsvarande ointresse. Samtalet har vuxit och intressen har närmat sig varandra. Stil & Politik är en bok om yta och budskap. "Lärarna, eller riktigare lärarinnorna, i läroverket bar dräkter med blusar av god kvalitet, högknäppta i halsen. Adjunkt Thedéen hade en hallonröd som fick henne att se ännu yngre och gladare ut än vanligt. Fröken Thott hade gärna en liten brosch som kragknapp. Jag har ett intryck av att alla dräkter var enfärgade och i ett gabardinliknande tyg – det här var 1950-tal. Våra manliga lärare däremot bar samma kostymmodell termin efter termin … Så där har det fortsatt. Inte konstigt alltså att jag såg kläderna i politiken, när jag började skriva om politik 1980 i Expressen." – Barbro Hedvall är mångårig medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. "Siouxsie and the Banshees och Joy Division speglade i några år hela den depressiva tonen i åttiotalets början. Det var musik som jag aldrig riktigt kunde förlika mig med, lika litet som jag kunde förlika mig med den svartklädda publiken, dysterhetens avantgarde: ett begravningståg där allt jag egentligen trodde på låg i kistan. Min slutgiltiga befrielse när det gäller kläder och stil har jag ändå sportmoderevolutionen att tacka för, den som på allvar slog igenom i början av nittiotalet: i gymnastikskor och mjukbyxor trivs jag bäst." – Göran Greider är chefredaktör på Dala-Demokraten och författare till en lång rad böcker.