Ingbritt Wik – författare

"När mammor dör växer det sly överallt" , så skriver Göran Tunström. Men pratar vi om det?  

När Charlotte Sirc hastigt förlorade sin mamma som femtonåring saknade hon berättelser om flickor och kvinnor som varit med om samma sak.

Här berättar 31 kvinnor mellan 18 och 77 år om erfarenheten av att mista sin mamma.  

Ärligt och nära beskriver de hur mammas död har påverkat dem som flickor, kvinnor, döttrar och mammor. Berättelserna beskriver den djupaste sorgen efter en saknad mamma men också lättnaden då en gammal och sjuk mamma får gå bort.  

Trots att ensamheten i sorgen är ett gemensamt drag i berättelserna kan sorgen även ge styrka och kraft att gå vidare. I efterordet beskriver socionom och leg psykoterapeut Lotta Polfeldt olika teorier, begrepp och perspektiv kring sorg och ger exempel på hur mammas död kan påverka på kort och lång sikt.   Boken är framförallt riktad till döttrar med samma upplevelser men kan likaväl läsas av söner utan mödrar, anhöriga och professionella som möter sörjande i sitt arbete. Syftet är att lyfta in döden i livet och att ge styrka och kraft att prata om döden.

RECENSIONER

"Berättelserna är samlade av Charlotte Sirc som när hon var femton år gammal miste sin mamma i en trafikolycka." "Boken är svår att lägga ifrån sig, förutom när man behöver torka en tår då och då. Den är viktig,välskriven och mycket bra. Berättelserna lyfter det speciella band som finns mellan mor och dotter, ett band som oundvikligen bryts av sjukdom, olyckor, suicid eller av ålder. När bandet bryts påverkar det alltid livet i stort. Olika, men alltid stort. Antologin förmedlar hopp och visar att det trots en obeskrivbar sorg går att leva vidare. När mammor dör bör läsas av många men i första hand av döttrar som förlorat sin mamma.Helhetsbetyg: 4." BTJ

Medverkande: Alvar Johansson, Annah Oj, Bengt Olson, Benny Fröjd, Björn Velander, Catarina Ceder, Catarina Kulborg, Daniel Brandt, Dennis Ariton, Eleonore Hammare, Elisa Lundmark, Fanny Lundgren, Hanna Osvald Sahlin, Helle Milegård, Ingbritt Wik, Jessica Berggren Turban, Jessica Bylund, Juna Henriksson, Kersti Vikström, Lisa Ernemar, Lotta Damstedt, Maria Lindahl-Pollard, Olle Fjordgren, Pernilla Kipping, Peter Westberg, Sandra Nordqvist, Sarah Larsson, Sofia Sköld, Sonja Westerblad och Tuva Broström.

Vi som tagit oss över ytan: Ellen Viola Nilses, Eva Nysäter, Ingbritt Wik, Jessica Berggren Turban, Josefin Elfgren, Maria-Helena Pihlman, Monika Chanovian, Petra Ariton, Sarah Larsson och Sofia Sköld.

Medverkande: Ann Engqvist, Benny Fröjd, Birgitta Duse, Cathrin Monell, Carolina Valstedt, Eleonore Hammare, Elisabet Holmstedt, Emma Lidell, Erica Appelros, Eva Malone, Helena Josephson, Ingbritt Wik, Jessica Berggren Turban, Jessica Bylund, Lena Stangmark, Linda Broberg, Lisa Käller, Magnus Anderberg, Margaretha Persson Henkel, Monika Chanovian, Pernilla Enmark, Sara Gren, Sofie Gustavsson och Yvette Klang.

"Musiken från orkestern blandas med mina minnen, jag dansar till tonerna. Rör mig följsamt över ängen. Intensiteten ökar och trumpeterna tar över melodin. Stegvis stiger tempot och jag rör mig snabbare i växtligheten. Snurrar så nattlinnet står ut och skärpet från morgonrocken lossnar. Jag höjer armarna i crescendot och valthornens toner ljuder över trumpeternas. Eufonium och tromboner, pukorna dundrar som bultandet i mitt bröst, pulsen i mina tinningar. Jag ryser, skälver."

29 författare skriver om musikens inverkan på upplevelser, minnen och livet.

I en sommarnatt fylld med magi och

övernaturliga väsen går ingen säker.

Min mun slits upp, rivande luft tvingas in i mitt svalg, ner i lungorna. De expanderar och expanderar, jag fylls till brädden.

Omkring mig sitter kvinnorna kvar med sina öppna händer mot mig och Ylva har säckat ihop en aning. Hennes ögon är stängda nu, men innerligheten är kvar i hennes ansikte.

” Var inte rädd, syster.”

I  Sommarskuggor möter du 25 författare som tolkar magin i sommaren och de själar som härskar under sommarens heta månader.

I dag är det exakt femtioåtta år sedan jag träffade henne för första gången - Lucia. Nästan ett halvt liv har förflutit, men aldrig har jag berättat för någon om henne. Inte ens mina närmaste.

Jag var rädd. Rädd för att betraktas som fullkomligt galen. Men nu, när cancern tagit min kropp, är det dags för mig att berätta. Jag vill helt enkelt inte ta med mig historien  graven.