Göran Sonnevi – författare

Den långa melodin

stiger, vecklar

ut sin slinga Den bär

den bärs av

sin text, sina

ord, sin sekvens

Den ändras

föds inåt sig

själv, ut ur

sig själv, upp i

sin skönhet Också jag

följer den Mitt

hjärta rörs, i sitt innersta,

utan existens, annat än

i sin rörelse Den

som är musiken

och de, genom den

födda orden Kan de

bära också dig

Göran Sonnevis sekvens över medeltidspoeten och musikern Notker Balbulus kan läsas som en poetik över hans eget pågående lyriska verk; en lång flödande svit dit den nya diktsamlingen nu fogar sig.

Dikter 1959-1972 är en samlingsvolym som omfattar Göran Sonnevis sex första diktsamlingar: Outfört (1961) Abstrakta dikter (1963) Ingrepp - modeller (1965) Och nu! (1967) Det måste gå (1970) Det oavslutade språket (1972).

Göran Sonnevi, född 1939 i Lund, engagerar sig lidelsefullt mot kapitalism och imperialism medan han registrerar sitt privata liv som det är, upphängt mitt i världen. Sonnevi utvecklas i sina senare episka diktsviter till en gränsöverskridande och gränslös poet: kärleksdiktare och kosmolog, mystiker och matematiker.

Göran Sonnevi har med sina diktsamlingar Oceanen och Bok utan namn, skänkt oss flödande livsberättelser som i sin visionära mångtydighet kunnat ge intryck av att vara hans avslutande verk, hans poetiska testamente. Men skrivandet fortsätter, allt djupare in i det ovetbara och oförutsägbara, allt längre ut i det oändliga; tiden och kärleken fortsätter, och samtalet med de döda, ständigt närvarande.

En sorgsen och vacker diktsamling som berör ämnen som återkommer i Sonnevis diktsamlingar: den egna existentiella ångesten och den politiska omvärlden. Men som alltid finns underbar precis naturlyrik och kärleken till ett du –

Månen, mot fullmåne, lyste över alvaret, där jag for med bilen

i den mörknande vita natten Inga möten, förrän inne bland

byarna längs den östra landsvägen Framme vid huset såg jag åter

på månen Över hedens mörker Nu ristar grannen en filt

genom den öppna dörren Därinne skymtar en stol i ljust trä

Aristoteles undrar över idéernas, eidä’s delaktighet i den fysiska

världen Han avvisar föreställningen om delaktighet som alltför vag

Eller snarare, deras beröringar existerar inte Så rör Intet vid oss

Vilken hypostas av vilken ängel är jag då? Vem förleder jag till vad?

Det hyperrationellas ängel rör vid mig Till terrorn? Motterrorn?

Jag talar om de sociala centrifugerna Hur de är ständigt verksamma

Och om att det inte nu finns någon social kraft, eller politisk kraft,

med makt att upphäva dem Att jag inte ser någon väg ut Känner mig hemsk

"Angelägnare poesi än Sonnevis skriver ingen i Sverige... Det är en av den svenska diktens stora dagar i dag." Bengt Holmqvist, Dagens Nyheter "Det omöjliga är Sonnevis ur alla synpunkter största diktsamling... Den hör till det allra märkligaste i svensk poesi, alla kategorier, som över huvud taget har utgivits." Tom Hedlund, Svenska Dagbladet.

Dikter 1959-1972 är en samlingsvolym som omfattar Göran Sonnevis sex första diktsamlingar: Outfört (1961) Abstrakta dikter (1963) Ingrepp - modeller (1965) Och nu! (1967) Det måste gå (1970) Det oavslutade språket (1972).

Göran Sonnevi, född 1939 i Lund, engagerar sig lidelsefullt mot kapitalism och imperialism medan han registrerar sitt privata liv som det är, upphängt mitt i världen. Sonnevi utvecklas i sina senare episka diktsviter till en gränsöverskridande och gränslös poet: kärleksdiktare och kosmolog, mystiker och matematiker.

”Det som gör denna bok så dramatisk och skakande är att Göran Sonnevi inte ger upp, att han inte vill ge upp. Det måste finnas en möjlighet: och ju längre bort den möjligheten kommer, desto svartare och intensivare blir dikterna.” (Petter Bergman i AB)

Diktsamlingen "Språk; Verktyg; Eld" kom ut 1979, när nya krig och konflikter avlöst 60-talets utopier och hopp om en bättre, solidarisk värld.

Så närmar sig ljusets krön Också det ska vi passera Det som

också är mörkrets Som vore döden och livet syskon Eller älskande,

hand i hand På berget innanför murarna fanns blodnäva, i sin purpur,

gul sedum, brudbrödens vippor Flockar av tulkört Mellan blommande

vildrosor, överblommat slån Höga lönnar, som väntade de på stormen

Hetta Ska vi klara detta? Provsvar Diagnoser Den blinda strävan

att övervinna allt detta Då också livet? Ja Som vore vi själva änglar

Göran Sonnevis nya diktsamling är tillkommen under pandemins tid. Denna nya osäkerhet vävs in bland de motiv som fortsätter flöda genom hans poesi i ett oavbrutet prövande, ifrågasättande, förnimmande. Musiken, politiken, kärleken, och det egna åldrandet. Tidens och språkets ständiga förvandling, hoten mot demokratin. De uppmärksamma iakttagelserna av fåglar, fjärilar, växter. Samtalen med vännerna, levande och döda.

Så närmar sig ljusets krön Också det ska vi passera Det som

också är mörkrets Som vore döden och livet syskon Eller älskande,

hand i hand På berget innanför murarna fanns blodnäva, i sin purpur,

gul sedum, brudbrödens vippor Flockar av tulkört Mellan blommande

vildrosor, överblommat slån Höga lönnar, som väntade de på stormen

Hetta Ska vi klara detta? Provsvar Diagnoser Den blinda strävan

att övervinna allt detta Då också livet? Ja Som vore vi själva änglar

Göran Sonnevis nya diktsamling är tillkommen under pandemins tid. Denna nya osäkerhet vävs in bland de motiv som fortsätter flöda genom hans poesi i ett oavbrutet prövande, ifrågasättande, förnimmande. Musiken, politiken, kärleken, och det egna åldrandet. Tidens och språkets ständiga förvandling, hoten mot demokratin. De uppmärksamma iakttagelserna av fåglar, fjärilar, växter. Samtalen med vännerna, levande och döda.

Ser, som i det enormas maskrosboll av riktningar, i alla dimensioner den väldiga tiden Dess kontrapunkt inifrån Sedan utifrån

Dess vrålande utplåningsklang

Dess viskning, inifrån

Från mig till dig?

Från dig till mig?

”Hur bevarar vi det mänskliga?”

Under etthundra dagar noterar poeten i en långdikt nyheterna från kriget i

Ukraina. Mot denna tidsfond av våld och förstörelse, av hot som kommer allt

närmare, löper diktsamlingens kontrapunktiska stämmor. Musiken, minnen,

vårens tecken. Kärleken. Den samklingande, vibrerande, oändligt växande.

Ser, som i det enormas maskrosboll av riktningar, i alla dimensioner den väldiga tiden Dess kontrapunkt inifrån Sedan utifrån

Dess vrålande utplåningsklang

Dess viskning, inifrån

Från mig till dig?

Från dig till mig?

”Hur bevarar vi det mänskliga?”

Under etthundra dagar noterar poeten i en långdikt nyheterna från kriget i

Ukraina. Mot denna tidsfond av våld och förstörelse, av hot som kommer allt

närmare, löper diktsamlingens kontrapunktiska stämmor. Musiken, minnen,

vårens tecken. Kärleken. Den samklingande, vibrerande, oändligt växande.