Johan Redin – författare

Vi lever alla omgivna av ett förflutet som på olika sätt påverkar nuet. Men hur ska vi förstå det förflutnas fortsatta verkan och närvaro i samtiden? Inom historieteori diskuterades länge frågan om vi kan veta något med säkerhet om det förflutna. Men under senare decennier har intresset snarare riktats mot de olika sätt på vilka det förflutna finns kvar och formar de efterkommande. En dåtidsorienterad historieskrivning har fått ge plats åt en som rör sig i relationer mellan olika tidsliga dimensioner. I takt med att den historiska tiden historiseras väcks nya frågor: Är det meningsfullt att tala om en sammanhängande fortskridande tid eller bör vi snarare tänka oss flera parallella, multipla och korsande tider? Hur ska vi förstå historisk tid efter att framstegstanken själv alltmer kommit att framstå som en konstruktion? Frågor om vår egen plats i ett historiskt landskap öppnar för nya sätt att tänka det historiska och att historisera, där genealogiska, arkeologiska, dekonstruktiva, konstellativa och andra former av motläsningar tycks öppna nya och olikartade dörrar till det förflutna, i dess skilda gestalter och verkligheter. "Den historiska tidens former" är den första fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist". Den samlar nitton forskare inom skilda ämnen som behandlar frågor om historiens slut, hemsökelser och gengångare, döda och odöda, postapokalyps och messianism, exil, narrativitet och genealogi, polytemporalitet, anakronism och tidens mångfaldigande. Sammantaget bidrar den till att ge nya kartor över det samtida historiska medvetandet i dess struktur och förvandling. Volymen är redigerad av Victoria Fareld, forskare i idéhistoria vid Stockholms universitet, och Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Den tunna ytan är en utställning av konstnären Hanna Ljungh på Marabouparken konsthall i Stockholm (22 oktober 2022 – 22 januari 2023). Ljungh ägnar sig åt ett konstnärligt undersökande av den materia vi benämner som sten, mark, jord, land och berg. Hon utforskar relationen mellan det organiska och det oorganiska, mellan människan och berget. Här ingår tankar om antropocen, resursfördelning och vad vi människor ytterst består av. På Marabouparken tar Ljungh sig an rummen spatialt i uppstigande och nedstigande riktningar. Utställningen är en genomlysning av konstnärskapet med trådar bakåt till äldre verk och filmer tillsammans med flera nyproducerade verk. Hanna Ljungh är född 1974 i Washington D.C., USA, bosatt och verksam i Stockholm. Hon är utbildad på Parsons School of Design i New York (BFA) och på Konstfack i Stockholm (MFA). Hennes arbeten har ställts ut på bland annat Moderna Museet i Malmö, Kunsthall Trondheim, Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, Fotografisk Center i Köpenhamn, Lokal 30 i Warszawa, Kumho Museum of Art i Seoul, ArkDes i Stockholm samt på Luleåbiennalen 2020 i Malmberget.

Åren 1947 1967 förändrades Sverige i snabb takt. Den tekniska utvecklingen och den ekonomiska tillväxten saknade motstycke och lade grunden inte bara för ett ojämförligt välstånd utan också för djupa sociala och kulturella förskjutningar. Allt som hade tagits för givet utmanades. Radikalism fick ett egenvärde. Avantgardet blev mainstream. Med texter av bland andra Yvonne Hirdman, Kalle Lind, Birgitta Holm.