Katarina Frostenson – författare

Belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2016

I Sånger och formler samsas sorgens formler och ljusets sång. Dikten färdas mot städer och utmarker, den utforskar platser och ting. Språket gör halt och lyssnar till tillvaron, hejdar sig i nakna rader.

”I en tid när allt drog tungt tillbaka, gav mig poesin tiden fram. Jag kunde ge mig ut. Där fanns rum, vägar, linjer som bågnade. Där fanns rörelse. Att följa sopfloden och bråtesvägen, det som strandar vid ängar och omvandlas till okända ting. Att med ögonen hemskt, klart och lyckligt utforska vägkantens fynd. Att glömma sig själv, det är lösningen. Att stå inför ordet ’lånehunger’ och en dag se hela vidden i ’grönsiska’, att börja sin resa där. Till de sibiriska vidderna, till en rot i Minsk. Till Tomi igen och igen, orden om tomheten och allt de föder. I Tsvetajevas våld. Eller in mot din sorg. Det gick att försvinna ut, poesi.”

Katarina Frostensons förra diktsamling Flodtid (2011) nominerades även den till Nordiska rådets litteraturpris. Prosaboken Tre vägar (2013) nominerades till Augustpriset.

Efter Karkas (2004) och Tal och Regn (2008) kommer Flodtid, en bok som bygger ut ord och bilder i Katarina Frostensons poetiska universum. Den ingår i en helhet och är samtidigt sin egen värld med ett rakt och flödande, både direkt och komplext tonfall.

Språket är här på stor vandring. Det är en bred samling dikter där orden strömmar fram för att plötsligt stå helt stilla och betrakta världen. Språket undersöker, ringar in, rasar, bönfaller och besjunger.

Floden för bort, den står för både bortgång och förnyelse. Det går en mörk ström av oro och förlust genom några texter, som i den långa dikten ”Jag ligger i mörker”. I centrum av många dikter finns vattnet – floder och kanaler som förbinder länder och människor, det livsnödvändiga, förgiftade vattnet: ”... det borde vara förbjudet/ är orden som kommer att döda en flod”.

I de långa dikterna speglas tillstånd i jaget och världen, oroshärdar och gränstillstånd. Orden roterar och spelar mot varandra. Dikterna har ofta en dramatisk nerv och ett sceniskt utspel, språket rör sig snabbt mellan högt och lågt, mellan det vardagliga och det lyriska. De kan vara tuffa självuppgörelser och ömma tilltal, både samtal och ensamt tal.

Man är aldrig långt från ordets rot, från hur språkets stavelser känns och verkar. Hos Frostenson får vi känna hur våldsamt språket kan vara, men här finns en stark tro på ordets läkande förmåga och på språkets motståndskraft.

Att skriva är en starkt kännbar handling, ett samtal författaren för med sig själv och med de levande och de döda - ett räddningsarbete där litteraturens rader ofta kommer till undsättning.

Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former. En betydelsefull diktsvit är "Joner" (1991), "Tankarna" (1994 - nominerad till Aristeionpriset) och "Korallen" (1999), alla tre autonoma diktsamlingar som formmässigt och tematiskt knyter an till varandra.

Efter K och F kommer A. Andra tankar. 

Berättelsen om en makalös tid fortsätter i en ny lyrisk ton. A betraktar en häxjakt, begrundar lagen, våldet och besjunger livet som i förödelsen öppnar sig för lätthet och ljus.

Alma är en berättelse i fyra satser, som nära hör samman. De kretsar kring en del av Paris där berättaren funnit en tillflykt. Möten uppstår i realiteten och i tanken och berättaren upptäcker öden och liv som vittnar om krig och exil.

Den nya boken av Katarina Frostenson knyter an till världar och ämnen som skildrats i K, F och A och är samtidigt självständig med en egen ton och rytm.

"Som alltid hos Frostenson träder något livgivande fram" GP  

"Som litterär prestation är det imponerande" SvD  

"Jag vet ingen annan svensk poet som är så bra på att göra närvaro" DN

"Det sjunger om Alma" Expressen 

"Språket är för henne ett levande väsen, en levande plats (...) Det är stort att hon låter oss följa med." BTJ 

Kristallvägen: En familj möts under skärtorsdagen för en måltid tillsammans. Platsen är Kristallvägen i en förort från 40- och 50-talet. Karl, Rosa, barnen Stig och Klara bär alla inom sig bilden av en främling som är navet i deras liv. Under kvällen får de möta sin främling - eller bilden av denne. Safirgränd: En enrumslägenhet i ett hyreshus i en förort. Här bor Marcel, en man i 70-årsåldern. Hit har också den unga Klara helt nyligen flyttat. Det är nästan midnatt då hon anländer till våningen efter att ha tillbringat skärtorsdagskvällen på Kristallvägen ...  Safirgränd spelas under våren på Teater Brunnsgatan 4.

Tre vägar är en treklöver texter på prosa som ibland övergår i dikt. De är vandringar på vägar i Europa, över stigar i förorten och i strändernas öppna natur. De rör sig i verkliga landskap och strövar fritt i tanken utifrån ord, bilder och ögonblick som uppstår under vägen. Berättelserna samtalar om platsens betydelse för skapandet, om minne och glömska, om språkets kraft och konstens makt, om levande och döda, om modern, och om att gå vidare.I en av berättelserna, ”Konstvandringen” är vi på väg till ett fängslande konstverk, bort från lidande och sorg. I en annan, ”Svartmålningen”, blir ett förstört diktverk upptakten till en resa genom barndomens förort där konstnärer som Carl Jonas Love Almqvist, Gennadij Ajgi och Louise Bourgeois närvarar. Strändernas utsatta läge, som ofta undersökts och besjungits i Frostensons böcker, är spelplatsen i en tredje text, ”Strandränderna”.  Texternas tonfall skiftar, det är sakligt, lyriskt, vasst, ömsint och ibland dråpligt. Både självbiografi och förvandling. De tre delarna samtalar med varandra och med tidigare texter i Frostensons poetiska värld, samtidigt som de med sina ämnen och tonfall bryter ny mark i författarskapet. Det är inspirerade och inspirerande ord som hela tiden befinner sig i rörelse.

Tre vägar är en treklöver texter på prosa som ibland övergår i dikt. De är vandringar på vägar i Europa, över stigar i förorten och i strändernas öppna natur. De rör sig i verkliga landskap och strövar fritt i tanken utifrån ord, bilder och ögonblick som uppstår under vägen. Berättelserna samtalar om platsens betydelse för skapandet, om minne och glömska, om språkets kraft och konstens makt, om levande och döda, om modern, och om att gå vidare.I en av berättelserna, ”Konstvandringen” är vi på väg till ett fängslande konstverk, bort från lidande och sorg. I en annan, ”Svartmålningen”, blir ett förstört diktverk upptakten till en resa genom barndomens förort där konstnärer som Carl Jonas Love Almqvist, Gennadij Ajgi och Louise Bourgeois närvarar. Strändernas utsatta läge, som ofta undersökts och besjungits i Frostensons böcker, är spelplatsen i en tredje text, ”Strandränderna”.  Texternas tonfall skiftar, det är sakligt, lyriskt, vasst, ömsint och ibland dråpligt. Både självbiografi och förvandling. De tre delarna samtalar med varandra och med tidigare texter i Frostensons poetiska värld, samtidigt som de med sina ämnen och tonfall bryter ny mark i författarskapet. Det är inspirerade och inspirerande ord som hela tiden befinner sig i rörelse.

Belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2016

I Sånger och formler samsas sorgens formler och ljusets sång. Dikten färdas mot städer och utmarker, den utforskar platser och ting. Språket gör halt och lyssnar till tillvaron, hejdar sig i nakna rader.

”I en tid när allt drog tungt tillbaka, gav mig poesin tiden fram. Jag kunde ge mig ut. Där fanns rum, vägar, linjer som bågnade. Där fanns rörelse. Att följa sopfloden och bråtesvägen, det som strandar vid ängar och omvandlas till okända ting. Att med ögonen hemskt, klart och lyckligt utforska vägkantens fynd. Att glömma sig själv, det är lösningen. Att stå inför ordet ’lånehunger’ och en dag se hela vidden i ’grönsiska’, att börja sin resa där. Till de sibiriska vidderna, till en rot i Minsk. Till Tomi igen och igen, orden om tomheten och allt de föder. I Tsvetajevas våld. Eller in mot din sorg. Det gick att försvinna ut, poesi.”

Katarina Frostensons förra diktsamling Flodtid (2011) nominerades även den till Nordiska rådets litteraturpris. Prosaboken Tre vägar (2013) nominerades till Augustpriset.

En tanke kryper i orden, ett språk glider fram genom bilden av ett landskap. Vi är i trakter som genljuder av Dantes sånger och dikter av medeltidstrubadurer som grevinnan av Dia och språksmeden Arnaut. Bland dalarna i Languedoc föddes en lyrik präglad av hörsel- och doftintryck, direkt tilltal och dunkla, poetiska vändningar.   De karga bergen bär också minnet av medeltidens blodiga kamp, utrotning av oliktänkande, och ofattbart uthålligt motstånd. Här tändes väldiga bål, på bergstopparna utrotades kättare: katarerna. Katar – namnet drar, med sin koppling till katarsis och rening. Deras religiösa liv var strängt och enkelt. De såg tillvaron som i grunden delad mellan ljusa och mörka krafter. De är försvunna och mytomspunna, byte för andras föreställningar.   Dante, Goethe, T.S. Eliot och Ezra Pound har visat vägen till dalarnas världar. I denna bok löper en orm av dikt och bild genom landskapet och orden som föddes här. Inspirerad av trubadurernas bild av den andre, av den avlägsna kärleken. I fri association kring riter och ord ur katarernas värld – som endura, uthärdandet i svälten och tystnaden inför döden, och consolamentum, handpåläggningen.

I Vägen till öarna gestaltar Katarina Frostenson, poet och dramatiker, och Jean-Claude Arnault, regissör och fotograf, i dikt och bild en märklig resa och en bergslagsfantasi. De passerar landskap i höstdräkt, dröjer vid marker fulla av historia och minne. Det är en upptäcktsfärd, en sorgeresa och en djupt personlig landskapsskildring. En bok om människors och platsers försvinnanden, om deras förvandlingar och, inte minst, om förbindelser: mellan ord och bild, mellan världens landskap, mellan tankar och landskap.

Vägen till öarna publicerades första gången 1996.

”Platsen är tyst och tystnaden framkallar människans tal. Platsen har varken ”röst” eller ”ansikte” men den har tagit emot mängder av händelser som laddat den med spänningar och bilder, något som uppfattas som påtagligt. Röstens tal är inte förberett, det väcks; det liknar stundtals en åkallan, stundtals ett samtal med platsen. Varifrån kommer rösten? Den undran kan emellanåt spännas ut i rummet.”

ur Katarina Frostenson och Jean Claude Arnaults förord till Fyra monodramer

Katarina Frostenson är en av Sveriges främsta poeter, mångfaldigt prisbelönt och av stor litterär betydelse både inom och utanför Sverige. Utöver lyriken har hon även skrivit dramatik, här med scenbild av Jean Claude Arnault. I sin dramatik undersöker Frostenson gränsen mellan det lyriska och det dramatiska och hur flytande den gränsen kan vara. Poeten får samverka med dramatikern på ett sätt som bryter mot de konventionella reglerna och normerna för hur ett drama ”ska” vara.

De fyra dramerna som utgör Fyra monodramer är Nilen, Bro, Sebastopol och För sluttningen och de har alla uppförts, på scen och i radio.

Dom, som levde i det grå huset av trä på kullen av ljus med citronäppellträdet vid sin sida. Dom, som blev mångalna mitt i natten och begav sig ut med spett i hand, och med grepar. Dom, som vittjade mullen, svepte den, odlade, älskade den. Som drömde om hjärtat... Som fick ett barn, skapt av en hind, men med mänskligt anlet.

De levde en gång i sin värld av linne och järn, av saker och ord. Av sol, skog och ljus.

Det var "dom", som fanns en gång mitt i världen –

Tjugofyra berättelser från dom.

"Att spränga

spränga genom mörkret rakt fram rusa"

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953 och debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former, som prosa och dramatik. Katarina Frostenson har belönats med en rad prestigefulla priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris, och 1992 valdes hon in i Svenska Akademien. Diktsamlingen Den andra gavs ut för första gången 1982.

"Austerlitz, höst

svarta tygsjok dränks i rännsten kattlik

mjölkpaket och löv Här sjunger inte jord

men öppnar sprickor        Blixt        blixt        i stenberget!

Aus-terr-litz!"

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953 och debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former, som prosa och dramatik. Katarina Frostenson har belönats med en rad prestigefulla priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris, och 1992 valdes hon in i Svenska Akademien. Diktsamlingen I det gula : Tavlor, resor, ras gavs ut för första gången 1985.

"Någon som liknar mignågon som liknade mig, in i det sistaså att verbet slutar gå"

Katarina Frostensons diktsamling Joner från 1991 innehåller de tre sviterna "Negativ tindra", "Jungfrun skär; ljudkällan" och "Minnesstaden".

Katarina Frostenson är poet, dramatiker, librettist, översättare och introduktör, men det är som lyriker vi känner henne bäst. Språket – det poetiska och musikaliska – är också hennes signum.

I sin diktsamling Karkas bygger hon fem sviter kring jaget och världen, landskapet och minnet, ordet och kärleken och språkets riktning.

Katarina Frostenson har utkommit med böcker på Wahlström & Widstrand sedan 1978 då hon debuterade med poesisamlingen I mellan. Hon har tilldelats Svenska akademiens Bellmanspris, Samfundet De Nios stora pris, Gerard Bonniers lyrikpris samt nominerats till Augustpriset, Nordiska rådets litteraturpris och EU:s Aristeionpris. År 1992 valdes hon in i Svenska Akademien efter Artur Lundkvist.

Poeten och dramatikern Katarina Frostenson kommer med dikter som formmässigt och tematiskt knyter an till hennes båda diktsamlingar Joner (1991) och Tankarna (1994).

Kristallvägen: En familj möts under skärtorsdagen för en måltid tillsammans. Platsen är Kristallvägen i en förort från 40- och 50-talet. Karl, Rosa, barnen Stig och Klara bär alla inom sig bilden av en främling som är navet i deras liv. Under kvällen får de möta sin främling - eller bilden av denne.

Safirgränd: En enrumslägenhet i ett hyreshus i en förort. Här bor Marcel, en man i 70-årsåldern. Hit har också den unga Klara helt nyligen flyttat. Det är nästan midnatt då hon anländer till våningen efter att ha tillbringat skärtorsdagskvällen på Kristallvägen ...

I mars 2006 sattes det nyskrivna verket Ordet – en passion upp på Berwaldhallen i Stockholm. Librettot är författat av Katarina Frostenson och musiken skriven av Sven-David Sandström. Tillsammans skapade de 1998 även den uppmärksammade operan Staden. I samband med premiären utkom librettot i bokform. En vacker bok med omslagsillustration av konstnären Håkan Rehnberg. Ordet var ett beställningsverk av Sveriges Radio i samarbete med Danmarks radio. "Min uppgift var att skriva utifrån passionsberättelsen om Kristi lidande och död. Det var en enorm utmaning", något av det svåraste jag gjort inom dramatik. För hur ska man tackla den myt som präglat oss allra mest i vår civilisation? har Katarina Frostenson sagt om uppdraget.  Katarina Frostenson är en av Sveriges främsta poeter, mångfaldigt prisbelönt och av stor litterär betydelse både inom och utanför Sverige. Hon har utkommit med böcker på Wahlström & Widstrand sedan 1978 då hon debuterade med I mellan.

"Dröm

om brott

brott upp mot taket, urbrytning, krängning

nattdröm

om askes och bestraffning

Hordar, far i hat, förblindat

fram – vart leds, föds

håll samman sjukdomen

viskar jag: rädda mig tillbaka rena land, släck ut

allt liv"

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953 och debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former, som prosa och dramatik. Katarina Frostenson har belönats med en rad prestigefulla priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris, och 1992 valdes hon in i Svenska Akademien. Diktsamlingen Rena land gavs ut för första gången 1980.

"Rösten leker med mig. Leker ochlyssnar ej. Ärpå min rygg. Kittlar,röjer sig inte. Nej. Snittar."

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953 och debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former, som prosa och dramatik. Katarina Frostenson har belönats med en rad prestigefulla priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris, och 1992 valdes hon in i Svenska Akademien. Diktsamlingen Samtalet gavs för första gången ut 1987.

En opera Liberettot Staden är tonsatt av Sven-David Sandström. Operan var en beställing av Kungliga Teatern i Stockholm med urpremiär i september 1998.

"Kusten är inte klar än, det ligger grå dimma kvar över havet, sudd, som en fet hinna. Gässen väller, sprids, frasar, sugs tillbaka. Därovan blånar det, lättar och flyr -"

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953 och debuterade 1978 med diktsamlingen I mellan. Det poetiska språket är Katarina Frostensons signum, även när hennes texter öppnar sig mot andra litterära former, som prosa och dramatik. Katarina Frostenson har belönats med en rad prestigefulla priser, bland annat Nordiska rådets litteraturpris, och 1992 valdes hon in i Svenska Akademien. Diktsamlingen Stränderna gavs för första gången ut 1989.

tal är flod och regn är frö

Katarina Frostenson är en av Sveriges främsta författare och av stor betydelse både inom och utanför Sverige. Hon är verksam som poet, dramatiker, librettist, översättare och introduktör, men det är som lyriker vi känner henne bäst. Språket – det poetiska, musikaliska, betydelsebärande och särpräglade – är hennes signum.

Tal och Regn är en expansiv diktsamling, där språket är både lekfullt och strängt. Det formar sig till öppna och uppfordrande samtal med världen och skingras i lätta, gåtfulla fragment.

Katarina Frostenson, född 1953, debuterade 1978 med poesisamlingen I mellan och har sedan dess utkommit med över 20 titlar bestående av diktsamlingar, prosatexter, pjäser och libretton. Hon är mångfaldigt prisbelönad och medlem av Svenska Akademien.