Pär Alexandersson – författare

Att arbeta för social hållbarhet är nödvändigt då det i grund och botten handlar om vår gemensamma framtid. I Sverige är socialtjänsten en nyckelaktör i detta arbete. I den här boken diskuteras bland annat vad social hållbarhet är, kopplingen mellan social hållbarhet och socialtjänstens arbete, samt hur socialtjänsten arbetar med frågor som rör social hållbarhet.I boken ger forskare och yrkesverksamma praktiker initierade och konkreta exempel på socialtjänstens arbete med social hållbarhet på olika samhällsnivåer. Författarna beskriver även hur arbetet med social hållbarhet har sett ut över tid och med utgångspunkt i lagförslag och aktuell forskning diskuteras hur socialtjänstens framtida arbete med social hållbarhet kan utvecklas.Socialtjänstens arbete med social hållbarhet vänder sig framför allt till studenter på socionomprogrammet och till studerande på andra professionsutbildningar inom det samhälls- och beteendevetenskapliga området. Boken kan med fördel läsas även av yrkesverksamma socionomer och annan personal i människobehandlande organisationer. Den är också relevant för beslutsfattare, lärare och forskare.

Vågar man bli gammal? Medias granskning av äldreomsorgen är ofta alarmerande. Vi hade tur! är samtidigt en vanlig reaktion efter konkreta och personliga erfarenheter av en äldreomsorg som ofta är bättre än sitt rykte. Hur ska den goda praktiken kunna sprida sig så att blicken inte fastnar på det som fungerar dåligt?I Kvalitet i äldreomsorgen – berättelser om omsorgskonst skildras äldreomsorgen när den är som allra bäst och hyllar alla dem som ofta med knappa resurser skapar en äldreomsorg där ”lust att leva och mod att dö” inte bara är tomma ord. Det är skickligt utövad omsorgskonst.Omsorgskonstens praktik beskrivs i reportagets form. Dess generella särdrag och förutsättningar beskrivs i teoretiska avsnitt. Kvalitet i äldreomsorgen – berättelser om omsorgskonst vänder sig till alla som arbetar i, leder, eller intresserar sig för äldreomsorgen. Den lämpar sig väl för både personal- och chefsutbildningar.

Svea eller Moder Svea beskrivs ofta som en självklar och tidlös företrädare för Sverige. Ändå har hennes historia växlat. Under 1600- och 1700-talen var hon mest ett underdånigt bihang till landets kungligheter. En tradition som gjorde henne till de svenska kungarnas brud, maka och änka inleddes i mitten av 1600-talet och etablerades snabbt i ord- och bildkonsten. Till traditionen hörde att kungarna och drottningarna beskrevs som landets fäder och mödrar. Det gjorde att Svea inte kunde ha en egen modersroll eller annan direkt relation till undersåtarna. Först under 1800-talet framställdes Svea allmänt som en "moder" för svenskarna. Förändringen hängde samman med flera olika faktorer, bland annat enväldets slutliga fall efter förlusten i 1808-1809 års rysk-svenska krig, en ökande betoning på folket som bärare av nationens "sanna" värden och en ökande marknad för skönlitterära texter utanför hovet. Från tiden kring förra sekelskiftet började Sveas roll som nationspersonifikation bli överspelad. Hon saknas i Verner von Heidenstams nationella diktning, där Sverige istället åberopas som en moder, och den blivande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hanssons beskrivning av ett folkhem med likvärdiga medborgare utan föräldragestalter. I denna studie beskrivs och analyseras hur Svea blev en symbol för Sverige och hur denna symbol förändrats över tid. Särskilt uppmärksammas Sveas närvaro i skönlitterära texter av bland andra Carl Serlachius, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Johan Henric Kellgren, Fredrika Bremer, Thekla Knös, August Strindberg och svenskamerikanska diktare. Svea är en av flera kvinnliga symbolgestalter eller nationspersonifikationer i europeiska länder, så som Britannia, Germania och Moder Danmark. I jämförelse med dessa har Svea stått nära statsmakten och inte haft någon mer innerlig relation till svenskarna. Manliga författare och debattörer som hyllat militära dygder och oroat sig för svenskarnas förvekligande har också haft särskilda problem med Sveas modersroll. Det gäller bland annat Esaias Tegnér, som skrev den mycket kända dikten "Svea" utan att nämna henne mer än marginellt i texten, och Gunnar Wennerberg som skrev körsången "Hör oss, Svea!". Moder Sveas historia är berättelsen om ett litet landsk ombination av storvulenhet, anpasslighet och förmåga att upprätthålla en självbild genom omfattande politiska, sociala och kulturella förändringar. Den handlar också om kampen om "manligt" och "kvinnligt" i nationens genus.

Svea eller Moder Svea beskrivs ofta som en självklar och tidlös företrädare för Sverige. Ändå har hennes historia växlat. Under 1600- och 1700-talen var hon mest ett underdånigt bihang till landets kungligheter. En tradition som gjorde henne till de svenska kungarnas brud, maka och änka inleddes i mitten av 1600-talet och etablerades snabbt i ord- och bildkonsten. Till traditionen hörde att kungarna och drottningarna beskrevs som landets fäder och mödrar. Det gjorde att Svea inte kunde ha en egen modersroll eller annan direkt relation till undersåtarna. Först under 1800-talet framställdes Svea allmänt som en "moder" för svenskarna. Förändringen hängde samman med flera olika faktorer, bland annat enväldets slutliga fall efter förlusten i 1808-1809 års rysk-svenska krig, en ökande betoning på folket som bärare av nationens "sanna" värden och en ökande marknad för skönlitterära texter utanför hovet. Från tiden kring förra sekelskiftet började Sveas roll som nationspersonifikation bli överspelad. Hon saknas i Verner von Heidenstams nationella diktning, där Sverige istället åberopas som en moder, och den blivande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hanssons beskrivning av ett folkhem med likvärdiga medborgare utan föräldragestalter. I denna studie beskrivs och analyseras hur Svea blev en symbol för Sverige och hur denna symbol förändrats över tid. Särskilt uppmärksammas Sveas närvaro i skönlitterära texter av bland andra Carl Serlachius, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Johan Henric Kellgren, Fredrika Bremer, Thekla Knös, August Strindberg och svenskamerikanska diktare. Svea är en av flera kvinnliga symbolgestalter eller nationspersonifikationer i europeiska länder, så som Britannia, Germania och Moder Danmark. I jämförelse med dessa har Svea stått nära statsmakten och inte haft någon mer innerlig relation till svenskarna. Manliga författare och debattörer som hyllat militära dygder och oroat sig för svenskarnas förvekligande har också haft särskilda problem med Sveas modersroll. Det gäller bland annat Esaias Tegnér, som skrev den mycket kända dikten "Svea" utan att nämna henne mer än marginellt i texten, och Gunnar Wennerberg som skrev körsången "Hör oss, Svea!".Moder Sveas historia är berättelsen om ett litet landsk ombination av storvulenhet, anpasslighet och förmåga att upprätthålla en självbild genom omfattande politiska, sociala och kulturella förändringar. Den handlar också om kampen om "manligt" och "kvinnligt" i nationens genus.

Den gamla häxan och kristendomens faderlige Gud är två av de mest kända och symbolladdade gestalterna i den västerländska kulturen. Den ena med en yttre fulhet som matchas av hennes svarta inre, den andra ofta framställd som en gammal man med långt vitt hår som tecken på renhet och visdom. Hur, när och varför började dessa gestalter framställas som gamla? Vilka intressen har framställningarna tjänat? Vad har de betytt för människor och deras uppfattning om åldrandet hos andra och hos sig själva? De frågorna handlar den här boken om.

Den gamla häxan och kristendomens faderlige Gud är två av de mest kända och symbolladdade gestalterna i den västerländska kulturen. Den ena med en yttre fulhet som matchas av hennes svarta inre, den andra ofta framställd som en gammal man med långt vitt hår som tecken på renhet och visdom. Hur, när och varför började dessa gestalter framställas som gamla? Vilka intressen har framställningarna tjänat? Vad har de betytt för människor och deras uppfattning om åldrandet hos andra och hos sig själva? De frågorna handlar den här boken om.