Små skimrande guldkorn som sakta vrider sig i blodets flöde, glimmande depescher från ett liv till ett annat.   

Så poetiskt beskriver författaren Niklas Rådström sin upplevelse av en stamcellstransplantation i boken Som har inget redan hänt. Han är en av de tusentals svenskar med någon form av blodcancer som under de senaste 50 åren har räddats till livet tack vare denna behandlingsmetod.   

Han är också en av de många patienter, donatorer, anhöriga och vårdpersonal som intervjuas i denna populärvetenskapliga jubileumsbok som uppmärksammar att den första transplantationen i Sverige genomfördes 1975.  

Det var atombombssprängningarna över Hiroshima och Nagasaki, med de omfattande strålningsskador som drabbade befolkningen, som ledde till utvecklingen av den revolutionerande behandlingsmetoden att ersätta skadad benmärg med hjälp av frisk benmärg från en donator.   

En 17-årig pojke med svår aplastisk anemi blev den första patienten i Sverige som genomgick en benmärgs- och blodcellstransplantation. Den utfördes av professor Gösta Gahrton, tillsammans med professor Carl Gustav Groth och docent Göran Lundgren på Huddinge sjukhus i Stockholm. Patienten avled efter sex månader men 1977 genomförde samma personer den första lyckade svenska transplantationen på en 52-årig man som levde i 15 år efteråt.

En av de tidiga barntransplantationerna utfördes vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg 1984 av professor Anders Fasth. Hans patient, en pojke med den ovanliga sjukdomen Wiskott Aldrichs syndrom, är idag en fullt frisk 54-årig man och intervjuad i boken.   

Professorerna Hans Hägglund och Gösta Gahrton är redaktörer och initiativtagare till boken där namnkunniga vetenskapliga pionjärer skriver om sina erfarenheter från de första försöken till dagens banbrytande immun- och cellterapier behandlingar som har botat tusentals människor från tidigare dödliga sjukdomar. Intervjuerna i boken har gjorts av vetenskapsjournalisten Evelyn Pesikan.

Upptäckare och bortglömda 

I Nobelprisets skugga presenterar ett antal av de forskare som tillsammans format den moderna utvecklingen inom medicinområdet. Gösta Gahrton berättar i denna yrkesmemoar hur han själv under många år varit en aktiv del av denna utveckling, både i Sverige och utomlands. Urvalet är personligt och läsningen är lättillgänglig även för den intresserade allmänheten. Många av trådarna spinns kring Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Författaren ger sin egen bedömning av flera medicinska forskare som han anser varit eller är Nobelprisvärdiga, oberoende av om dessa fått Nobelpriset, utan att för den skull avslöja diskussioner eller beslut i Karolinska Institutets Nobelkommitté där han själv deltagit, först som medlem och sedan som ordförande. Ett genomgående tema är att de mest framstående forskarna har större betydelse för mänskligheten än som motsvars av medias intresse för de, särskilt om man jämför med så kallade kändisar.

Gösta Gahrton är professor emeritus i medicin vid Karolinska Institutet och tidigare medlem och ordförande i Karolinska Institutets Nobelkommitté. Han har under mer än 45 år varit verksam som överläkare, utbildat sig bland annat på Harvard Medical School, varit chef för medicin och hematologi och efter pension som klinisk forskare vid Karolinska Universitetssjukhuset. Hans forskning rör främst elakartade blodsjukdomar och stamcellstransplantation Han har varit redaktör för flera läroböcker och publicerat mer än 350 vetenskapliga artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter.

Små skimrande guldkorn som sakta vrider sig i blodets flöde, glimmande depescher från ett liv till ett annat.   

Så poetiskt beskriver författaren Niklas Rådström sin upplevelse av en stamcellstransplantation i boken Som har inget redan hänt. Han är en av de tusentals svenskar med någon form av blodcancer som under de senaste 50 åren har räddats till livet tack vare denna behandlingsmetod.   

Han är också en av de många patienter, donatorer, anhöriga och vårdpersonal som intervjuas i denna populärvetenskapliga jubileumsbok som uppmärksammar att den första transplantationen i Sverige genomfördes 1975.  

Det var atombombssprängningarna över Hiroshima och Nagasaki, med de omfattande strålningsskador som drabbade befolkningen, som ledde till utvecklingen av den revolutionerande behandlingsmetoden att ersätta skadad benmärg med hjälp av frisk benmärg från en donator.   

En 17-årig pojke med svår aplastisk anemi blev den första patienten i Sverige som genomgick en benmärgs- och blodcellstransplantation. Den utfördes av professor Gösta Gahrton, tillsammans med professor Carl Gustav Groth och docent Göran Lundgren på Huddinge sjukhus i Stockholm. Patienten avled efter sex månader men 1977 genomförde samma personer den första lyckade svenska transplantationen på en 52-årig man som levde i 15 år efteråt.

En av de tidiga barntransplantationerna utfördes vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg 1984 av professor Anders Fasth. Hans patient, en pojke med den ovanliga sjukdomen Wiskott Aldrichs syndrom, är idag en fullt frisk 54-årig man och intervjuad i boken.   

Professorerna Hans Hägglund och Gösta Gahrton är redaktörer och initiativtagare till boken där namnkunniga vetenskapliga pionjärer skriver om sina erfarenheter från de första försöken till dagens banbrytande immun- och cellterapier behandlingar som har botat tusentals människor från tidigare dödliga sjukdomar. Intervjuerna i boken har gjorts av vetenskapsjournalisten Evelyn Pesikan.

Upptäckare och bortglömda 

I Nobelprisets skugga presenterar ett antal av de forskare som tillsammans format den moderna utvecklingen inom medicinområdet. Gösta Gahrton berättar i denna yrkesmemoar hur han själv under många år varit en aktiv del av denna utveckling, både i Sverige och utomlands. Urvalet är personligt och läsningen är lättillgänglig även för den intresserade allmänheten. Många av trådarna spinns kring Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Författaren ger sin egen bedömning av flera medicinska forskare som han anser varit eller är Nobelprisvärdiga, oberoende av om dessa fått Nobelpriset, utan att för den skull avslöja diskussioner eller beslut i Karolinska Institutets Nobelkommitté där han själv deltagit, först som medlem och sedan som ordförande. Ett genomgående tema är att de mest framstående forskarna har större betydelse för mänskligheten än som motsvars av medias intresse för de, särskilt om man jämför med så kallade kändisar.

Gösta Gahrton är professor emeritus i medicin vid Karolinska Institutet och tidigare medlem och ordförande i Karolinska Institutets Nobelkommitté. Han har under mer än 45 år varit verksam som överläkare, utbildat sig bland annat på Harvard Medical School, varit chef för medicin och hematologi och efter pension som klinisk forskare vid Karolinska Universitetssjukhuset. Hans forskning rör främst elakartade blodsjukdomar och stamcellstransplantation Han har varit redaktör för flera läroböcker och publicerat mer än 350 vetenskapliga artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter.