Munart – förlag

En berättelse om en ung människa i djupaste kris. Allt som existerar är en djup förtvivlan. Men en dag sträcks en hand ut, och med den kan livet ta en ny vändning... om bara händerna möts.

I december 2010 besökte poeten och konstnären Kit Kelen Sverige. Det rådde sträng vinter: en annorlunda och ny upplevelse för en australier verksam i Macao sedan många år. Snö avslöjar, spår syns tydligt - rådjurskövar över ett vitt fält, skidspårens skeva paralleller genom landskapet . men snö gör och ger också avtryck. Och så var det för Kelen. Vinterupplevelsen - både i snön vid stugan i Dalarna och i modden i centrala Malmö - gav honom uppslag till en svit dikter som här presenteras på svenska. För läsare välbekanta med snö ges ett annorlunda perspektiv. Samtidigt tjänar samlingen som en introduktion till ett viktigt författarskap som är föga känt i Sverige. Dikterna har översatts av Merima Dizdarevic och Björn Sundmark, som också skrivit en inledning.

This book is not a tale of two cities. It is a rare glimpse, a reflection across worlds. In these pages we see photos and haiku from Malmö and Macao. The pictures present fleeting impressions, moments in time. And so do the haiku! The six languages of the book bear meanings like passenger pigeons across continents. The haiku is, in and of itself, almost a photographic form of poetry – with its three short surprising lines, with ideas and images seemingly at odds, and with the ‘expected unexpected’ turn at the end. Both photograph and haiku are art forms of the here-and-now. Six languages reveal subtle nuances in the understanding of a particular moment. But how has this book come about, and what can come of the chance meeting of Malmö and Macao, as documented here? And what of the invocation to the twin patron saints of Linnaeus and Palme (and thus to science and politics)? What will the final line reveal?

Längst ut på rullstensåsen låg stugan. Nästan helt omgiven av vatten. Det var dit han hade fört den medvetslösa och skadade kvinnan. Hon skulle bli rädd när hon vaknade. Om hon vaknade. Hon låg därinne nu, i stugans mjuka mörker, ännu omdeveten om det hon utsatts för. Ännu omedveten om att hennes liv förändrats för alltid. Var det genomtänkt, att föra dit henne? Han skakade på huvudet åt sig själv. Nu är hon här, tänkte han. Han tog ett djupt andetag och dök. Nuddade vid den sandiga botten med fingrarna, njöt av vattnets svalka och tystnaden under ytan. Han ville ge henne tid att läka, att bli hel. Kanske ville han också ge sig själv tid att … Att vad? Vad vill jag egentligen? Varför gjorde jag det? Han lade sig på rygg och flöt. Såg upp mot den sommarnattljusa himlen. Han visste varför, men ville inte formulera tanken. Det var dags att sova. Han hade tillbringat hela dagen på vägen, först på motorcykel, sedan i bil. Innan dess: anspänning, ilska och rädsla. Å hennes vägnar. Den okända kvinnan. Han var skakig av trötthet, men nu var han här. Äntligen. Nu kunde lugnet infinna sig. Det här var början till slutet, och han insåg till sin förvåning att den vetskapen fyllde honom med ro. Det är dags, tänkte han och simmade in mot land.