Charlotta Buxton – författare

När man är besatt av någonting, är man då rentav lite tokig? Besatthet är att tänka på någonting hela tiden, frivilligt eller ofrivilligt. Besatthet är viljan att lära sig mer om något eller någon, att få träffa denna någon så mycket som möjligt, att få vara på en viss plats så mycket som möjligt eller att om och om igen resa till samma drömmarnas plats. Besatthet kan innebära att man spionerar på någon, att man skapar rutiner som styr över all ledig tid – som Facebook till exempel – men besattheten kan också vara just den avgörande faktorn som gör att man lyckas. Tio tusen timmar krävs det för att bli riktigt bra på något, sägs det. En forskare till exempel är alltid besatt av sin uppgift, annars är hen inte tillräckligt hängiven. Jag utgår alltså från att besatthet kan vara hälsosamt, det handlar bara om att vara besatt av rätt saker. Skillnaden mellan besatthet och passion är egentligen inte stor alls. Passion är bara ett lite finare, mer uppklätt ord för besatthet. Och det är väl inget fel i att vara passionerad? I den här antologin skriver tretton passionerade skribenter lättsamt och finurligt om sin besatthet, eller kanske snarare om sina fixeringar. Texterna är olika både till form och innehåll. Yrsa Stenius skriver om hundarna som alltid spelat stor roll i hennes liv, Thomas Lundin skriver om sin passion för schlager, Marcus Rosenlund skriver om hur Facebook höll på att ta över hans liv, Åsa Brolin är besatt av TV-serier, Erik M Snellman är fixerad av ortnamn och Jeanette Öhman av Los Angeles. Är det solen som styr henne, havet? Eller bara en längtan bort? För Jonas Sundström har besattheten lett till en ovanlig tatuering och Johanna Karlsson är fixerad av den manliga blicken. Wivan Nygård-Fagerudd skriver att hon inte är besatt av trädgården, men att hon behöver den väldigt mycket, och Charlotta Buxton reflekterar kring den demon som sitter inom henne och viskar att hon inte duger, att hon inte är tillräcklig. I min egen novell Familjen Stolt är huvudpersonen Siri besatt av sina grannar, och i Janna Thorströms text tar barnet, den unga Janna, kontroll över sitt eget liv genom att stjäla en röd häst. Det här är en bok om att vara passionerad, men också om passion som gått överstyr.

Medier, oavsett om det är etablerade tidningar eller sociala sajter på någon ytterkant, kritiseras ofta för uthängningar av eller drev mot såväl enskilda personer som mer kända samhällsaktörer. Frågan är om det blivit sämre eller bättre än förr? I den här rapporten finns bland annat en studie av nio uppmärksammade nyhetsfall. I fokus står inte bara namnpublicering, som oftast är det som diskuteras, utan också information andra uppgifter och markörer som gör att individer blir möjliga att identifiera. Det medieetiska systemet är i ständig förhandling för att tjäna samhället. Är de som fått rätt hos Medieombudsmannen nöjda eller missnöjda? Vad är skillnaden mellan juridik och självreglering? Och hur säkerställs redaktionens moraliska kompetens?

Samtidigt som EU:s makt har stärkts och inflytandet över den svenska lagstiftningen ökat, har antalet svenska korrespondenter i Bryssel minskat. Den här rapporten kartlägger hur det påverkar kvalitet, omfång och perspektiv i svenska mediers bevakning av Europeiska unionen. • Journalistiken inför EU-valen har blivit mer tolkande än beskrivande • Globala kriser sätter Bryssel i nytt fokus • Brexit och tabloiderna Rapporten är den andra och omarbetade upplagan av När besluten drog till Bryssel stannade journalistiken hemma.

Liksom många andra utlänningar har jag fallit för en besvärjelse. En myt om några gröna öar där gamla tanter häller upp te i porslinskoppar. Där fyra ungdomar och en hund avslöjar tjuvar som gömt sig i hus på hedar. Där detektiver med stora mustascher löser mordgåtor. Där fotbollen föddes. Där det går att vara sig själv. Där punkare och hippier och konstnärer lever i kollektiv och har roligt. Där husen är gamla och gatorna är krokiga. Där männen är artiga, men kyliga och faller för kvinnor med dåligt självförtroende. Där ölet flödar, en brasa alltid brinner i puben och prinsar får sina prinsessor. Efter fyra år i Storbritannien ser Charlotta Buxton något helt annat än det hon ursprungligen trodde hon skulle uppleva. Hon ser ett land befolkat av walesare, skottar, invandrare och Londonbor. Ett Storbritannien för rika och ett för fattiga. Ett för arbetslösa och ett för muslimer. I jakten på den gemensamma nämnaren reser hon. Till Islay i nordväst, till Southend i sydost. Till Ripley, »den mest engelska staden i Storbritannien». Hon går på kricketmatch och besöker Eton. Hon samtalar med gruvarbetare, fotbollsentusiaster, whiskykännare och hotellägare. Och hon gör sig en vardag i London. Buxton berättar med ett personligt tonfall om sin jakt på det brittiska. Men hur beskriver man något som kanske inte finns?

Storbritannien har drabbats av ett nervöst sammanbrott. Bara ett år före den historiska folkomröstningen om brexit intresserade utträdet ur EU bara en procent av befolkningen. Idag har frågan lyckats splittra Storbritannien i två läger, som blir allt argare på varandra. Journalisten Charlotta Buxton är bosatt i Storbritannien, och har skrivit om landet i tio år. Hon har bevakat brexit redan innan britterna röstade för att lämna EU. I reportageboken Landet som äter sig självt reser hon runt både i huvudstaden London och i övriga Storbritannien för att ta reda på hur utträdet ur EU förändrat de brittiska öarna. Samtidigt söker hon sig långt bakåt i historien för att hitta rötterna till röstningsresultatet, till viljan att dra sig tillbaka från Europa. Hon träffar vanliga människor och politiker, lyssnar på Donald Trump och ger sig ner i tunnlarna under parlamentshuset för att hitta svar. Landet som äter sig självt är en bok där stora politiska händelser skildras genom personliga berättelser. Buxton skriver med inlevelse och kunskap om hur kaoset djupnar i Storbritannien, samtidigt som hennes eget liv förändras radikalt.