Bokförlaget Ymer – förlag

I spåren av ett misslyckat kuppförsök ställs löjtnant Shinji Takeyama inför ett omöjligt val: att rikta vapnen mot kamraterna eller att svika sin soldatplikt. Efter en sista kärleksnatt konfronterar han och hans unga, lojala hustru sitt öde och begår seppuku. På en pregnant prosa som är ett med sitt våldsamma objekt gestaltar Yukio Mishima hur det rituella självmordet blir ett uttryck för patriotism och trohet mot idealen. Patriotism, här på svenska för första gången, var författarens egen favoritberättelse och filmatiserades med honom själv i huvudrollen som Shinji. Verket har fått en särställning i den japanska efterkrigslitteraturen och läses ofta i ljuset av Mishimas egen dramatiska död genom seppuku 1970. Översättning, kommentarer & efterord av Lars Vargö

Kamo No Chōmei (1155–1216) var en japansk författare och buddhistmunk. Han växte upp i en privilegierad miljö men kom med tiden att förlora sin ställning. I stället för att tävla om positioner och inflytande förkovrade han sig i poesi och musik, och sedan han 1204 avlagt sina munklöften valde han ett liv som tonseisha, en person som lever i avskildhet. Han byggde en enkel eremitstuga på Hinoberget i östra Kyōto och levde där resten av sitt liv, i största anspråkslöshet. Hōjōki blixtbelyser den serie olyckor som drabbade delar av Japan i slutet av 1100-talet: den ödeläggande branden i Kyōto våren 1177, krig, virvelstormar, jordbävningar, omfattande hungersnöd och stort mänskligt lidande. I naturens närhet, där författaren avstår från det gängse sällskapslivet och hellre finner vänner »i lutan eller cittran, i blommorna eller i månen«, begrundar han tillvarons ändlighet, samhällets sköra länkar och frihetens förutsättningar. I ensamheten, i det anonyma och stilla livet, blickar han djupare och lever närmare sig själv. Hōjōki är en klassiker inom den japanska litteraturen och publiceras i ständigt nya utgåvor. Här presenteras den för första gången på svenska, i översättning av Lars Vargö, som också skrivit ett upplysande efterord och försett texten med kommentarer. I volymen ingår även den japanska originaltexten. »Flodens flöde fortsätter utan uppehåll, men det är aldrig samma vatten. Det skum som på sina ställen bildas och försvinner varar inte länge. På samma sätt är det med människors boplatser. I huvudstaden trängs husens takpannor som vore de vackra pärlband. Såväl de rikas som de fattigas hus kan förefalla gå från generation till generation i all oändlighet, men tittar man noga efter är de hem som är riktigt gamla inte särskilt många. En del råkar ut för eldsvådor och ersätts av nya byggnader, en del större hus förfaller och ersätts av mindre. Likadant är det med människorna som bor där. Platsen förblir densamma, och antalet människor som fortsätter att bo där är många, men av de tjugo, trettio ansikten man känner igen återstår snabbt bara ett eller två. Som skummet på vattenytan kan människor födas på kvällen och dö på morgonen, men varifrån de kommer och vart de tar vägen vet jag inte.«

Med Notturno (1885) publicerade Ola Hansson (1860–1925) ett diktverk som möttes av oförstående av den samtida kritiken men snart kom att beundras av läsarna och flera generationer av framstående lyriker. » … den svenska lyrikens första märkespunkt efter Stagnelius« – Vilhelm Ekelund, Böcker och vandringar »Med Notturno är det som att man kommer rakt in i laboratoriet, den moderna diktens, den moderna subjektivitetens tillblivelse … Nytillkomna och nyfikna läsare kommer att slås, inte bara av det egenartade själfulla draget, utan också av det som Vilhelm Ekelund kallar ’det verklighetsglada sinnet’, det klara intellekt som genomlyser dessa tidiga dikter.« – Ur Per Erik Ljungs efterord

Fredrik Wiklunds nya diktsamling "Nuets pirar" gör bruk av det välbekanta för att nå det outsägliga, och tar vara på de rika fynd detta arbete medför. Dikten som en strävan efter att gå längre och tränga djupare, men kanske också efter att förlora sig bland rösterna och gesterna. --- DET ÄR SÅ Frågan hänger i luften, nästan lika länge som moln, de är tid. Och vart och ett är en tron, en arvinge, vart och ett är tid. Och frågan kastas fram som sanden. Som sanden kastas fram över en hal yta om vintern. Och förloppet, förloppet är så kort, inte mycket tid att fråga, inte mycket tid. Då är svaren längre. Men deras män, svarens män, är inte längre. --- Fredrik Wiklund, f. 1971, är författare och poet. Han debuterade med diktsamlingen "De liberala lansarna" (2003) och har därefter gett ut den lyriska berättelsen "Fläderns vän" (2006) och romanen "Brentwoodsvindeln" (2015).

Memoariska fragment eller kanske en slumpens minnesskörd – i tjugoen korta texter försöker Erik Bergqvist, via människor, platser och föremål från uppväxten få syn på det som försvunnit. Här varvas närbild med vidvinkel, barnets blick och den vuxnes förhoppning att komma den nära. Erik Bergqvist är född 1970 i Karlstad. Bosatt i Bettna och Oslo. Poet, kritiker, översättare, popmusiker. Han utgav senast romanen Ljustäljaren.

Goethes erotisk-moraliska dikt »Das Tagebuch« skrevs 1810 och bygger på en episod hämtad från hans tredje schweiziska resa. Ett tillfälligt möte med en vacker uppasserska på ett värdshus slår fel och ger upphov till såväl tvivel på den egna förmågan som insikter om vad tillvaron djupast sett vilar på.»Jag känner i varje fall inte till något motstycke till denna härliga dikt – ett skuggfritt sinnes iakttagelser, totalt främmande för både pryderi och galanteri (man tänker sig exempelvis vad Wieland skulle ha gjort av detta ämne: och Wieland är likväl en god poet!). Det är en skildring lika frisk, ledig och naturlig som versen. Och lika upphöjd om ordet tillåtes. 'Dikten säger: så kände jag. Och det återklingar i vårt bröst: den som kunde känna så!' Så skriver Kurt Tucholsky, en kännare av litteratur och kärlek och en humanist.«Ur Bengt Anderbergs inledning.»Det är ett ord, som ständigt återvänder, att mänskohjärtats djup kan ingen loda, att så i hedna som i kristna länder som syndare vi äro lika goda. Välan, så låt oss ta varandras händer och ingen evig sanning där förmoda; ty om än frestaren vår svaghet finner, så händer det likväl att dygden vinner. Jag färdades långt fjärran från min kära, av jordiska bekymmer sluten inne, men vad jag än förvärvat och fått lära, så bar jag henne ständigt i mitt sinne. Som himlen emot kväll ses stjärnor bära, vars glans oss hänför likt ett kärleksminne, var kväll jag skrev, när dagens larm mig lämnat, ett dagboksblad, för hennes ögon ämnat.«

»Den brittiska poeten Alice Oswald rör sig över ett brett register av stilar och tonfall. Hon kan vara lyrisk, berättande, lekfull, passionerad, enkel, enigmatisk – inte sällan i en och samma dikt. Där finns också två återkommande, ibland sammanglidande storheter: naturen och myten. ... Läsaren får ofta ett intryck av att dikten sluter an till något som redan pågår, så att säga före orden, och som fortsätter efter den sista raden. Poeten följer: bredvid, inåt, utåt, nedåt, uppåt, i en sorts uppmärksam förutsättningslöshet, en svängning mellan avlyssnande och artikulation, väntan och mottagande. Oswalds dikter är på så vis ofta påtagligt oretoriska, de saknar till synes dikterande idéer. Hon har själv liknat sig vid 'en sorts drömsekreterare som oavlåtligt noterar när jag själv blir avbruten och som försöker väcka mig själv genom att skriva'.« Ur Erik Bergqvists efterord.*Alice Oswald (f. 1966) hör till vår tids mest framstående brittiska poeter. Hon debuterade 1996 och har sedan dess utgett ett tiotal verk, senast A Short Story of Falling (2020). För sin poesi har hon tilldelats ett flertal priser, däribland Forward Prize, T. S. Eliot Prize och Geoffrey Faber Memorial Prize. 2019–2023 var hon Professor of Poetry vid University of Oxford, England. Med Skog osv. introduceras hon på svenska.

Carl Fredrik Hills Dikter och författarskap på några språk skrevs under hans sjukdomstid och ger prov på hans djupt egenartade, framåtsyftande diktande. Detta urval av Bengt Emil Johnson och Percival ger en inträngande bild av Hill i hans tid samtidigt som det visar på hans fortsatta relevans i vår egen.»Att Hill var ett målarsnille är det väl ingen som betvivlar. Var han också ett ordsnille? Hans ordfantasteri är fullt av lättsinniga och lekfulla infall. Men det finns även ord om utsatthet. Diktaren upplever förträngning och instängdhet i en värld som ännu inte accepterar den visionära människan. I stort sett tyder dock orden på en utåtriktad och stark livskänsla. Ja, det finns t.o.m. livshopp i den snårigaste språkskogen. Han skriver om målare och måleri, om konsthandel och om religion, om drömvärldar … Ordrikedomen och ordfantasin är stor. Sällsamma världar möter läsaren: muhammedanska haremsvärldar, ökenvärldar, magiska alkemistiska världar …« – Ur Percivals inledning

»Jag börjar skriva det här för att försöka slita mig loss ur vissa tröttkörda spår, kränga mig ur höljen som är så gamla att jag knappt känner dem längre – de är tunnslitna men ändå i vägen. Komma loss och kanske finna nya fästen. Låta mig fastna.« I marginalen till sitt diktande för Erik Bergqvist under drygt tre år anteckningar om naturen och filosofin, litteratur och hälsa, resor, musik, samtid och minnen.Två teman löper parallellt och korsar varandra genom dessa ömsom allvarsamma, ömsom mer sorglösa, korta texter: poesins legitimitet och kärlekens verkningar.

PER DANIEL AMADEUS ATTERBOM (1790–1855) var författare, kritiker, professor vid Uppsala universitet i teoretisk filosofi 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, från 1839 ledamot av Svenska Akademien. Föreliggande volym är ett personligt och levandegörande urval av Atterboms poesi, gjort av poeten Bengt Emil Johnson (1936–2010). »Per Daniel Amadeus Atterbom. Visst är det så att själva namnet klingar – eller snarare: stapplar – en aning löjligt, urmodigt? Vad associerar det till i dag, i ett så kallat allmänt medvetande? Jag antar till något gammalt, världsfrånvänt, gyllenblont – om det över huvud taget väcker några associationer. Atterbom, har det hävdats, är det stendödaste i vår litteratur. Också min Atterbomuppfattning var länge ungefär så torftig och schablonartad. Men en het sommar för några år sedan kom jag att läsa hans Sjukbetraktelser och upptäckte att där fanns något att hämta, kanske rentav något som jag hade 'nytta' av. Sedan har jag läst mer, och funnit mer. Jag har gjort det här urvalet av Atterbomdikter därför att jag tycker det vore bra om man kunde bidra till att fler själva avgjorde om denna dikt är levande eller död. Jag misstänker att Atterbom – så ytterligt tidstypisk romantiker han var – har flera tänkbara läsare här hos oss än han hade i sin samtid.« Ur Bengt Emil Johnsons inledning

En namnlös berättare, främmande till och med för sig själv, söker sitt jag; det är ett trevande i minnet och fantasin och i det vi kallar den yttre verkligheten – skuggor fladdrande mot grottans vägg och i hjärnans vindlingar.Den som för ordet besitter något av ett hypermedvetande, öppet och genomsläppligt för olika material och stämningar, och utan bestämda gränser mot omvärlden. Såriga utsagor om en personlig kris, ett rämnande förhållande och svartsjuka varvas med hallucinationer, mardrömmar och bisarra utkast till en »Sexy Western«, med den karismatiske våldsfantasten Carter i centrum.Vi får också stifta bekantskap med Vittnet, en svårt reaktionär figur som petar i samtidens bölder och varken skonar den bankrutta vänstern eller kapitalets hantlangare. Alltmedan mekanikern och skivsamlaren Klas, mer lexikon än människa, börjar skissa på den definitiva guiden till rockhistorien.Det och ivern talar med många röster men hålls samman av sitt insisterande språk och sina otvungna bilder. Vi befinner oss vid berättelsens slut, där definitionerna förlorar sin tjänstvillighet och slutligen kapitulerar.‡Fredrik Wiklund är född 1971 och bosatt i Bagarmossen. Han skriver både prosa och poesi och utgav senast diktsamlingen Nuets pirar. Det och ivern är hans femte bok.

En kvinna och två män tillbringar en tid på ett gammalt gods någonstans i Centraleuropa, inte långt från Donaus stränder. De mäter upp avståndet till varandra och till det som har varit, låter ögonblicket verka. Ett drömspel tar form, men konkret och detaljerat – som när man följer linjerna i en avancerad ritning.*Fredrik Wiklund är född 1971 och bosatt i Bagarmossen. Han utgav senast romanen Det och ivern. Cassano är hans sjätte bok.