Johanna Fremsin – författare

I Sökandet efter livet vävs historia, konst och natur samman i ett fascinerande panorama över mänsklighetens eviga frågor. Från Dürers konstnärskap till fornnordiska tingplatser, från antikens herdediktning till schackspelets filosofi - här öppnas dörrar till kunskap som både överraskar och berikar.

Med elegant precision rör sig författaren mellan det konkreta och det abstrakta: naturens skönhet möter ­existentiella betraktelser, krigets väsen speglas mot fredens historia, och mytologiska gestalter dansar bredvid vetenskapliga insikter.

Detta är en bok för den vetgirige, för älskaren av kultur och historia, för den som söker nya perspektiv på tillvarons stora och små gåtor. En sällsynt bildad och samtidigt högst tillgänglig samling essäer som utmanar, upplyser och inspirerar.

Johanna Fremsin, född 1960, är utbildad journalist och fristående författare. Sökandet efter livet är hennes sjunde bok efter essäsamlingarna, Svanarna, Pythagoras, Arken, Gunnungagap, Gelablick och Finlandssvenska bär.

Jag har studerat skalderna och deras språk. Jag har lärt känna olika skalder, Snorre, svenska och grekiska, romerska skalder och deras verktyg: muser, pegas, lyran, sfärernas harmoni, mjödet, kanon, gyllene snittet, filosofi, diktning, språkets funderingar. Jag har försökt lära av hur dem gjorde förr. Det började med att jag såg saker i den nordiska mytologin som fick mig att ställa frågor kring exempelvis vad ”Ragnarök” betyder och var det kommer ifrån? Var det hedniskt, handlade det om undergång eller var det en kristen tolkning av ett hedniskt begrepp? Finns det mer sådana frågor? Jag började se samband mellan den nordiska och grekiska mytologin och började gräva vidare och fann allt fler förklaringar till olika hedniska myter. Men upptäckte även hur Snorre tolkat tidigare vetande till en nordiska ”Heimskringla”. Jag har försökt att förstå och tyda den nordiska mytologin på ett annat sätt och genom att studera skalderna. Jag har följt klassikerna i spåren och försökt förstå hur dem har arbetat och avtäckt allt mer av deras hemliga koder. Den nordiska traditionen skulle må bra av att skärskådas och berikas och stadgas i allt det man hittills har byggt upp som kultur.

1900-talet har ställt specifika frågor kring demokrati och diktatur, folkmord, etnisk rensning. Ibland behöver man utgå från en tydlig världsbild – det kan vara ett idealsamhälle eller en särskild situation. Frankfurtskolan när den grundades 1923 som oberoende ”Institut für Sozialforschung” utgick från en mycket specifik situation och ett nödrop. 1920-talet var en orolig tid efter första världskriget, ryska revolutionen, med tilltagande arbetslöshet, missväxt, och ekonomisk turbulens. En förändring hängde i luften men också kaos och avsaknad på kontroll. Under 1930-talet tilltog krisen, militariseringen och dem totalitära tendenserna i både öst och väst. 1939 utbröt andra världskriget och samhällets kris fördjupades, och under 1900-talets första decennier dog många miljontals oskyldiga människor vid krigsfronten men också i interneringsläger och av svält. Försöker man förstå och analysera sin tid och faktiskt kritisera totalitarismen från den tiden kommer man in på frågor om demokratins kris, radikal ondska, rasism, antisemitism, globaliseringens problem, kulturens ryggradslöshet, osv. De olika tänkarna inom Frankfurtskolan gjorde allehanda försök att analysera och förstå sin samtid och gjorde politiska, psykologiska, sociala, filosofiska, rättsliga analyser. Det har funnits en marxistisk falang inom Frankfurtskolan som främst företrätts av Georg Lukacs (1885–1971) och hans elever, det har funnits en falang som försökte förena Marx och Freud och Hegel, men det har även funnits andra fria tänkare som har utgått från Kants kritik och vilka har kritiserat marxismen och båda dem totalitära systemen.

Litteraturen är alltid i sökandet efter ett visst tonläge som inte alltid stämmer överens med rådande ande, eller snarare väldigt ofta i motvärn och utan att kunna kontrollera den andlighet som bestäms av annat än litteratur och estetik. Litteraturen försöker återställa den andlighet som inte gagnar själen. Medvetet eller omedvetet reagerar författare såsom känsliga själar på att något saknas eller känns omänskligt. De försöker hitta en själ och en stämning för en röst, och ibland går in där rösterna behövs som mest. De sista folkungarna som exempelvis Olof Trätäljas och Halfdan Hvitben vem var de? Trätälja lär ha fått sitt namn för han röjde och brände skogar där han gömde sig undan uppretad allmoge. Kan man vakna på 1400-talet och ha glömt resten och allt som hade varit innan höjt i dunkel? Kan man vakna på 2000-talet och plötsligt upptäcka att det ännu inte har funnits någon tid vilken velat stanna och bevara sig själv? Efter varje epok finns ett par dikter och berättelser kvar, ”sopdyngjur”, trasiga luntor, diverse anteckningar, och utkast som aldrig blev av, tillfällighetsuppteckningar i väntan på nästa sekel och nästa generations framgångar. Men bland mögliga, trasiga manuskript fanns de egentliga drömmarna, och sönderriven suddig handlingsmanual. Rimkrönikorna återgav historien tendentiöst men på ett mer tillgängligt vis och samtidigt sammanförde det poetiska och det historiska språket så att faktas beständiga källa mötte språkets magiska sprakande källor och genljöd eposets vers. På en redan uppdiktad historia kan man dikta nästkommande, bara väven har blivit satt, ödestråden rätt inställd. De knaggliga orden får plats, blir hörda om någon sjunger de episka raderna. Till Geijers, Tegnérs, Stagnelius, Topelius, Runebergs toner kan ny epik spira. Till Kringlans bestämda fil och återkomst kan den nordiska rösten återfinna sin ande bland mytologins väsen. En renässans, en upprepning som bevarar historiens utsatta stenars spår på den andliga kartans väg.

I denna essäsamling behandlas skilda ämnesområden som till exempel: Totalitär konst, Antisemitism och rasism samt Trauma och sårbehandling. Ett urval av de humanister som analyseras är Kirkegaard, Sartre, Rousseau, Cicero, Lucretius och Chagall. Ur essän om Sartre: Sartre har diktat om sagan om ”Orestes och Elektra”, Aischylos drama om Oresten var en trilogi bestående av Agamemnon, Gravoffret och Eumeni¬derna där mordet på Agamemnon utfört av Aigisthos framför Klytaimestra och barnens öde beskrivs bit för bit. I sista delen jagas Orestes av hämndgu¬dinnor men rentvås av Apollo och Athena. Sartre omtolkar alla tre delarna till en pjäs i egen tolkning. Det som är spännande är att Homeros, Horatius och andra har diktat om Agamemnon och att både Sofokles och Euripides har skrivit ett drama med titeln Elektra. Ivar Harrie skriver att Aischylos ge¬nom Orestes saga försökte lyfta förbannelsens ok från en ätt genom tre sor¬gespel. Orestes visste att brott föder brott. ”Medan Orestes och Elektra lägga ned Klytaimestras gåvor på Agamemnons grav, blanda sig deras stämmor med de betjänande tärnornas till en hatets och hämndens, sorgens och kär¬lekens trollsång, den aischyleiska lyrikens mörkaste och fagraste blomma. ”Aischylos satte samman flera röster till en stämma. Teatern visar upp och förkroppsligar.