Pooneh Rohi – författare

Syrenbuskar i tidiga juni som viker sig under ett lätt duggregn. Trollsländor med darrande vingar. Mjukglass med lakritsströssel ur en kiosk på Sveriges sydligaste udde och stockrosor som spränger fram ur asfalten. Och så den tysta augustinatten, bara ljudet av bortträngt vatten från årorna hörs. En doft av hav och morgondagg. I den här asken har vi samlat fyra sommarnoveller - från den regngrå, kyliga försommaren, via högsommarens skarpa sol till sensommarens mjuka nattsvalka. Asken innehåller fyra böcker: Klas Östergren - Ravioli Stina Stoor - Ojura Amanda Svensson - Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån Pooneh Rohi - Kräftfångst

"En litterär pralinask"Svenska Dagbladet

Novellix ger ut stora läsupplevelser i litet format! En novell per bok, och alltid med originalomslag av svenska formgivare, illustratörer och konstnärer. Novellerna säljs både styckvis och förpackade i fina presentaskar.

På en avlägsen ö någonstans i det yttre havsbandet har en grupp människor slagit sig ner. En del har sökt sig hit för drömmen att odla och leva i ett litet sammanhang, andra har kommit för att börja om på en plats där man är ny i andras ögon. På ön, som tidigare varit ett forskningscentrum, finns också den invasiva sidenörten.

Så långt ögat kan nå har växten brett ut sig, runt husen, träden och buskarna. Den äter sig igenom allt annat som växer på ön, får träd och buskar att svartna och dö. Mitra, en av dem som bott här längst, vet att det snart är dags för blommans frökapslar att mogna och sprida sina trådar och frön i vinden.

Atlantis är en bok om plats och invasion, vänskap och uppbrott om det som avlöser och tränger ut. Vad händer med dem som blir kvar när andra lämnar?

"Det är en vacker bok, jag ser verkligen de dödliga rosa blommornas rötter sprida sig i realtid under sanden." SR Kulturnytt, Nina Asarnoj

"Rohi är bra på att "ladda det verkliga med symbolik". (...) Men vad romanen på djupet gestaltar är frågor om rättvisa, ägande, medmänsklighet och relationer. (...)  Jag tycker om hur uppmärksamt och tålmodigt texten låter ön bli till en vridscen, som läsaren själv har att ta ställning till. Upplevelsen vidgas successivt till en sprickfärdig ballong." Dagens Nyheter, Anna Hallberg

"Rohi har ett utsökt språk, det är både dunkelt och exakt och frammanar en känsla av framskridande hopplöshet. Berättelsen är mångtydig då Rohi målar upp såväl inre som yttre landskap, med ett subtilt och elegiskt språk, om både naturen och själens nollsummespel och känslan av främlingskap inför sig själv och platsen man befinner sig på." BTJ, Jonas Frånander

"Det är helt klart i den beteendepsykologiska skildringen författaren har sin styrka och sitt intresse. (...) Starkast framträder relationen mellan två mödrar och deras två små döttrar. Mellan det introverta berättarjaget Mitra och bubbliga Sabine växer en passionerad vänskap fram, som tolkas och omtolkas genom tidshopp mellan åren i kollektivet. Deras döttrar föds på ön och är jämngamla. Det är i skildringen av kvinnornas samvaro och ömtåliga pakt, i närheten av barnens lek, som romanen vibrerar som mest." Aftonbladet, Amelie Björck

"en vacker beskrivning av dynamiken mellan barnens och föräldrarnas vänskap, och hur relationer, vänskap och rättvisa påverkas av att resurserna sinar. Här är Rohi i sitt esse, och språket skapar ett vackert partitur med välljudande stämmor." Gefle Dagblad, Li Kindstrand

Barnet släpper hennes bröstvårta. Det svider till. Munnen är vit av mjölk. Hon känner en våg av äckel när hon ser det vita i mungipan, hur det smetas ut mot kinden.

Tvärt börjar Monas berättelse, plötsligt är hon mitt i ögonblicket med ett barn vid sitt bröst, utan minne av hur hon hamnat där. Hon betraktar sitt liv och kan inte kännas vid henne, kvinnan som varit i den här kroppen och burit det här barnet inom sig.

Hölje är en bok om identitet, glömska och främlingskap inför platsen, den egna kroppen, inför barnet som föddes och livet man tilldelats. Om att försöka hitta tillbaka till en tillvaro som går att förstå och om sökandet efter en egen historia.

"Med Hölje tydliggörs Rohis släktskap med Albert Camus. Både är lysande kritiker av sina respektive tiders falska medvetanden och skildrare av förfrämligandets olika mekanismer." Sara Abdollahi, GP  

"Jag tror inte jag någonsin har läst något som så glasklart beskriver en kvinnas känslor av främlingskap inför sitt eget jag. [ ] Pooneh Rohi ställer inga frågor, hon gestaltar ett tillstånd nära vansinnet. [ ] Det är en oerhört välskriven, smärtsamt medvetandegörande bok som Pooneh Rohi har skrivit." Ulla Strängberg, Smålands Dagblad  

"Men även om den yttre handlingen är enkel, går den experimentella stilen och gestaltningen mer i linje med Monas inre liv. Jag associerar till Mare Kandres suggestiva världar, eller den sydkoreanska författaren Han Kangs språkligt skrämmande förvandlingskonster." Aase Berg, DN  

"Pooneh Rohis andra roman Hölje är en bråddjup, stundtals mörk men oerhört vacker skildring om en kvinna som förlorat allt. [...] Det här är en bok som behöver pratas om." Erica Hjertqvist, LitteraturMagazinet  

"Allt är dunkelt, men på ett exakt språk. Så exakt att det drar åt poesi som rör sig mellan symbolism och expressionism. [ ] Slutet får mig att läsa romanen som en suverän gestaltning av skrivprocessen. Författarens envetna grävande efter talande detaljer. Skönt med en roman som bärs fram av sitt språk." Anneli Jordahl Aftonbladet  

"Men det är samtidigt inte helt rätt att säga att Hölje är en roman om någonting, när den i så hög grad är en roman inifrån något. Den är ett tillstånd mer än en skildring av ett fenomen, stämning mer än berättelse. Läsaren får vara där tillsammans med henne, i det hon genomlever, och ingen annanstans. Det kan bli riktigt ruggigt." Therese Eriksson, SVD  

"Och så är det Pooneh Rohis språk. Herregud, som hon skriver. Kombinationen mörkret som skildras och det bild- och detaljrika språk som det skrivs fram med gör det omöjligt att värja sig mot texten och påminner i ett svenskt litterärt sammanhang snarast om Birgitta Trotzig." Elin Grelsson Almestad, Expressen

"På ett synnerligen fängslande och närvarande sätt tar oss författaren med in i en totalt förfrämligad tillvaro och vi följer en människa i upplösning, i ett tomrum av glömska och rädsla. (...) Med hög precision och klara, starka bilder drabbar Rohis berättelse på ett mycket speciellt sätt. Helhetsbetyg: 5 (av 5)." BTJ, Yrla Dentén

ARABEN RÖR SIG genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven. Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen. Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.

"En av vårens bästa romaner", Åsa Lindeborg, Aftonbladet

"Med 'Araben' har Pooneh Rohi uppnått det som många författare nog skulle ge sin högra arm för: hon har fått mig att känna igen mig i något jag aldrig själv har upplevt." Eva Johansson, SvD

"Araben är en begåvad debut om existentiell ensamhet. Uppbrott och förflyttningar. Och om allas våra svårigheter att utröna vilka handlingar som är omgivningens förvantningar eller eget fritt val." Anneli Jordahl, Sydsvenskan

"Möjligen har Pooneh Rohi skrivit årets mest kontroversiella roman. Den strävar efter att gestalta och gör det mycket väl den konflikt mellan stipulerad grupp och personlig identitet som utan tvekan är en vår samtids mest brännande frågor." Jonas Thente, DN

"Pooneh Rohi har avlyssnat sin samtid med finkalibrerade instrument och skapat en smärtsamt övertygande berättelse om den omöjliga strävan att leva sant både mot sig själv och mot sitt sammanhang." Jenny Aschenbrenner, Kulturnytt, SR

"Avsnitten om den unga kvinnan är stilsäkra och lyhörda och gör det mer än berättigat att kalla Rohi en stark debutant, men det är i skildringen av den tilltufsade fadern som romanen lyfter på allvar. Språket blir friare, djärvare, lekfullare, utan att tappa de psykologiska nyanserna i ett hjärtskärande porträtt av en stolt man som förlorat självkänslan och fotfästet i detta skyddade lilla låtsasland som är 2000-talets Sverige." Johan Wilhelmsson, Norrköpings tidningar

"Ytterst handlar Araben om tillvaron som den är och om drömmen som ville något annat. Men också om att ångra sitt liv och försonas, om att känna skuld för sina val och ändå välja. Inga lätta frågor - så skriv en bok till. " Monika Tunbäck-Hanson,GP

"En stark och engagerande debut. Det är en drabbande historia om ett land som blir allt kallare och där medelklassen blir allt nervösare." Rasmus Landström, Arbetarbladet

"Detta är en av de starkaste debuter jag läst på länge. Så säker i sitt berättande och så mångtydig i sitt budskap. Inget blir enkelt då man läser Araben. Men så är det kanske dags att lägga det förenklade åt sidan." Jakob Carlander, Corren

"Araben leder ofrånkomligt tankarna till Albert Camus Främlingen. På samma sätt som "Främlingen" rör sig i existentiella snår, där handlingar får livsavgörande konsekvenser, handlar Araben om principbeslut, orsakade av stolthet och skuld, som skapar än mer skam att bära." Vesna Prekopic, Litteraturmagazinet

"Araben är mycket mer än igenkänningslitteratur för yngre vuxna svensk-iranier med politisk aktivism i den nära släkthistorien. Den bearbetar Sverige och svensk samtid." Flamman

"Romanens styrka är att den bland annat levandegör och fördjupar bilden av den andre, främlingen samt bekräftar bilden av vad vi redan vet; att en människas status minskar när hon kommer till Sverige." Ulf Lundén, Dala-Demokraten

"Det är en elegiskt sorgesam historia Pooneh Rohi berättar ." Lennart Bromander, Aftonbladet

"Pooneh Rohi fångar fint känslan av tomhet mellan två världar." Barometern

Hon kommer inte minnas den natten. Men denna natt kommer hon minnas, med all säkerhet. Hon är tillräckligt stor och hennes ögon har aldrig varit mer vidöppna. Jag ger dig minnen nu, tänker jag. Jag ger dig bilder och lukter och den friska nattfukten. Hanna trycker ut båten från bryggan, släpper armen om Ara för ett ögonblick. Jag har dig om vi kantrar, tänker jag och håller hårt i årorna. Båten bryter sig långsamt loss, drar ut från land, årtag för årtag, generös i sin rörelse. Vi sitter tysta, lyssnar till ljudet av bortträngt vatten, årornas dopp och andetag.

Att längta efter att få känna tillhörighet till en plats men inte kunna. Inte kunna vila i det ursprungliga, men inte heller kunna nå det nya. Det främmande. Kvar finns att ge den känslan - det självklara sammanhanget - till sitt barn. Finstämt och melankoliskt gestaltar Pooneh Rohi denna motstridighet i sin novell Kräftfångst, skriven för Novellix och utgiven i samband med hennes mottagande av litteraturfestivalen SmåLits Migrantpris 2019.