Hanne Kjöller – författare

»Det här är inte en politisk pamflett. För den intellektuellt ärlige kvittar det var man befinner sig på den politiska skalan för att boken ska vara relevant.«- SvD 18/9 2025, Roland Poirier Martinsson

Sedan Hanne Kjöller skrev En svensk tiger har hela Polismyndigheten stöpts om – år 2015 blev de 21 självständiga myndigheterna till en enda. Så vad har förändrats? Är fler poliser ute på gatorna? Har vi äntligen fått bukt med den skenande kriminaliteten? Kjöller konstaterar att kurvorna, trots ständigt ökade anslag och resurser, fortsätter att peka nedåt. Polisen klarar upp allt färre brott.

Polismyndigheten är sluten, och verkligheten är ofta den motsatta än det som kommuniceras utåt. När Kjöller ändå insisterar på svar hamnar hon i ett nät av byråkrati och styrningsdokument, vars utformning tycks överordnat polisens faktiska uppdrag.

Polis – så funkar det! (inte) är en oberoende uppföljare till den uppmärksammade reportageboken En svensk tiger, som nominerades till Stora Fackbokspriset. Utvecklingen som går att skönja borde få alla att rikta kritiska blickar mot rättsstatens frontlinje.

Forskning är det bästa som hänt mänskligheten. Miljoner människoliv har räddats genom upptäckter som penicillin, vaccin och insulin. Även icke-medicinsk forskning har gjort våra liv längre och bättre. Kanske är det forskningens ovärderliga förtjänster som gjort att medier, politiker och skattebetalare så sällan formulerar kritiska frågor om hur alla forskningsmiljarder används?

Men det måste gå att både sjunga vetenskapens lov och samtidigt fundera över hur pengarna används, hur de borde användas och vem som bör bestämma över det. Det menar författaren och samhällsdebattören Hanne Kjöller som med den medicinska forskningen som huvudsakligt fokus belyser viktiga problem som förekommer inom alla forskningsfält. Till dessa hör nonsensforskning, forskningsfusk och ett finansierings- och meriteringssystem som frestar forskare att runda hörn och presentera storslagna resultat som varken stämmer eller går att använda.

I Kris i forskningsfrågan undersöker Kjöller hur väl skattebetalarnas forskningspengar förvaltas av politiker, myndigheter, lärosäten och forskare själva. Det korta svaret är: inte särskilt väl alls.

I Handbok för fifflare granskar Hanne Kjöller det buffébord av välfärdsförmåner där var och en med rymligt samvete kan förse sig. Med offentliga uppgifter från statliga utredningar, remissvar och rapporter visar hon hur fusket går till och hur riskerna att ertappas ser ut. Samt hur bristande kontroll och politisk undfallenhet har gjort välfärdssystemen till en bördig mylla för småfifflare och organiserade brottslingar. Förhoppningen är att regering och riksdag till sist ska fatta de beslut som både borgerliga och socialdemokratiska regeringars utredare satt överst på sina önskelistor under decennier.

Det här är en guide för dig som vill börja fuska med bidrag, och en skarpsinnig kritik mot Sveriges alltför lättsvindlade välfärdssystem.

Hanne Kjöller ger oss här en medielektion värd namnet. Hon talar bland annat om offerjournalistik och case-journalistik. Om hur man mer eller mindre rollbesätter en nyhet med offer, hjälte och skurk. Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media där hon menar att vi vilseletts genom att bara halva sanningen berättats och där journalister till och med medvetet skriver in sig själva som hjältar och agerar aktivister snarare än journalister.

131 dagar efter valet enades riksdagen om att utse Stefan Löfven till statsminister. Så lång tid har det aldrig tagit att bilda regering i Sverige. Blockpolitiken, som vi känner den, finns inte mer. Men vad som kommer i stället är det ingen som vet. Hanne Kjöller har i sin roll som journalist följt svensk politik i decennier. Perioden 2014 till 2018 är den hittills mest dramatiska i modern tid.

Det här är berättelsen om mandatperioden som förändrade Sverige.

Hanne Kjöller är författare och journalist. Det här är hennes sjunde bok. Hon har nominerats till Stora fackbokspriset för sina böcker En halv sanning är också en lögn samt En svensk tiger.  

Forskning är det bästa som hänt mänskligheten. Miljoner och åter miljoner människoliv har räddats genom upptäckter som penicillin, vaccin och insulin. Även icke-medicinsk forskning om sådant som vattenrening, elförsörjning och belysning har gjort våra liv längre och bättre. Och humanistisk forskning har ökat vår förståelse om varandra och om vad det innebär att vara människa.  

Kanske är det detta erkännande av forskningens ovärderliga förtjänster som gjort att medier, politiker och skattebetalare så sällan formulerar kritiska frågor om alla forskningsmiljarder används? Kanske är det därför så få uppmärksammat hur svenska forskare prestera allt sämre trots växande anslag. Och hur Sverige sedan 1990-talet fortsätter att tappa mark som forskningsnation.  

Till det ska läggas den globala trovärdighetskris som blivit en stor debatt i engelskspråkiga länder, men som knappast berörts i den svenska debatten. Forskare inom metavetenskap har visat att hälften av de forskningsresultat som presenteras i de mest ansedda vetenskapliga tidskrifterna är falska. Vad är det som gått snett? Och hur kan det åtgärdas?  

Kris i forskningsfrågan är författaren och samhällsdebattören Hanne Kjöllers svar på den provokativa frågan: Vad fan får vi för pengarna?

För nästan tjugo år sedan beslöt sig Hanne Kjöller för att granska och kartlägga bruket och missbruket av försäkringssystemen i Sverige.

I Handbok för fifflare presenterar Kjöller vad som hänt de tjugo åren som gått, med särskilt fokus på det buffébord av välfärdsförmåner där var och en med rymligt samvete kan förse sig. Är fusket idag detsamma som igår? Hur har de växande insikterna om bidragsfusket färgat de utbetalande myndigheterna och politikerna? Hur har risken för upptäckt (respektive repressalier) förändrats?

Det här är en guide för dig som vill börja fuska med bidrag, och en skarpsinnig kritik mot Sveriges alltför lättsvindlade välfärdssystem.

Det talas om 50-årskriser. Och samtidigt om en ny frihet när halva livet är avklarat. Vissa ser fram emot pensioneringen. Andra vill helst inte tänka på den alls. Några ifrågasätter en arbetsmarknad där man anses passé mitt i livet och hävdar med bestämdhet: jag har aldrig varit bättre. Fast är det sant? Biologiskt anses människan stå på topp någonstans runt 30. Vid 40 brukar synen börja svikta. Vid 50 är det hörselns tur. Och däremellan, i 45 årsåldern, påbörjas den kognitiva utförslöpan. Vi får svårt att minnas vad det nu var den där skådespelaren, som spelade i den där filmen, hette. Och var vi lagt glasögonen. Istället för att med nyfikenhet möta utvecklingen vill vi att allt ska vara som förr. Vi suckar inför omorganisationer och inför alla krav att lära om: både på arbetsplatsen och inför nya system för att betala räkningarna. Men hur mycket av de förändringar man kan se hos människor som passerat medelåldern är ofrånkomliga och hur mycket går att påverka själv? Åtskilligt visar det sig. Genom fysisk träning, genom att fortsätta att lära nytt och genom att träffa vänner kan vi bromsa processen. I den här boken har den 53-åriga journalisten Hanne Kjöller funderat över sitt eget och andras åldrande. Hon listar 23 saker som hon vill bli påmind om för att inte gamla till sig .

»De nya undersökningsmetoder som en gång sågs som en möjlighet, ett komplement, har blivit standard. En läkare jag talar med varnar för att morgondagens, och kanske inte ens dagens, läkare kommer att kunna känna på magen och lyssna på hjärta och lungor när det rutinmässiga användandet av röntgen och ultraljud helt har tagit över.«

Strax innan pandemin tar Hanne Kjöller jobb i akutvården. Samtidigt börjar hon föra anteckningar om sin vardag och ser resursslöseri, förpappring, patienter som inte är i akut behov av vård och meningslösa uppgifter som bara tar tid. »Dagbok från akuten« är en rafflande redogörelse inifrån den moderna svenska sjukvårdens väggar.

I Handbok för fifflare granskar Hanne Kjöller det buffébord av välfärdsförmåner där var och en med rymligt samvete kan förse sig. Med offentliga uppgifter från statliga utredningar, remissvar och rapporter visar hon hur fusket går till och hur riskerna att ertappas ser ut. Samt hur bristande kontroll och politisk undfallenhet har gjort välfärdssystemen till en bördig mylla för småfifflare och organiserade brottslingar. Förhoppningen är att regering och riksdag till sist ska fatta de beslut som både borgerliga och socialdemokratiska regeringars utredare satt överst på sina önskelistor under decennier.

Det här är en guide för dig som vill börja fuska med bidrag, och en skarpsinnig kritik mot Sveriges alltför lättsvindlade välfärdssystem.

Sedan Hanne Kjöller skrev En svensk tiger har hela Polismyndigheten stöpts om – år 2015 blev de 21 självständiga myndigheterna till en enda. Så vad har förändrats? Är fler poliser ute på gatorna? Har vi äntligen fått bukt med den skenande kriminaliteten? Kjöller konstaterar att kurvorna, trots ständigt ökade anslag och resurser, fortsätter att peka nedåt. Polisen klarar upp allt värre brott.

Polismyndigheten är sluten, och verkligheten är ofta den motsatta än det som kommuniceras utåt. När Kjöller ändå insisterar på svar hamnar hon i ett nät av byråkrati och styrningsdokument, vars utformning tycks överordnat polisens faktiska uppdrag.

Polis – så funkar det! (inte) är en oberoende uppföljare till den uppmärksammade reportageboken En svensk tiger, som nominerades till Stora Fackbokspriset. Utvecklingen som går att skönja borde få alla att rikta kritiska blickar mot rättsstatens frontlinje.