Göran Tunström – författare

I Sunne har man återigen samlats för att uppföra Bachs jublande Juloratorium. Därifrån vidgar sig berättelsen: den spänner över tre generationer, tar sin början på trettiotalet och slutar idag. Handlingen rör sig mellan Värmland och dess geografiska motpol – Nya Zeeland. Som en tråd genom romanen med alla fantasifulla händelser och människor löper Sidner Nordenssons sökande efter en balans mellan den ofrånkomliga sorgen och kärlekens helande kraft.

Göran Tunström betraktas sedan länge som en av 1900-talets största svenska berättare, nu i återutgivning med omslag av konstnären Lars Lerin.

I Sunne har man återigen samlats för att uppföra Bachs jublande Juloratorium. Därifrån vidgar sig berättelsen; den spänner över tre generationer, tar sin början på trettiotalet och slutar på åttiotalet. Handlingen rör sig mellan Värmland och dess geografiska motpol – Nya Zeeland. Som en tråd genom romanen med alla fantasifulla händelser och människor löper Sidner Nordenssons sökande efter en balans mellan den ofrånkomliga sorgen och kärlekens helande kraft.

Göran Tunström föddes i Värmland 1937 och gick bort i februari 2000. Juloratoriet är en av hans rikaste och mest älskade romaner. Den belönades med Stora Romanpriset och Nordiska Rådets Litteraturpris då den publicerades första gången 1983.

Bonusmaterial: E-boken innehåller musik hämtad från J.S. Bachs "Juloratoriet".

"Blås iväg du, din maskrosboll. För det är du. En gång fastnar väl du också, när du inte är så lätt", ropade Rita Karin. Ändå hade Rita Karin och Bastiano en gång älskat varandra, i en förgången tillvaro, när Bastianos värld ännu begränsades till köpingen, och han fortfarande bodde hemma hos sin mor. Då hade han smekt Rita Karins ljusa hår och mjuka, runda mage. Han hade utmanat borgarna och drömt om sin framtid som arkitekt. Rita Karin fastnade i jordbrukskassan och förlovad sig med en kommunalkassör. Men Bastiano vägrar att låta sina drömmar och sin framtid vingklippas av småstadens grå enformighet.

Maskrosbollen från 1962 är en av Göran Tunströms allra tidigaste romaner. Det är en berättelse om kärlek och ungdom skriven med humor och varm, mjuk sinnlighet som gör en glad.

I Sunne i Värmland möter den tjocka Ida Pripp den late Fredrik Jonson Lök och blir förtrollad, förförd och förnedrad. Tolv barn blir det i det torftiga huset på Torvnäs. Tjuven är främst berättelsen om Johan, den trettonde ungen i huset, och hans livsresa till kunskapens och ensamhetens Uppsala och till Ravenna på jakt efter Silverbibelns gåta. Och om den livslånga kärlek till kusinen Hedvig som för honom långt bort, i tiden och rummet, men ändå inte leder honom vilse.

Göran Tunström föddes i Värmland 1937 och avled år 2000. Han betraktas sedan länge som en av 1900-talets största svenska berättare. Tjuven från 1986 är en av hans främsta romaner.

Ni som söker extas: välkomna till sensationernas marknad, till attraktionernas arena!

Chang Eng är en pjäs om de siamesiska tvillingarna som kom till USA år 1828, gifte sig med två kväkarsystrar och fick 21 barn.

Chang Eng utkom för första gången 1987.

Hösten 1939 kom Hans-Christian för första gången till Sunne tillsammans med sin betydligt yngre fru Paula. Han var nybliven präst, hon väntade deras första barn. Eftersom änkan Åberg vägrade att lämna prästgården så var det unga paret tvungna att flytta in i den förfallna Sjöstugan. Det skulle bli bättre med tiden, trodde Hans-Christian.

De heliga geograferna är en varm, kärleksfull och oerhört gripande roman av Göran Tunström (1937-2000).

"Hos morbror Nathan var det dukat för seder. Jag satt bland männen, jag var fjorton och hade firat bar-mizvah. Jakov, som snart skulle fylla tio, satt vid ändan av bordet. Morbror Nathan var en skröplig man, han var alltid dyster och hans raspiga röst skar genom rummet som en slö kniv, medan hans struphuvud alldeles tydligt rörde sig upp och ner i halsen, hans smala fingrar följde texten när han läste Haggadan ... Jag blundade och såg Moses leda oss ut ur Egypten, jag såg Faraos nederlag, vandringarna i öknen, utsikten från berget, när vi skymtade Israel på andra sidan den torra slätten. Dukens vithet minns jag. Jag minns den hembakta mazzothen – här i Samarkand var det aldrig samma besvär med att få tillåtelse att skaffa mjölet som det varit i Moskva, där myndigheterna på alla sätt försökte hindra judarna frän att fullfölja sina riter. Flaskorna med det hembryggda, honungsfärgade vinet glänste i ljusskenet, pepparroten stod sa nära mig att mina ögon tärades av den, och mors gröna ögon vilade på mig."

Jakovs och Isaacs mor har fattat sitt beslut: hennes söner skall utvandra från stalintidens Ryssland till Jerusalem. Om deras storslagna och svåra färd genom Orienten handlar titelnovellen i Det sanna livet – en samling poetiska och sällsamma berättelser, var och en med den gestaltningskraft och förmåga att locka till både skratt och tårar som givit Göran Tunströms romaner så många läsare.

Romanen Familjeliv skulle kunna kallas ett drömspel på prosa. Dess verklighet är glidande kulisser, dess tidsdimensioner har rämnat i fogarna. Dess skeenden växlar ständigt in på överraskande spår. Med hallucinationens realism berättas fabeln om Knybel Tving som i en likkista anländer till provinsstaden Tobobac från en lantlig familjegemenskap, uppbyggd på jordbruk och jukeboxar. Det är om hans liv i Tobobac som romanen sedan handlar; om hans drömlika karriär som radioreporter, om trofasthetens prövningar i förhållandet till systern Fragoli, om äktenskapet med den krävande borgardottern Y och kärleken till "den goda systern" från sjukhuset Gröna Lyktan.

Många finner nog "Familjeliv" förbryllande. Ändå är den, läst med sinne för det bisarras självklarhet, ingen svår bok. Dess märkvärdiga scenerier bär prägel av det omedelbart upplevda, inte av det symboliskt belastade. Den visar en diktare engagerad i individens upplevelser av skuld, skräck och betryck i ett fullt påtagligt samhälle.

Guddöttrarna är en roman om märkliga tilldragelser och förehavanden i det värmländska Sunne under Andra världskriget.

Charkuteristen och idealisten Georg Johanesson, som har sålt sin butik för att istället för sin kundkrets betjäna mänskligheten, drabbas av en vision. Han tänker fara till Fronten och medla mellan Hitler och Stalin och försöker dra in sina liberala vänner i företaget: prästen Hans-Cristian, leksakshandlaren Säverud, idrottsledaren Robert. Men var och en är på väg mot sin egen befrielse, och alla vägar leder sannerligen inte över Sevastopol och Kiev. Äktenskapskriser, livsleda, förnuft sätter ut sina krokben.

Då erbjuder folkhushållningsministern de drabbade hustrurna ett bättre alternativ: i skarp kontrast till Johanessons idealism startar de en morotsodling för att i folkförsörjningens namn skaffa fram A-vitamin. Och där uppe, i de karotinska fälten, växer mellan kvinnorna en gemenskap fram, som får männen att rasa av svartsjuka och oro.

"När en domare i Punjabs högsta domstol, efter att ha gjort en lång och faktaspäckad analys av det indiska samhällets elände, plötsligt, på förfrågan om orsaken till hans hjärtattack svarar: 'Du förstår, intellektuella har ett stort behov av whisky, och jag kommer från en mycket intellektuell familj', så säger han något som stannar kvar och får analysen att förblekna.

Det är av sådana kvarstannade repliker och möten jag ur dagböckernas mängd av intryck byggt denna lilla bok från några vinterresor i Indien och Nepal. Att likt myran kasta sig över elefanten för att strypa den har jag inte haft som ambition. Istället har vi cyklat, vandrat och vilat på dess hud. Vi har samtalat i byar, vid eldarna, över doftande påfågelsgrytor om försenade bussar och giftermålsritualer, vi har avlusat varandra och drömt oss hem till Sverige och jag har låtit associationerna löpa, för att lära mig se vad det är vi ser i det vi ser. Om något annat är det inte. "

- Göran Tunström

"Ånyo angivande min position:

i en stol i ett öppet rum med snö

som leker med de besökandes blickar.

Jag tänker mig som en sittande

(kanske för att jag alltid sitter).

Jag är inte gammal

men gammal nog att vara bittervis

och allt jag säger är vist och oprövat.

Men jag har ju mina ögons skönhet

som jag gurglar varje morgon och middag

i anticeptiska satser."

Göran Tunström räknas som en av de viktigaste svenska författarna av idag. Han föddes i Värmland 1937 och avled i februari 2000. Han har tilldelats en rad litterära utmärkelser, bland vilka kan nämnas Svenska Dagbladets litteraturpris 1976, Nordiska rådets litteraturpris 1984, Selma Lagerlöf-priset 1987, 1998 års Nils Ferlin-pris samt Augustpriset 1998. Flera av hans böcker finns utgivna på många språk. Han är tillika en av de mest lästa och älskade författarna i Sverige. Inringning kom ut 1958 och är Göran Tunströms första diktsamling.

Om vi skall ha en möjlighet att resa oss upp, måste vi en gång ha blivit tappade och förlorade. Det är nödvändigt att ha varit förlorad. Katastrofen i Henrik Synges liv inträffar den dag han finner sin far död för egen hand. Den blir bestämmande för hans liv och han identifierar fadern med Gud och drivs att rättfärdiga sig och återfinna honom. Omedelbart efter studentexamen far han till Uppsala, där han träffar Maren, som han fixeras vid och som plågar honom. Han har även upplevelser med andra kvinnor men utan att hans rotlöshet blir stillad. I Grekland hoppas han finna den stillhet han jagar efter, men även här blir han besviken.

Karantän är en bok om en resa mellan människor, som görs av en man som måste förnedra sig för att försonas. Han är en människa som aldrig kan tro utan bara finner motsatser i allt, som måste analysera sig. Genom den intensitet och hänsynslösa genomskärningsförmåga, som Göran Tunström gestaltar Henrik Synges konflikt med, blir Karantän en bok med stor allmängiltighet.

Romanen Karantän kom ut för första gången 1961 och var Göran Tunströms prosadebut. Innan dess hade han skrivit de två diktsamlingarna Inringning och Två vindar.

"Svarta, regnvåta grenar. På en enda av dem: sju vita blommor. Resten har upphört. Plommonträdet var fel beskuret. Det bar alltför rikligt med frukt och klövs mitt itu efter tjugo år av välsignelse. I dess skugga skrev jag några fruktiga rader, det var i min högsommar, som nu är förbi. Jag äger inte tid att plantera ett nytt och se det digna så, men för var dag som dras ifrån livet förstår jag allt bättre vad Tiden är och jag ägnar mig åt den genom att se ut genom olika fönster: i norr en mörklagd slätt, i söder berg och i öster den där solen..."

I efterdyningarna av en sjukdomsperiod har Göran Tunström (1937-2000) skrivit denna tankebok. I korta prosastycken berättar han naket och utlämnande om sitt författarskap, om hur skapandeflödet avstannar och döden allt tyngre kastar sin skugga över livrummet. Minnesfragment, drömsekvenser, reflektioner och ögonblicksbilder genomlysta av ett mäktigt Trots Allt! För i den mörka smärta som Tunström här ger uttryck åt finner vi också det livsbejakande – en förtvivlad kärlek till världen och en stark tilltro till det konstnärliga skapandet.

Jesus från Nasaret är berättare och huvudperson i Ökenbrevet. Han ser i denna märkliga roman på sin barndom och ungdom, den avgörande tid i hans liv vi inte vet mycket om. Med konstnärens rätt har Göran Tunström diktat om dessa okända år, och det har blivit en bok som handlar lika mycket oss själva, om vårt liv, om våra villkor här och nu.

Den vi möter är människan Jesus, i kretsen av familj och vänner, bortom alla inlärda bilder och föreställningar. Vi får dela hans vardag och hans tankar, framförallt upplevelsen av den oförklarliga kallelsen som drabbar honom, som han inte kan bli fri från. Bakgrunden är ett ockuperat Palestina - romarna förtrycker ett plågat folk som drömmer om Messias.

Ökenbrevet är en roman av ovanlig lyskraft, enkel och lättillgänglig, djup och gripande.

I Sunne i Värmland möter den tjocka Ida Pripp den late Fredrik Jonson Lök och blir förtrollad, förförd och förnedrad. Tolv barn blir det i det torftiga huset på Torvnäs. Men Tjuven är främst berättelsen om Johan, den trettonde ungen i huset, och hans livsresa till kunskapens och ensamhetens Uppsala och till Ravenna på jakt efter Silverbibelns gåta. Och om den livslånga kärlek till kusinen Hedvig som för honom långt bort, i tiden och rummet, men ändå inte leder honom vilse.

Göran Tunström föddes i Värmland 1937 och avled år 2000. Han betraktas sedan länge som en av 1900-talets största svenska berättare. Tjuven (1986) är en av hans främsta romaner, här i en efterlängtad nyutgåva.

August-priset för bästa svenska roman 1998

"Det är en gåva och en nåd att få ta del av Göran Tunströms humor och humör" ÖCEn septembervecka i slutet av sextiotalet får den värmländska köpingen Sunne oväntat besök. Besökaren kommer bokstavligen från månen; till Sunne, där astronauten varit i sin ungdom, anländer han med sin mors aska, som följt honom genom världsrymden.Detta är upptakten till den historia som Stellan Jonsson Lök, autografjägare och ensamstående butiksinnehavare, berättar i Göran Tunströms senaste roman Berömda män som varit i Sunne. Det är en berättelse om världsrymden och människosjälen, det löjliga och det storslagna, heligt och profant, drömmar och tillkortakommanden. Förutom astronauten Ed Oldin och Stellan Jonsson Lök, möter vi hötorgsmålare Pihlgren, prosten Cederblom, den blonda Isabelle, redaktör Gobi Fransson och Lena Vergelius - vägvisare i själens rymder.Göran Tunström är tillbaka i Sunne, Universum, för att forsätta berättelsen om de människor som vi skymtade redan i Juloratoriet och Tjuven. Berömda män som varit i Sunne är en roman där medkänslan är lika stark som fabuleringsglädjen.

"Det är orden, berättelsen, som gör den ena eller andra platsen utkorad. Och det är Göran Tunström som med sina tragiska men lysande berättelser utkorar sitt eget Betlehem." DN"Med en aldrig sviktande träffsäkerhet fångar han människans tillkortakommande inför det enda som har riktig substans i livet - den oförbehållsamma kärleken." Skånska Dagbladet"en sällsynt balans mellan form och innehåll, mellan människa och sökande själ ..." GP

Ur boken: "Det hände den septembervecka för trettio år sedan när Harald Pihlgren tog livet av sig, att vi fick oväntat besök. Det var på Haralds femtioårskalas. Ett hällande månljus över grusplanen framför kyrkporten, över det dukade bordet och stolarna i röd plysch som Cederblom släppt till. Men det var inte han som - just när ett flygplan dånade förbi vid sidan av kyrktornet - släpade dem uppför backen. Inte han som dukat: pyramider av rosenfärgade räkor, stinna av romkorn, glasskålar med gurkor från Rumänien, bröd av vitaste vete, sillar, korvar från Polen, ostar, laxskivor. Hela dagen hade jag arbetat med att komponera maten. Det blir gärna så när man är ensamstående butiksägare. Det är lätt att säga till en sådan: 'Du hittar säkert några riktigt fina överraskningar bland hyllorna.'(...)Det var då han steg fram, Besökaren. Ur kyrkans skuggor vacklade den sorglige figuren fram: stinkande av sprit, blodig i ansiktet, blodig på skjortbröstet, och med ett frackskört släpande som en trasig svalvinge efter sig."

"Vid Göran Tunströms död den 5 februari år 2000 låg på hans skrivbord tre mappar med manuskript, ett av dem uppslaget, sannolikt det som bär titeln Hovkapellet Orkestern. De är delar av ett ofullbordat projekt, Försök med ett århundrade, som upptog många år av Göran Tunströms sista tid.

/ --- /

Boken är för mig i sitt nuvarande skick samtidigt ett slags ruin och ett oavslutat bygge. Några strukturer, berättelser står som resta valvbågar, som delvis går in i varandra. Runt om ligger byggmaterial, eller nedrasad sten, färdighuggna stenblock eller fragment av sådana, ritningar, skisser, papper med byggarens reflexioner, också om misslyckande, haveri. Detta är alltså ingen roman, utan en rapport från ett pågående arbete. Men för mig, som läsare, är det också möjligt att se detta kanske omöjliga bygge som en möjlighet, just i sin omöjlighet. Det är min förhoppning och övertygelse att detta materials inneboende styrka och lyskraft ska uppfattas av många och vara dem till glädje."

Ur Göran Sonnevis efterord

Försök med ett århundrade utspelar sig på 1600-talet och under 1990-talets sista år. Det stora materialet, som genomgått en lätt redigering, ger en unik inblick i författarens arbetsprocess

"Som skildring av en barndom och ungdom med gläntor av ljus och svarta stråk av ångest är boken säkert en av de finaste som skrivits i vårt land på många år."Caj Lundgren, Svenska dagbladet Prästungen heter Göran Tunström och han växer upp i Sunne, Värmland, mitt i världen.Prästungen berättar om barndomens nyfikna upptäckarglädje och märkliga händelser, om kompisar och flickor, om faderns död som får allt att falla isär, och om ungdomsårens väg ut mot vidgade horisonter, till kärleken och dikten – och in i vuxenlivets slitning mellan trygghetsbehov och längtan efter erfarenheter.Prästungen är en underfundigt rolig, saklig verklighetsförankrad och mycket poetisk roman. Göran Tunström föddes i Värmland 1937 och avled år 2000. Han betraktas sedan länge som en av 1900-talets största svenska berättare. Prästungen är hans egen barndomsskildring från 1976. Med teckningar av Lena Cronqvist.

Pétur är avlad på sluttningen av en isländsk vulkan. Hans far, Halldór, tar hand om honom efter födelsen. Halldór är jämnårig med republiken och känd över hela nationen som radioman och uppläsare av den dagliga fiskhamnsrapporten. Som liten sitter Pétur i deras lägenhet på Skaldástigur i Reykjavik, ensam och blick stilla, för att far därborta i radion skall få arbetsro. Och efter timmar av väntan kommer Rösten.

Andra dagar är hemmet fullt, ministrar och sköna kvinnor njuter av Halldórs matlagningskonst, fiolen tas ner från väggen och det spelas kammarmusik. Och i den blå kvädarstunden berättas det historier.

Pétur bär dessa sagor med sig när han som vuxen drar ut i världen. I Paris prövar han lyckan som affärsman, sedermera som ambassadör och äkta man – tack vare en felriktad fotboll. Hemifrån Island skriver Halldór brev till Pétur; obesvarade brev fulla av allvar, ensamhet och kärlek till livet, brev som mitt i den vindlande, flerstämmiga skröna som Skimmer är, genljuder av den klaraste musik. ”Du förstår”, skriver Halldór, ”vilken saknadens gigantiska affär livet är.” Skimmer handlar om saknad, om att ta avsked av livet, men också om all den humor och värme, om alla tragikomiska tillkortakommanden som tillvaron rymmer.

Pétur är avlad på sluttningen av en isländsk vulkan. Hans far, Halldór, tar hand om honom efter födelsen. Halldór är jämnårig med republiken och känd över hela nationen som radioman och uppläsare av den dagliga fiskhamnsrapporten. Som liten sitter Pétur i deras lägenhet på Skaldástigur i Reykjavik, ensam och blick stilla, för att far därborta i radion skall få arbetsro. Och efter timmar av väntan kommer Rösten.

Andra dagar är hemmet fullt, ministrar och sköna kvinnor njuter av Halldórs matlagningskonst, fiolen tas ner från väggen och det spelas kammarmusik. Och i den blå kvädarstunden berättas det historier.

Pétur bär dessa sagor med sig när han som vuxen drar ut i världen. I Paris prövar han lyckan som affärsman, sedermera som ambassadör och äkta man – tack vare en felriktad fotboll. Hemifrån Island skriver Halldór brev till Pétur; obesvarade brev fulla av allvar, ensamhet och kärlek till livet, brev som mitt i den vindlande, flerstämmiga skröna som Skimmer är, genljuder av den klaraste musik. ”Du förstår”, skriver Halldór, ”vilken saknadens gigantiska affär livet är.” Skimmer handlar om saknad, om att ta avsked av livet, men också om all den humor och värme, om alla tragikomiska tillkortakommanden som tillvaron rymmer.

Göran Tunström läser själv i en inspelning för Sveriges Radio från 1984.

I Sunne har man återigen samlats för att uppföra Bachs jublande Juloratorium. Därifrån vidgar sig berättelsen; den spänner över tre generationer, tar sin början på trettiotalet och slutar på åttiotalet. Handlingen rör sig mellan Värmland och dess geografiska motpol – Nya Zeeland. Som en tråd genom romanen med alla fantasifulla händelser och människor löper Sidner Nordenssons sökande efter en balans mellan den ofrånkomliga sorgen och kärlekens helande kraft.

Göran Tunström föddes i Värmland 1937 och gick bort i februari 2000. Juloratoriet är en av hans rikaste och mest älskade romaner. Den belönades med Stora Romanpriset och Nordiska Rådets Litteraturpris då den publicerades första gången 1983.

Reine Brynolfsson läser i en inspelning från 1998.

¿Det hände den septembervecka för trettio år sedan när Harald Pihlgren tog livet av sig, att vi fick oväntat besök. Det var på Haralds femtioårskalas. Ett hällande månljus över grusplanen framför kyrkporten, över det dukade bordet och stolarna i röd plysch som Cederblom släppt till. Men det var inte han som ¿ just när ett flygplan dånade förbi vid sidan av kyrktornet ¿ släpade dem uppför backen. Inte han som dukat: pyramider av rosenfärgade räkor, stinna av romkorn, glasskålar med gurkor från Rumänien, bröd av vitaste vete, sillar, korvar från Polen, ostar, laxskivor. Hela dagen hade jag arbetat med att komponera maten. Det blir gärna så när man är ensamstående butiksägare. Det är lätt att säga till en sådan: ¿Du hittar säkert några riktigt fina överraskningar bland hyllorna.¿   (...)Det var då han steg fram, Besökaren. Ur kyrkans skuggor vacklade den sorglige figuren fram: stinkande av sprit, blodig i ansiktet, blodig på skjortbröstet, och med ett frackskört släpande som en trasig svalvinge efter sig.¿

Besökaren kommer bokstavligen från rymden. Han heter Ed, är en av de bägge astronauter som planterade amerikanska flaggan på månen, och har nu smitit från en bankett med presidenten hemma i USA. Med sitt privatplan har han landat i Sunne för att leta efter sin ungdoms flamma.   För en autografjägare som Stellan Jonsson Lök, butiksinnehavare i Sunne, är det ett Högtidligt Ögonblick. Ja, det är avgörande för dem alla: hötorgsmålare Pihlgren, prosten Cederblom, Stellan och den mystiska Isabelle.

Göran Tunström är tillbaka i Sunne, Universum, bland människor som vi skymtade redan i ¿Tjuven¿. De är löjliga, storslagna, gripande, roliga, och tillsammans utgör de ett oförglömligt porträttgalleri i en roman där medkänslan är lika stark som fabuleringsglädjen.

Göran Tunström läser själv i en inspelning från 1993.

Jakovs och Isaacs mor har fattat sitt beslut: hennes söner skall utvandra från stalintidens Ryssland till Jerusalem. Om deras storslagna och svåra färd genom Orienten handlar titelnovellen i Det sanna livet - en samling poetiska och sällsamma berättelser var och en med den gestaltningskraft och förmåga att locka till både skratt och tärar som givit Göran Tunströms romaner så många läsare.

Göran Tunström läser själv i en inspelning för Sveriges Radio från 1969.

»Blås iväg du, din maskrosboll. För det är du. En gång fastnar väl du också, när du inte är så lätt«, ropade Rita Karin. Ändå hade Rita Karin och Bastiano en gång älskat varandra, i en förgången tillvaro, när Bastianos värld ännu begränsades till köpingen, och han fortfarande bodde hemma hos sin mor. Då hade han smekt Rita Karins ljusa hår och mjuka, runda mage. Han hade utmanat borgarna och drömt om sin framtid som arkitekt. Rita Karin fastnade i jordbrukskassan och förlovade sig med en kommunalkassör. Men Bastiano vägrar att låta sina drömmar och sin framtid vingklippas av småstadens grå enformighet.

Maskrosbollen från 1962 är en av Göran Tunströms allra tidigaste romaner. En bok om kärlek och ungdom skriven med humor och sinnlighet som gör en glad.