Maria Eriksson – författare

"Det är kreativt, inspirerande och humoristiskt. Stundom osäkert. Men framförallt modigt. Den klassiska hjälteresan! (...) Den här boken har något för alla." Forum Axess 

"Självklart är det inspirerande. Och modigt. Men det modigaste av allt är knappast att våga bo på soffan hos en besynnerlig nudist i Paris, utan det är att så pass hårt och öppet i förväg gå ut med kungörelsen om sitt projekt och vad hon avser göra under kommande år, där risken för misslyckande hade fått en mer räddhågsen person att dra öronen åt sig. Men hon bara kör på." Svensk Tidskrift

En del jag kommer i kontakt med verkar ha inställningen: om jag bara kunde, skulle jag också göra som du.

Men det kan du ju, brukar jag tänka då. 

Jag tror att de flesta av oss kan förändra våra liv mer än vad vi tror, frågan är väl om vi vill.

Maria Eriksson, ledarskribent och chefredaktör, är mitt i liv och karriär när hon plötsligt står ensam. Samtidigt som hennes umgängeskrets, och hela Sverige, splittras över flyktingfrågor går hon runt och städar en ekande fyrarummare hon inte har råd med. Hur blev det så här?

Något måste förändras. Maria säger upp sig.

På nyårsafton fäster hon sin stenåldersmobil vid en fyrverkeripjäs och spränger den i luften. Det kommande året ska hon kasta sig huvudstupa in i delningsekonomin, testa couchsurfing, pryluthyrning, co-living, co-working, jobb i gig-ekonomin, hemmarestauranger, airbnb och airpnp där man hyr ut sin toalett  och för det behöver man en smartphone.

Maria ska inte bara hyra ut en soffa. Hon ska dela hela sitt liv.

Det här är Marias berättelse om året i delningsekonomin, om de reflektioner det väckte, om personerna hon mötte och tillitens roll i samhället. Det är en berättelse om akrobater och nudister, om äventyr på budgetens gräns, om den stora kärleken som väntar där man minst anar det, om att våga och att öppna sig. Men framför allt är det en berättelse om hur kontakt med människor som lever annorlunda kan förändra ens eget liv för alltid.

Den 12 mars 1987 föll domen mot Ursula och Mario i distriktsdomstolen i Malaga. Det var stort pådrag i både spansk och svensk media. Paret hade i flera års tid gjort sig skyldiga till våld, rån, förnedring, frihetsberövande och våldtäkt mot ett 20 tal unga oskyldiga svenska tjejer.Via en annons i Dagens Nyheter erbjöd paret arbete och husrum mot en liten ekonomisk ersättning, med möjlighet att lära sig det spanska språket och uppleva en annan kultur en den Svenska på den varma solkusten i Spanien.Jag hade sen länge haft en önskan om att bli duktig på språk.Au-Pair jobb var väldigt attraktivt på 80-talet.Det skulle visa sig vara något helt annat i verkligheten en vad som utlovades i annonsen.

En mardröm fylld av skräck, ångest och rädsla, men jag överlevde ”drömmen”, trotts starka tvivel om att bli utsläppt från mitt fängelse hos paret i Spanien.Jag var en av de utsatta.Det här är min berättelse.