Rafael Donner – författare

Brev från Rafael Donner till läsaren: När jag var 16 år bestämde jag mig för att jag skulle bli en stor filmregissör. Orsaken stavas antingen tonårshybris eller mindervärdeskomplex. Eller kanske båda två, samtidigt.Jag började studera film. Småningom insåg jag att det här med att vara stor filmregissör varken är lätt eller så värst angenämt, men i min envishet försökte jag ändå.Och

Rafael Donnerin esseekokoelma alkaa tekstillä, jossa hänen isänsä Jörn Donner makaa leikkauspöydällä. Sydäntä operoidaan, ja riskit ovat suuret. Potilas jää henkiin, ja teksti pohdiskelee heikkoudeksi muuttunutta vahvuutta - muutosta, jonka me kaikki joudumme kokemaan. Nuori Donner kuulee ääniä, mieleen vyöryy tunteita. Ne puhuvat juuri silloin kun haluavat, eikä niitä voi hallita.

Rafael Donners essäsamling öppnar med en text där pappan Jörn Donner ligger på operationsbordet. Det är en hjärtoperation med stora risker. Patienten överlever, texten spinner vidare kring temat styrka förvandlad till svaghet en utveckling vi alla kommer att få uppleva.Den unge Donner hör röster, det är känslor som tränger sig på. De talar precis när de vill och är omöjliga att

Rafael Donner skriver om känslor. Om att bryta sig ur en snäv och obekväm mansroll, om gråt och stolthet, om kärlek och skam. Om att ha en känd far och försöka hitta sin egen plats i tillvaron. Det här är en självbiografisk essäsamling, som öppnar med en text där pappa Jörn Donner ligger på operationsbordet. Berättelserna radar sedan upp sig: Skammen över att ha strypt en tupp, galenskapen man känner ensam i en fyllecell, självsäkerheten man återvinner genom att byta namn. Rafael Donner skriver högst personligt och originellt. Hans texter är fyllda av intressanta och humoristiskt skarpa iakttagelser.