Fjodor M. Dostojevskij – författare

Den blida (Krotkaja) från 1876 publicerades i Dostojevskijs enmanstidskrift En författares dagbok, där varje nummer inväntades med spänd förväntan i samtidens Ryssland. Den korta romanen återger en förtvivlad mans monolog natten efter sin unga frus självmord, där tragedin långsamt spelas upp genom hans osammanhängande tal vid hennes bår. Berättaren är en avskedad officer, som nu arbetar som pantlånare. Han känner sig ouppskattad av omgivningen och gifter sig med en ung, fattig, men stolt kvinna och försöker genom sin dominans i förhållandet att uppnå erkännande och kärlek. Hans stränga krav får dock motsatt effekt. "Man känner bara för att gråta när man läser; det finns inte många juveler som denna inom europeisk litteratur." – Saltykov-Shchedrin, Dostoevsky "… en av de finaste och renaste verken, som Dostojevskij någonsin har skrivit… Den blida är också det verk, där Dostojevskij porträtterat sin 'underjordiska' karaktärstyp som bäst. Ingen annanstans presenteras han så till fullo som en känslig och lidande människa, vars inhumanitet härstammar från en önskan efter kärlek, som har fördärvats och förvanskats genom egoism och fåfänga." – Joseph Frank, Dostoevsky "Aldrig tidigare har en diktare skildrat en despotisk karaktärs obegränsade herravälde över en svag, men samtidigt stolt människa så intensivt. Hon dör för att han dödar hennes kärlek, och när kärleken äntligen träder fram i honom är det för sent… en av de mest gripande historierna om mänsklig förtvivlan, som någonsin har skrivits." – Geir Kjetsaa, Fjodor Dostojevskij, ett diktarliv "En ganska liten bok, men den är stor för oss alla, ouppnåeligt stor." – Knut Hamsun

Den blida (Krotkaja) från 1876 publicerades i Dostojevskijs enmanstidskrift En författares dagbok, där varje nummer inväntades med spänd förväntan i samtidens Ryssland. Den korta romanen återger en förtvivlad mans monolog natten efter sin unga frus självmord, där tragedin långsamt spelas upp genom hans osammanhängande tal vid hennes bår. Berättaren är en avskedad officer, som nu arbetar som pantlånare. Han känner sig ouppskattad av omgivningen och gifter sig med en ung, fattig, men stolt kvinna och försöker genom sin dominans i förhållandet att uppnå erkännande och kärlek. Hans stränga krav får dock motsatt effekt. "Man känner bara för att gråta när man läser; det finns inte många juveler som denna inom europeisk litteratur." – Saltykov-Shchedrin, Dostoevsky "… en av de finaste och renaste verken, som Dostojevskij någonsin har skrivit… Den blida är också det verk, där Dostojevskij porträtterat sin 'underjordiska' karaktärstyp som bäst. Ingen annanstans presenteras han så till fullo som en känslig och lidande människa, vars inhumanitet härstammar från en önskan efter kärlek, som har fördärvats och förvanskats genom egoism och fåfänga." – Joseph Frank, Dostoevsky "Aldrig tidigare har en diktare skildrat en despotisk karaktärs obegränsade herravälde över en svag, men samtidigt stolt människa så intensivt. Hon dör för att han dödar hennes kärlek, och när kärleken äntligen träder fram i honom är det för sent… en av de mest gripande historierna om mänsklig förtvivlan, som någonsin har skrivits." – Geir Kjetsaa, Fjodor Dostojevskij, ett diktarliv "En ganska liten bok, men den är stor för oss alla, ouppnåeligt stor." – Knut Hamsun

Den fattige studenten Rodion Raskolnikov får idén att ta sig ur sin och sin familjs förtvivlade situation genom att mörda en gammal, ohederlig och girig pantlånerska och lägga beslag på hennes gömda förmögenhet, så att han har råd att avsluta sina studier och kan vara till gagn för samhället. Han är påverkad av de rådande nihilistiska teorierna, där stora andar och starka karaktärer som han själv inte står under gängse lagar och moral, om de idealistiska målen främjas. Mordet förlöper dock inte helt enligt plan och hans uppfattning om sig själv som en nihilistisk övermänniska krackelerar tiden efter mordet. Trots kännedomen om mördaren, så är det lika spännande som i en kriminalroman att följa utredningen av mordet, och förhöret av Raskolnikov är som en psykologisk thriller med en lysande dialog mellan förhörsledaren och de misstänkta. Brott och straff är Dostojevskijs populäraste roman och den hör till världslitteraturens största verk. Det är den första av hans stora romaner, där han har lyckats fullt ut med att framställa karaktärer, som på ett trovärdigt sätt representerar olika ideologier. "Dostojevskij är den enda diktaren, som jag har lärt mig något av. Han är den största av de ryska giganterna." – Knut Hamsun

Vändpunkten för romanens handling är mordet på den gamla kvinnotjusaren Karamazov. Själva uppklarandet av mordet är som en psykologisk thriller; lika spännande som en kriminalroman. Vi följer hans tre söner, som på ett trovärdigt sätt representerar olika ideologier: den äldsta, Mitja, är precis som fadern, en utsvävande livsnjutare, den nästäldsta, Ivan, är den intellektuella ateisten och nihilisten och den yngsta, Aljosja, är den barmhärtiga och godhjärtade kristna, som påminner om fursten Mysjkin i Idioten. Förutom bröderna skildras även deras umgängeskrets, där vi bortsett från två belägrande kvinnor möter alla samhällsskikt: överklassen, de fattiga, klosterbröderna och godsägarna.

Bröderna Karamazov var den sista och största romanen, som Dostojevskij skrev, och den betraktas inte bara som Dostojevskijs största verk, men även som ett av världslitteraturens. En enastående roman om gott och ont, tro och tvivel, liv och död med genomgripande psykologiska porträtt, som visar människans sammansatta väsen på gott och ont. Det tas avstånd från nihilismen och istället framhävs betydelsen av skuld, ansvar och medkänsla.Dostojevskij (1821-1881) räknas i dag som en av världens största författare genom tiderna. Hans författarskap är enormt och omfattar, förutom Bröderna Karamazov, bl.a. de stora romanerna Brott och straff och Idioten.

”Den mest storslagna roman, som någonsin har skrivits.” – Sigmund Freud

”De två kapitlen i den femte boken om Ivans ‘uppror’ och Legenden om Storinkvisatorn når höjder, som sällan har skådats och säkerligen aldrig överträffats.” – Joseph Frank, Dostoevsky – The Mantle of the Prophet, 1871-1881

Människorna på godset Stepantjikovo är Dostojevskijs första större roman efter hans hemkomst från Sibirien. En central karaktär i boken är snyltaren och hycklaren Foma Fomitj Opiskin, som i flera år har arbetat som tjänare och herrgårdsnarr åt en cynisk general, som har förödmjukat och nedvärderat honom. När generalen dör, flyttar Foma, tillsammans med generalens änka och en rad andra snyltare, in på godset Stepantjikovo, som ägs av änkans son: den godmodiga översten Jegor Iljitj Rostanjev. Med sin tillsynes höga intellektuella bildning och vältalighet lyckas Foma snabbt att förblinda de boende på godset och göra godsägaren till sin marionettdocka. Fomas långa utsatthet av förtryck har gjort honom hämndlysten, maktgirig och ondskefull, och som hustyrann på Stepantjikovo förödmjukar och nedgör han de övriga husgästerna, precis som han själv blev förödmjukad och nedgjord.

Människorna på godset Stepantjikovo är unik i Dostojevskijs författarskap. Det är en farsaktig, satirisk komedi, som påminner om Moliéres Tartuffe. Dialogen är, som sedvanligt hos Dostojevskij, oerhört fängslande och den ger ett ingående porträtt av de olika karaktärstyperna: den självhävdande snyltaren Foma Fomitj och översten som "den goda människan", som Dostojevskij sedan vidareutvecklar i Idioten.

Dostojevskij själv betraktade romanen som det bästa han hittills skrivit och som ett personligt uttryck för sina egna uppfattningar. Till brodern skrev han 1859 att han hade lagt ner hela sin själ och kropp i verket.

Romanen blev inte väl mottagen av samtidens kritiker, men eftervärlden har gett Dostojevskij rätt och i romanen ser man samma drag av komposition, karaktärsanalys och människosyn som i hans senare stora verk. Och namnet Foma Fomitj tog sig sedan även in i det ryska språket som ett gängse uttryck för en oförskämd hycklare och lismare.

Människorna på godset Stepantjikovo är Dostojevskijs första större roman efter hans hemkomst från Sibirien. En central karaktär i boken är snyltaren och hycklaren Foma Fomitj Opiskin, som i flera år har arbetat som tjänare och herrgårdsnarr åt en cynisk general, som har förödmjukat och nedvärderat honom. När generalen dör, flyttar Foma, tillsammans med generalens änka och en rad andra snyltare, in på godset Stepantjikovo, som ägs av änkans son: den godmodiga översten Jegor Iljitj Rostanjev. Med sin tillsynes höga intellektuella bildning och vältalighet lyckas Foma snabbt att förblinda de boende på godset och göra godsägaren till sin marionettdocka. Fomas långa utsatthet av förtryck har gjort honom hämndlysten, maktgirig och ondskefull, och som hustyrann på Stepantjikovo förödmjukar och nedgör han de övriga husgästerna, precis som han själv blev förödmjukad och nedgjord.

Människorna på godset Stepantjikovo är unik i Dostojevskijs författarskap. Det är en farsaktig, satirisk komedi, som påminner om Moliéres Tartuffe. Dialogen är, som sedvanligt hos Dostojevskij, oerhört fängslande och den ger ett ingående porträtt av de olika karaktärstyperna: den självhävdande snyltaren Foma Fomitj och översten som "den goda människan", som Dostojevskij sedan vidareutvecklar i Idioten.

Dostojevskij själv betraktade romanen som det bästa han hittills skrivit och som ett personligt uttryck för sina egna uppfattningar. Till brodern skrev han 1859 att han hade lagt ner hela sin själ och kropp i verket.

Romanen blev inte väl mottagen av samtidens kritiker, men eftervärlden har gett Dostojevskij rätt och i romanen ser man samma drag av komposition, karaktärsanalys och människosyn som i hans senare stora verk. Och namnet Foma Fomitj tog sig sedan även in i det ryska språket som ett gängse uttryck för en oförskämd hycklare och lismare.

Goljadkin är en lägre tjänsteman vid ett större ämbetsverk i Sankt Petersburg. Han känner sig förödmjukad i det starkt klassindelade samhället och drömmer orealistiskt om en högre position och mer inflytande. Hans ambitioner gäckas gång på gång och han känner sig kränkt och förnedrad. Detta resulterar i ett sjukligt sinnestillstånd där han inbillar sig möta sitt alter ego – Goljadkin den yngre – som klarar av det han själv inte förmår. Denne armbågar sig fram helt samvetslöst och gradvis tränger undan Goljadkin den äldre, som reduceras till en skygg dåre. Dostojevskijs andra roman, Dubbelgångaren, utkom 1846, medan Dostojevskij fortfarande var en ung, hyllad och lovande författare. Med sin psykologiska studie av människans komplexa, ofta motsägelsefulla natur som under ogynnsamma omständigheter kan utvecklas till sjuklig schizofreni har romanen blivit en klassiker. "Idén som finns inbäddad i Dubbelgångaren – den inre sprickan mellan självbild och verklighet, mellan vad en person vill tro om sig själv och vad han egentligen är – utgör Dostojevskijs första gestaltning av en karaktärstyp som kom att känneteckna honom som författare. Goljadkin är förfadern till alla Dostojevskijs splittrade karaktärer... såsom Källarmänniskan, Raskolnikov, Stavrogin och Ivan Karamazov." – Joseph Frank, Dostoevsky

En ful historia (1862) är en satirisk fars där författaren ekiperar en gentleman från de högre klasserna med tidens fashionabla liberala idéer – idéer som dock inte sitter djupare än att det blir helt fel när han ska använda dem i det praktiska umgänget med de ofrälse: På väg hem efter en blöt kväll med ett par kollegor stöter Ivan Iljítsj Pralinskij på en av sina underordnade som just har gift sig och håller bröllopsfest. Ivan, som är lite rund under fötterna och ivrig att visa sin liberala välvilja mot sina lägre stående medborgare, beslutar att bjuda in sig själv till festen, där han till sitt senare bittra missnöje forsätter sitt intag av starkvaror. Hans alltmer desperata försök att vinna festdeltagarnas beundran misslyckas helt och Ivan framstår mot sin vilja som löjlig, pinsam och oförskämd. Dostojevskij skrev En ful historia kort efter sin första resa till Västeuropa och berättelsen publicerades 1862 i tidskriften Vremja som Dostojevskij och hans bror Michail hade grundat tillsammans år 1861. Flera av Dostojevskijs artiklar i Vremja handlade om den avgrundsdjupa klyftan mellan de välutbildade intellektuella och den obildade bondebefolkningen samt om de intellektuellas olika förslag på att tackla detta problem. I En ful historia fokuserar Dostojevskij på de välutbildades paternalistiska attityd mot de obildade, de sistnämndas reaktion på detta samt på den resulterande förnedringen av bägge parter.

"Jag är en sjuk människa... Jag är en ond människa. En motbjudande människa." Så inleder Källarmänniskan sina anteckningar från underjorden. Källarmänniskans förbittring över den härskande naiva tron på förnuft, framsteg och individualism har lett till självvald isolering. Han protesterar mot reduceringen av människan till en schablonaktig förnuftsmänniska. Nej, människan är en irrationell varelse (bara en tjugondel är förnuft) som agerar utifrån undermedvetna känslor, nycker och tristess och ofta tvärt emot sina egna intressen. Anteckningar från källarhålet har varit en inspirationskälla för många viktiga författare, liksom det obehagliga belysandet av mindervärdeskomplex, sårad fåfänga och egoism som föregrep senare psykoanalytiska studier. Dostojevskij skrev Anteckningar från källarhålet i början av 1864 och publicerade kortromanen i den litterära tidskriften Epocha, som han och hans bror Michail hade startat samma år. Verket sägs rymma hela den ideologiska grund som Dostojevskij senare skulle komma att bygga sina stora klassiker Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov på. Boken sägs även markera starten på den modernistiska rörelsen i litteraturhistorien och har haft inflytande över stora historiska gestalter, bl.a. Freud, Nietzsche och Kafka.Dostojevskij (1821-1881) räknas i dag som en av de största författarna genom tiderna. Författarskapet är enormt och omfattar utöver Anteckningar från källerhålet bl.a. de stora romanerna Bröderna Karamazov, Brott och Straff och Idioten.

Alexej arbetar som informator hos en general, som befinner sig på en tysk kurort med sin familj. Han är förälskad i generalens styvdotter, Polina, och för att rädda henne ur ekonomisk knipa prövar han sin lycka i kasinot. Där drabbas han dock av speldjävulen, vilket får honom att glömma allt runt omkring – inklusive Polina. Spelaren är förmodligen den roman i världen, som är mest känd för sin ingående skildring av spelandet som ett beroende. Ett beroende, som Dostojevskij själv led av under perioder (så till den grad att han under en tid inte ens kunde gå utanför hotellets dörrar, då till och med hans byxor var pantsatta). Men boken innehåller mycket annat och är även en spännande historia om komplicerad kärlek, sociala intriger, pengar och moraliskt förfall. Och som alltid i Dostojevskijs romaner skildras olika personligheter på ett träffande och djupgående psykologiskt sätt. ”Dostojevskijs besatthet skapade mästerverk. … Romanen Spelaren tillhör Dostojevskijs rappare; en nervig nedstigning i helvetet, kantad av svart humor och färgstarka karaktärer.” – Petter Karlsson, Expressen