Marie Lundquist – författare

Jag går runt och samlar in min trädgård för natten är Marie Lundquist debut från 1992, här i ny utgåva på N/L:s poesibibliotek, med förord av poeten och litteraturkritikern Göran Sommardal. 

"Marie Lundquists speciella sätt att bevandra och beskriva livserfarenheterna tar ofta form av en existentiell satir som samtidigt skapar utrymme för sinnlighetens omedelbara uttryck. Det är en dikt som aldrig urartar till ramaskri eller låter sig förädla till stilkonst. Även om dikterna i samlingen skiftar karaktär, från det korta aforistiska tilltalet, emellanåt öppet monologiska, till de mer berättande texterna, hämtar de samtliga sin vokabulära energi från en satirisk ironi som är paradoxalt dubbelriktad och solidarisk." Ur Göran Sommardals förord

MARIE LUNDQUIST är en svensk författare och översättare, belönad med bland annat Stig Carlson-priset, De Nios Vinterpris och Sveriges Radios Lyrikpris. 

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

En kvinna i en lägenhet i ett höghus i Stockholm. Hon har nära till himlen och molnen. I lägenheten finns en märklig och objuden gäst, en kvinna i en kappa med syntetkrage, som visar en bunt papper för romanens berättare. Pappersbunten är en berättelse om en annan ung kvinna och hennes kärleksförbindelser med olika män. I romanens sista del resonerar berättaren kring berättelsens natur, om vem som egentligen berättar vem. Marie Lundquists nya roman är ett raffinerat och känsligt spel med spegelbilder och berättartekniker. Är romanens kvinnor egentligen en och samma person? Är de fiktioner, eller är rentav den som skriver själv en fiktion? Allt förändras och löses upp som de moln som drar över berättarens himmel.

I små stycken, ofta bara en rad, söker Marie Lundquist efter diktens väsen – ömsom självsäkert, ömsom trevande. Ikonens enkelhet vrängs till stor rymd, fint utmejslade detaljer byts i svindlande perspektiv. Med aforismens täthet växer en särpräglad bildvärld fram, där paradoxala, våldsamma eller hoppfulla utsagor prövar vad dikten är, eller vad den gör. En motvillig poetik.

Dikten finns redan här

det är bara att bända loss

ikonen ur orden

Marie Lundquists Istället för minne består av poetiska prosatexter som utformar sig till en berättelse med flera ingångar om minnets möjligheter och oförmåga samt sorgens och saknadens obönhörliga närvaro. Den handlar också om en kvinnas identitet och relation till olika män.

”Hon ber mig räkna upp alla människor jag varit nära och utesluta dem, en efter en. Min kropp har trots allt en egen stadga. Mellan namnen en svärta som når upp till mina knäskålar. Där ovanför är allt utsuddat.”

En skarp, mörk och bråddjup diktsamling med språket som byggsten. Diktjaget bjuds i bokens första del in till en ”omvänd födelse”: Allt ska lämnas tillbaka. I andra delen relaterar barndom och moderskap till varandra genom en bränd, svart punkt och den tredje är en sorgesång över ett släkte gjort av smärta och våld, men kanske också en skapelse. Sista delen, ”Limbo”, vrider om nyckeln i döskallens öga.

”Hon ber mig räkna upp alla människor jag varit nära och utesluta dem, en efter en. Min kropp har trots allt en egen stadga. Mellan namnen en svärta som når upp till mina knäskålar. Där ovanför är allt utsuddat.”

En skarp, mörk och bråddjup diktsamling med språket som byggsten. Diktjaget bjuds i bokens första del in till en ”omvänd födelse”: Allt ska lämnas tillbaka. I andra delen relaterar barndom och moderskap till varandra genom en bränd, svart punkt och den tredje är en sorgesång över ett släkte gjort av smärta och våld, men kanske också en skapelse. Sista delen, ”Limbo”, vrider om nyckeln i döskallens öga.

Hon har bara gått halvvägs in i döden. Kanske blir det så för dem som dör för egen hand. De blir kvar, längre än vad som är brukligt. De hänger sig fast i de efterlevandes gester, i rösterna som mitt i en mening byter tonfall och faller ner i ett skred av mörker.

En kvinna lever för sig själv i ett hus med tysta rum. Ensam, och ändå inte ensam: närvarande är också hennes mor som tog sitt liv. Huset är, tänker hon, ett dödsbo.Hjälpt av en man som blir hennes budbärare uppsöker hon nu sina minnen av modern, beslutsamt konfronterar hon dem - allt för att ta ett nödvändigt avsked, och släppa sig själv och modern fria.

Marie Lundquist har ofta rört sig i gränsområdet mellan lyriken och prosan, men i Monolog för en ensam kvinna tar hon för första gången steget fullt ut i prosan - även om det är en lyrikers prosa hon skriver. Det är en smärtsam, sorgsen och vacker berättelse om något av det svåraste som finns: att göra upp med en förälder som en gång betydde allt men ändå svek.