Eva Adolfsson – författare

Eva Adolfssons förra roman Förvandling, som hon vann Sveriges Radios romanpris med, blev med sin humor och sitt allvar så angelägen och aktuell i sitt sätt att ställa frågor kring kvinnlighet, kärlek och skapande.   De frågorna är lika levande i hennes nya roman, som också den handlar om en modern intellektuell kvinna. Hon befinner sig mitt i livets stora berättelse, om familj och arbete och sökandet efter sin plats i tillvaron. Men mitt där inne i livet kan det uppstå en sidoberättelse, liten kanhända, men långvarig och hållfast ska det visa sig – trots dess slingriga förlopp och hålrum av frånvaro. Så är det för kvinnan i Eva Adolfssons roman.   Det börjar som ett äventyr, just när tillvaron är riktigt mörk; flyga iväg till ett annat land, möta en man som det lyser om, och något uppstår. En bredvidkärlek – en underjordisk kärlek. Är det eskapism? Nej, verklighet, likafullt som äktenskap, barn, arbete, skapande. Och berättelsen om den lilla historien växer, och blir en hel kärleksroman.   Med sitt på en gång känslostarka och reflekterande språk gör Eva Adolfsson hänförelse och längtan verkliga, och viktiga, kanske i allas liv – dessa tillfälliga palats av lycka, ögonblick av överdåd, då strömmarna mellan människor av samhörighet och värme är starkare än förlusterna, än sönderfall, sjukdom och död. Då kärlek råder.Mitt inne i livet kan det uppstå en sidoberättelse, liten kanhända, men långvarig och hållfast ska det visa sig. Det börjar som ett äventyr, just när tillvaron är riktigt mörk; flyga iväg till ett annat land, möta en man som det lyser om, och något uppstår. En bredvidkärlek – en underjordisk kärlek. Är det eskapism? Nej, verklighet, likafullt som äktenskap, barn, arbete, skapande.

Med sitt på en gång känslostarka och reflekterande språk gör Eva Adolfsson hänförelse och längtan verkliga, viktiga, här i ett modernt intellektuellt kvinnoliv, kanske i allas liv – dessa tillfälliga palats av lycka, ögonblick av överdåd, då strömmarna mellan människor av samhörighet, tillit, värme är starkare än förlusterna, än sönderfall, sjukdom och död. Då kärlek råder.

En liten historia publicerades första gången 2009.

Vinnare av Sveriges radios romanpris 2006! "Det var på den tiden jag gick omkring i Sundbyberg med min stora mage..." Den som talar i Eva Adolfssons nya roman är en ung kvinna, gravid, och uppfylld av författardrömmar. Och hungrande. Efter en man att leva med? Eller efter att hitta sin plats i världen, som kvinna och intellektuell?      Hon arbetar på en uppsats om Knut Hamsuns roman Svält, om hjälten där, som hon älskar för hans hänsynslöshet, hans förmåga att i ensamhet utstå hungern, hänge sig åt skrivandet. Men är kanske tänkandets och havandeskapets båda vägar oförenliga, frågar hon sig. Febrigt oroad, och lättsamt självironisk, söker hon den stora avskärmningen, där insikter ska mogna medan det lilla fostret växer.     Får en blivande mor ta sig rätten att begå dårskaper?     In i hennes ensamma värld tränger andra röster, och hon dras in i andras omlopp. Där är portvakten fru Svan som i ett trevande skrivande söker efter ord för kärleken till ett barn. Där är den unga nyblivna mamman som har så sorgsna ögon. Där är den medlidsammaboutiqueinnehaverskan med tycke av silkesapa. Och en åtrådd man gör en förnyad entré i den gravida kvinnans liv.     Underjordiska flöden gör sig kännbara där i Sundbyberg, att beröras och omvandlas av...     Eva Adolfssons lekfulla språk är rörligare än någonsin förr i den här berättelsen, som med sin humor och sitt allvar blir så angelägen och aktuell i sitt sätt att ställa frågor kring kvinnlighet, kärlek och skapande.

Intresset för rösten och talet har präglat mycket av det Eva Adolfsson skrivit om litteratur. Att skapa litteratur betyder också att skapa plats och auktoritet åt det egna talet. Eva Adolfsson undersöker här hur det kan gå till att hävda sin egen rätt att tala. Hon avlyssnar ett antal författares sökande efter en plats för det egna talet hur det ger sig till känna inne i deras litterära texter och gör läsningar av bland andra August Strindberg, Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Stina Aronson, Gunnar Adolfsson och Birgitta Trotzig. Det kommer att handla om utanförskapets plats. Om hungern och kölden som inträdesbiljetter till litteraturen. Om den förandligade kvinnokroppen och den jordiskt köttsliga om en kvinnas rätt att alls tala. Om det muntligas förvandling till litteratur, och om lekens betydelse för det litterära talet. Boken nominerades till Augustpriset 2003.

”Gränsland betyder för mig, när jag har satt det i titeln till den här boken, det medvetandets gränsland där orden nästan upphör, där den stora dödssvärtan är just invid. Att vara i gränsland betyder att möta texter som besöker dessa trakter och förvandlar dem: mörkret finns, men också rösterna, talet, alla ordmöjligheterna, bryggan över.

Så är det hos Moa Martinson, Stina Aronson, Marina Tsvetajeva, Sara Lidman, Birgitta Trotzig, Nathalie Sarraute, Marguerite Duras – för mig vidgar deras författarskap skriftens och läsningens möjligheter. Att följa dem blir att fördjupa bilden av modernitetens litterära landskap. Och att möta frågan om den verkligen existerar, den ’kvinnliga skriften’ och dess löfte om ett annorlunda.”

Eva Adolfsson (1942-2010) var litteraturkritiker och författare.

– Här, säger han, här levde din riktiga mamma, här levde Gertrud…

Med de orden förs den kvinnliga huvudpersonen i Eva Adolfssons roman in i ett sökande längs barndomens gator i den stora staden vid sundet, en stad med dunkla minnen från krigets tid. I korsningen mellan minne och fantasi börjar det förflutnas gestalter leva ett eget liv inom henne. De visar sig för henne, har någonting mycket viktigt att säga – Leonard, som deltar i den antifascistiska kampen och räddar flyktingar över gränsen, Alvar, som är romanens ledsagare in i det förgångna, och Gertrud, inte minst Gertrud, hon vars tankar och ord rör sig så osäkra i världen, lärarinnan som försvann innan hon riktigt fått leva, men som berätterskan nu träder allt närmre.

Eva Adolfssons språk rör sig med drömmens lätta självklarhet genom de olika skikten av nu och då, genom det som hänt, det som kanske hänt, det som kunde hänt, och en tid stiger fram, närvarande och undflyende.

Eva Adolfsson (1942-2010) var litteraturvetare och författare. I hennes frånvaro från 1989 var hennes skönlitterära debut

JAG STÅR PÅ TRÖSKELN.

DÄRUTANFÖR BRER ALLTSAMMANS UT SIG, LIVET, VÄRLDEN.

Platsen är Moskva, tiden är det kalla kriget och tövädret. Staden är mötesplatsen, förvandlingsplatsen – men också en plats övervakad av osynliga, ögon. På tröskeln till detta främmande står Agnes, på väg att bli kvinna, på väg till ett språk. Hon står där på gränsen mellan tvång och frihet:

»Kastad i tillvaron? Göra sitt Val?

Kanske är det något helt annat som gäller, något behagligare – en fest som tätnar och glesnar, människor som kommer och går, för att senare återvända, eller också inte, man glömmer dem aldrig.

Man fattar små beslut. Sådana som kan verka obetydliga men kanske inte är det? – Hej! bestämmer man sig för att säga till någon. Den andra bestämmer sig för att svara, någonting börjar...»

EVA ADOLFSSON (1942-2010) skriver om flickkvinnan i Moskva på ett eget, sjungande språk, öppet för andras ord och röster.

En kvinna talar, men vid skilda tider och på olika orter, i Eva Adolfssons berättelser. Hon kan vara en liten flicka på resa i Rumänien med sin beundrade far, en besökare på Island som fångas av den berättelse som talar ur ortnamnen och landskapet, en turist som uppsöker sin mors barndomsmiljö. Eller någon som ser sitt eget liv dubbelexponerat mot en främmande kvinnas historia i Toscana. Alla berättelserna i boken beskriver resor till halvt glömda, halvt drömda verkligheter. Resor till andra språktrakter än den egna, möten med andras berättelser.

Till skilda orter kretsar kring sökandets lockelser och det tvång som det redan sagda bildar: en kamp mellan det redan färdiga och det blivande.