Elisabeth Rynell – författare

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

I flera av sina prosaböcker har Elisabeth Rynell använt sig av parallella berättelser, tydligast i romanen Hohaj (1997). Så gör hon också i denna roman, även om de båda spåren inte möts lika konkret i tid och rum denna gång. Här får de två berättelserna istället belysa varandra över ett stort avstånd.Men flickorna Hild och Mala som hon här berättar om, lever båda i brytningstider. Hild i mitten av nittonhundratalet, i förorts- och folkhemsbygget, Mala i reformationstiden, i skarven mellan katolicism och protestantism. Ensamheten och rotlösheten har de gemensamt. Vi får följa dem på deras olika vandringar, i ett nytt och ett gammalt Sverige; Hilds genom barndomens upplevelse av overklighet och sökande efter ett språk som bär, Malas genom Ödemårdens skog till Dilsbo och ett hemlighetsfullt förflutet. Malas väg är tydlig, ”följ fåglarnas väg om våren”, Hilds mera osäker, svårtydd. Men båda måste de hitta hem.Elisabeth Rynell skildrar den enskilda människans sorg och förtvivlan så att den också beskriver en hel kulturs sorg och brist. Med ett språk som är både sårigt och klart fogar hon här samman sina två berättelser till utvecklingsroman och saga på en och samma gång.

Elisabeth Rynells förra roman, Hohaj, blev hennes stora publikgenombrott: en gripande kärleksroman och en ömsint och poetisk skildring av människor och landskap. Det finns beröringar mellan den och Till Mervas; en är det gåtfulla och märkliga ortsnamnet i titeln. Också Mervas visar sig vara en plats långt uppe i norr, men berättelsen börjar någon helt annanstans. Den börjar med att det kommer ett brev från detta Mervas, ett ställe som mottagaren aldrig hört talas om. Den som får brevet är den medelålders Marta, en kvinna som länge levt ensam och isolerad. De korta raderna är skrivna av Kostis, hennes ungdoms älskade, som hon inte haft kontakt med på tjugo år. Meddelandet blir för Marta som ett rop tvärs genom åren, en stark vind som skakar om henne och väcker en outhärdlig sorg över allt som gått förlorat, allt som gått fel i hennes liv. Marta har gömt sig för allt detta, men brevet från Kosti får henne att ge sig in i livet igen, att möta skammen och smärtan i det som varit. I minnesåterblickar berättas om hennes uppväxt i en familj som terroriseras av en våldsam far, om hennes kärleksförhållande med Kostis som bryts plötsligt och drastiskt och om de obeskrivligt svåra år hon går till mötes då hon blivit ensamstående mor till ett skadat barn. Det är en på många sätt mörk berättelse – Marta ser sitt förfluta som en stad försänkt i mörker och tystnad, och i det mörkret finns vidunder, våld, raseri. Men när hon fått Kostis brev slås hon av tanken att ljus kanske kan blåsa in i staden, "en vind av ljus". Och trots allt det svåra är det en ljus ton som bär romanen, en ton av förtröstan och vilja till liv. Marta ger sig så småningom av till Mervas, och på vägen dit möter hon ett par människor som blir som sagans hjälpare för henne. Och hon möter ett landskap. Inte minst skildringen av hennes upplevelser där har ett skimmer och en närvaro som drabbar läsaren med samma styrka som Hohaj gjorde.

Elisabeth Rynells essäsamling består av en samling nyskrivna texter med självbiografisk utgångspunkt. Här återkommer teman från hennes diktsamlingar och romaner; om staden och landet och vantrivseln i kulturen, om skogen, djuren och vad det är att vara människa. Men Rynell berättar också om betydelsefulla möten, särskilt med den nära vännen och författarkollegan Sara Lidman, och om om en viktig text av Harry Martinson, där hon känner igen sig i hans rasande fråga om människans tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget. I en av essäerna beskriver hon den dubbla smärta som en våldtäkt innebär, då den patriarkala blicken på kvinnan blir till ännu ett övergrepp. Som en röd tråd genom texterna löper tankarna om skrivandet som väg och som livsnödvändighet, och inte minst om ickeskrivandets plåga.

Jag heter Loka. Så vet ni det.

Det finns händelser som man inte vet säkert om de inträffat, men som ändå bestämmer hela ens liv. Ibland tanker jag att jag lever flera liv samtidigt och att de olika liven sänder signaler till varandra.

I Elisabeth Rynells roman signalerar två berättelser till varandra. En sagobetonad, nästan mytisk, en mardömsartad. På flykt i en tidlös skog, och gömd i ett belamrat hus, utsätts en ung kvinna för grymma prövningar. Hon lär känna kärlek, sorg och hunger, hon möter en ensamhet vidsträckt och tigande som de ändlösa myrar hon vandrar över.

En berättelse om Loka publicerades första gången 1990.

Länge var Elisabeth Rynell först och främst poet. Efter de båda prisbelönta romanerna Hohaj och Till Mervas återkommer hon här till lyriken med en diktsamling där flera av de teman som varit viktiga i romanerna känns igen: civilisationskritiken, naturens betydelse och de borrande frågorna om vad det är att vara människa.

Hennes hus är både yttre och inre: ett konkret lantligt beläget hus, där landskapet och delaktigheten i årstidernas gång skapar en vid utblick över liv och död, och en insikt i tillvarons skörhet och ovisshet. I huset finns frid, enkelhet, närvaro. Men hur är det med det hus som är vår kultur – är det tömt på värden och tröst och helighet?

"Nej mina sånger är långtifrån RENA som vatten ur

blåa berg

Smutsiga är mina händer

Smutsiga efter gamgärningen

och min blick – hyenans

För jag är trött

Orkar inte längre böka efter levande

Och obducenter sjunger inga vackra sånger

i stanken bland gulsvullna lik

Mitt verk är katthundens orena:

att rota i död och ruttenhet

att mäta undergången

stanken

och förruttnelsegraden"

Elisabeth Rynell, född 1954, är uppväxt i Stockholm och efter att ha bott ett stort antal år norra Sverige bor hon numera växelvis i Stockholm och Hälsingland. Hon debuterade 1975 med Lyrsvit m.m. gnöl och skriver både lyrik och prosa. Romanen Hohaj (1997) blev en stor framgång och mycket prisbelönt, bland annat med Sveriges Radios Romanpris och tidningen VI:s Litteraturpris.

I diktsamlingen Nattliga samtal, första gången publicerad 1990, uttrycker författaren en förtvivlad och maktlös sorg över hennes man som plötsligt rycktes bort från hennes liv. Dikterna omges av en ton i likhet med fornisländsk sorgekväde. De utger en kraft av mörker och makt.

Elisabeth Rynell har bland annat tilldelats Sveriges Radios Romanpris 1998, Aniara-priset 2004 och Doblougska priset 2007.

Någon måste välsigna den gåpåiga

vilsenheten

och den påklädda nakenheten

och låta sitt anlete lysa över

refugernas kala kobbar

med sina ensliga träd av plåt

Författarens närmiljö och känslor lever ett märkligt liv i dessa medryckande ordval med bibliska parafraser. Det märkliga men egentligen det helt naturliga, det som tänks men det som aldrig yttras mellan oss människor. Sjuk fågel publicerader första gången 1988.

Elisabeth Rynell har bland annat tilldelats Sveriges Radios Romanpris 1998, Aniara-priset 2004 och Doblougska priset 2007.

"Ord

mina ord

bevingade blommor

ni oväsnas i mig

spränger

sprätter

som ofödda barn

som vill ut

Och jag slänger upp mina fönster

och släpper ut er

som en svärm av trastar."

Elisabeth Rynell har bland annat tilldelats Sveriges Radios Romanpris 1998, Aniara-priset 2004 och Doblougska priset 2007. Sorgvingesång publicerades första gången 1985.

"Nu anar jag den svarta månen

Det gör ont mot mörkret

Den bultar

som allt som är sår"

Elisabeth Rynell har bland annat tilldelats Sveriges Radios Romanpris 1998, Aniara-priset 2004 och Doblougska priset 2007. Öckenvandrare publicerades första gången 1993.

Kvinnor har vandrat i Elisabeth Rynells romaner förut, ofta i förfluten tid. Men Moll lever i ett samtida, kanske framtida Sverige, där olönsamma, onödiga människor utlokaliseras från huvudstaden. Under busstransporten norrut lyckas hon fly ut i skogen, rakt ut i ingenstans. Landskapet tar emot henne, och hon finner en övergiven väg där hon börjar den vandring som kanske ska föra henne till något.

De tidigare romanerna med vandringstema, som En berättelse om Loka, Hohaj, Till Mervas och Hitta Hem, har drag av saga och legend. I Moll är visionen av det utarmade samhälle vi är på väg emot, och delvis redan lever i, konkret och skrämmande realistisk. Än en gång har Elisabeth Rynell med sitt klangrena språk hittat en oavvislig form för sin civilisationskritik och för en gripande berättelse om sorg, öde och försoning.

Hon kommer vandrande genom utmarkerna, med en sorg som nästan är för stor för att bära. Där korsar hennes spår en annan, förfluten berättelse om Aron och Inna, och deras kärlek. 

I sin Augustnominerade och djupt älskade roman Hohaj skriver Elisabeth Rynell fram en tät, magnetisk berättelse om kärlek och sorg, och de osynliga band över tidsåldrarna som en plats kan rymma.

Hohaj är en roman med ovanlig lyskraft, som när den utkom blev tilldelad flera betydande litterära priser, och även översatt till en rad språk. Nu kommer boken i efterlängtad nyutgåva med introduktion av Annika Norlin.

Boken är en av de första utgåvorna i Weylers serie med svenska moderna prosaklassiker.

Elisabeth Rynell (född 1954) debuterade som poet men har även givit ut en rad kritikerrosade romaner och essäböcker. Utöver Hohaj (1997), som blev både prisbelönt och översatt till en rad språk, har hon bland annat givit ut romanerna Till Mervas (2002), Hitta hem (2009) och Moll (2017). Hon är baserad i Stockholm och Hälsingland.