Praun & Guermouche – förlag

Nina Bondesons konstnärskap tar formen av vindlande berättelser där bildspråk och poetiska textrader samsas och bråkar med varandra. Genom former, tecken och språk – tillsammans med återkommande karaktärer – skapar Bondeson en unik bildvärld som blandar det absurda, lekfulla och våldsamma. Här ryms reflektioner över livet, döden, sexualiteten och den sammantagna oron över dessa livsområden. Verken är på så sätt frammejslade ur en existentiell svärta, ofta med en politisk udd och en rejäl dos humor. Genomgående i sitt konstnärskap riktar hon fokus mot erfarenheten av att vara kvinna. Nina Bondeson är född 1953 i Stockholm och bor och verkar i Mölndal, Göteborg. Hon är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 1983–1988. Rapporter från den aktiva inbillningens uppdrag ger en unik överblick över Nina Bondesons konstnärskap, en helt egen bildvärld som lämnat ett betydande avtryck i den svenska samtidskonstens historia. Boken utgörs av måleri, broderi, teckning, grafik, objekt och text från fem decennier, och inleds med ett samtal mellan Nina Bondeson och författaren Ragnar Strömberg samt en essä av Sinziana Ravini, konstkritiker och psykoanalytiker. Rapporter från den aktiva inbillningens uppdrag är en fristående bok producerad i samband med utställningen Nina Bondeson: Kom in, sa hon – mitt rum är en storms öga, Göteborgs Konsthall, 20 maj – 4 september 2022.

The Informal Monument is a compilation of material from photographer-duo Willner-Olsson’s long-standing project on heaps. Heaps are an ever-present phenomenon in the history of humankind—burial mounds, trash piles, heaps of leaves, snow, fertilizer. Often a humble, peripheral aspect in both rural and urban landscapes, it is a bearer of stories at the intersection of nature and culture. Each of the 81 selected photographs from Willner-Olsson’s documentation of heaps has its own dedicated spread, encouraging individual contemplation. The Informal Monument further encompasses the duo’s investigative work, relating both to the inherent connotations of the heap, represented in the book in the form of an associative article system, and to its physical characteristics, studied through experimental sessions conducted outdoors and in the studio environment. The book includes the introductory essay “Of a Port in Air” by writer and critic Brian Dillon. The duo Willner -Olsson consists of the photographers Johan Willner and Peo Olsson. They have been working together on projects around landscape and the changes within it since 2015. Both attended the International Center of Photography in New York in the mid-1990s and subsequently graduated with an MFA, Olsson from the School of Photography at the University of Gothenburg and Willner from Konstfack—University of Arts, Crafts and Design. Brian Dillon is an Irish writer and critic based in London. His books include Affinities, Suppose a Sentence, Essayism, and In the Dark Room. His writing has appeared in The Guardian, The New York Times, London Review of Books, The Times Literary Supplement, Bookforum, frieze, and Artforum. He is also the UK editor of Cabinet Magazine.

Boken Deconstructing Diagramming Dreaming är baserad på konstnären Annika Thörn Legzdins fotografier och journalisten Anna Tullbergs intervjuer från Daugavpils och Detroit. Tillsammans med historiskt bildmaterial och faktatexter framträder berättelsen om två städer som, utifrån ideologiska motsatser, båda förkroppsligar det modernistiska samhällsbyggets uppgång och fall. Drömmen om framtiden då, och hur framtiden nu blivit, uttrycks genom ett körverk av intervjufragment, varvat med tematiska bildflöden. Såväl rösternas som platsernas geografiska förankring har reducerats för att skapa en syntes av två samhällen. Insprängda avsnitt med rödrutade faktasidor och historiskt bildmaterial understryker likheterna städerna emellan. Boken introduceras av Alf Rehn, professor i innovation, design och management, med en text om städers olika språk och röster, och om den urbana utvecklingens ärrbildning. Boken avslutas med en reseskildring i form av visuella minnesanteckningar från möten och platser. Drömskheten som skönjs i intervjuerna och fotografierna fångas upp genom det blåa omslaget och dess sametslena textur. Faktans inrutade verklighet gör sig påmind genom den röda färgen som sipprar ut i kapitälbandet. Specialutgåvan är kompletterad med ett perforerat ark, där ett av bokens fotografier fått formen av ett stämplat och numrerat frimärke.

What are we doing when we write about images? In a sequence of five texts comprising lyrical and essayistic writing, visual poetry, and text-art, What R-d Rose mulls over this question. The linguistic mode of ekphrasis—describing a visual work in words—serves as theme as well as means, in a series of lyrical and analytical ventures: an ekphrastic search for the picture in Oscar Wilde’s The Picture of Dorian Gray; riddling text-image in the company of Gertrude Stein’s roses; a collaborative exchange on the mythic imagery of Leda and the Swan; ekphrasis as navigation; drawing writing through writing lines. Arguing that text and image cannot be separated, Imri Sandström turns to artist-writers such as Susan Howe and Etel Adnan, the poetics and philosophy of Édouard Glissant, and the postcolonial, queer writings of Sara Ahmed. What R-d Rose is an astute and lyrically charged examination of connections, differences, and indebtedness between the visual and the verbal, and the possibilities of writing the image. Since the book explores how text and image are interconnected and cannot be separated, the work on typography—that is, the visual expression of the text—became particularly important. The design is based on the idea that text can be treated as a material in its own right. It takes as its starting point the fact that the italics in the original manuscript carry multiple meanings and reformulates them into a system of its own, using different ways to mark emphasis, quotations, and instances where words are discussed precisely as words. Italics are used exclusively for titles of works and books. The conversation between Imri Sandström and Josefine Borgström is set so that their voices meet on the page, with the text margin-aligned to opposite sides of the type area. The book’s soft cover and red edges evoke a notebook. At the same time, the color combination of beige, black, and red alludes to older book editions, including The Picture of Dorian Gray, which is also discussed in the book. Imri Sandström is an artist, writer, researcher, and educator. After having completed an MA in fine art and one in sound art, she was awarded her PhD in literary composition from Gothenburg University in 2019.

Disassembled Dictionary är en växande serie böcker som var och en, på olika sätt, diskuterar ett utvalt ord. “Non-territorial” består av texter av: Yoko Andersson Yamano, glasdesigner; Rachel Armstrong, professor i experimentell arkitektur; Ylva Björnberg, innovation manager; Athena Farrokhzad, poet; Jörg Heiser, konstkritiker; Rolf Hughes, skribent; Ronald Jones, konstnär, utbildare, skribent; Lundahl & Seitl, konstnärsduo; Petra Malm, f.d. elitsoldat, Särskilda operationsgruppen; Aldy Milliken, museichef, KMAC Museum; David Neuman, museichef emeritus, Magasin III Museum for Contemporary Art; Aleksander Perski, stressforskare; Tessa Praun, museichef och chefsintendent, Magasin III Museum for Contemporary Art; Theodor Ringborg, konstnärlig ledare, Bonniers Konsthall; Robert Stasinski, curator och konstnär, och Alessandra Di Pisa, konstnär; Liv Stoltz, curator, Göteborgs Konsthall

Annee Olofssons storskaliga, djupsinniga och ofta kusliga fotografier, videoverk och skulpturer behandlar komplicerade familjerelationer och maktbalanser. Olofsson återvänder gång på gång till sin egen kropp och sin egen biografi som redskap i sitt arbete där kroppar blir symboler och berättelser – inte bara om vår outgrundlighet, utan också om våra mänskliga begränsningar. I Olofssons bildvärld är människor hårt bundna inom en kompakt svärta och den mänskliga närvaron däri har kraften att ingjuta lika mycket liv som död i rumsligheten. This Is Annee Olofsson är konstnärens mest omfattande monografi och en visuell resa genom hennes arbete. Den visar den stora bredden på Olofssons konstnärskap och fördjupas av essäer av Ruth Noack, Alice Hutchison, Aneta Szyłak, Estelle af Malmborg och Milovan Farronato. This Is Annee Olofsson utgörs av en suggestiv komposition av 128 verkbilder uppblandad med lager av fotografier från hennes familjealbum. Tillsammans skapar materialet en oskärpa i gränsen mellan verk och porträtt såväl som mellan konst och liv. Med format, typsnitt och layout hämtade från skivomslag är boken formgiven för att lyfta fram Olofssons stora intresse för musik och speciellt vinylskivor. Verket på omslaget, ”The Shadow of Jacqueline”, är baserat på det kontroversiella skivomslaget A Virgin Killer av tyska bandet Scorpions från 1976. Annee Olofsson, född 1966, är en av Sveriges ledande samtidskonstnärer inom fotografi och video. Hennes verk har ställts ut runt om i världen, exempelvis på Venedigbiennalen, Bangkokbiennalen, Marianne Boesky Gallery i New York, Jack Hanley Gallery i San Francisco, Kunsthalle Fridericianum i Kassel, The Hayward Gallery i London, Fondazione Sandretto Re Rebaudengo i Torino. Hon finns även representerad i samlingar som MoMA i New York, Seoul Museum of Art, Moderna Museet i Stockholm, Hirshhorn Museum och The Phillips Collection i Washington DC.

Neon Guides Me är den första boken tillägnad konstnären Anne Katrine Senstad. Senstads arbete rör sig mellan installationskonst, skulptur och ljuskonst, med fokus på sensorisk estetik och det transformativa – konstens och filosofiska praktikens transcendentala idéer. Boken Neon Guides Me presenterar en sammanställning av Senstads Elements, en serie platsspecifika neoninstallationer som påbörjades 2015. Verken ackompanjeras av texter av konsthistoriker, curatorer, konstnärer, kompositörer och filosof som Senstad har samarbetat med under processen med Elements: Catherine Christer Hennix, Sanna Karimäki-Nuutinen, Andres Kurg, Erik Meling, Patrick Rolandelli och JG Thirlwell, Aura Seikkula, Marianne Solberg samt Sarah Walko. Anne Katrine Senstad är född i Oslo 1967 och uppvuxen i Singapore och Norge. Idag bor och arbetar hon i New York och Oslo. Hennes arbete har ställts ut på bland annat Kunsthall Seinäjoki, Finland (2021), S12 Gallery, Bergen (2021), Kai Art Center, Tallinn (2020), He Xiangning Art Museum, Shenzhen (2019), SL Gallery, New York (2019), Good Children Gallery, New Orleans (2017), Brygge Art and Architecture Triennale, Belgien (2015) och 55:e och 56:e Venedigbiennalen (Collaterali Eventi, 2013 respektive 2015).

Disassembled Dictionary är en växande serie böcker som var och en, på olika sätt, diskuterar ett utvalt ord. “Portrait” består av en synonymordlista och en essä av konstnären och poeten Leif Holmstrand.

Den tunna ytan är en utställning av konstnären Hanna Ljungh på Marabouparken konsthall i Stockholm (22 oktober 2022 – 22 januari 2023). Ljungh ägnar sig åt ett konstnärligt undersökande av den materia vi benämner som sten, mark, jord, land och berg. Hon utforskar relationen mellan det organiska och det oorganiska, mellan människan och berget. Här ingår tankar om antropocen, resursfördelning och vad vi människor ytterst består av. På Marabouparken tar Ljungh sig an rummen spatialt i uppstigande och nedstigande riktningar. Utställningen är en genomlysning av konstnärskapet med trådar bakåt till äldre verk och filmer tillsammans med flera nyproducerade verk. Hanna Ljungh är född 1974 i Washington D.C., USA, bosatt och verksam i Stockholm. Hon är utbildad på Parsons School of Design i New York (BFA) och på Konstfack i Stockholm (MFA). Hennes arbeten har ställts ut på bland annat Moderna Museet i Malmö, Kunsthall Trondheim, Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, Fotografisk Center i Köpenhamn, Lokal 30 i Warszawa, Kumho Museum of Art i Seoul, ArkDes i Stockholm samt på Luleåbiennalen 2020 i Malmberget.

I Noir – A Serendipitous Encyclopedia Inspired by 1001 Names for the Color Black tar sig den grafiska designern Sandra Praun an färgen svart och språket som laddar den med egenskaper. Boken består av tre delar: Den första delen utgörs av 1001 namn på olika svarta färger, hämtade från exempelvis smink, billacker, tatueringsbläck, konstnärs- och målarfärger. De ofta uttrycksfulla namnen är sammanställda i ett associativt flöde som förflyttar läsaren från länder och städer, över berg och hav, ner bland växter och djur, ut i rymden, till myter och religioner, makt och erotik, krig och död. Den andra delen är ett uppslagsverk med ett urval av namnen som utgångspunkt. Artiklarnas innehåll är baserat på olika typer av material, sammanställt med en serendipitetisk metod. Namnet som en tillverkare har valt för sin svarta färg utgör en växande förgrening av förbindelser till omvärlden. Följer man de olika spåren hamnar man i så vitt skilda sammanhang som popmusik, samtidskonst, idrott, poesi, spelfilm, ordböcker, politiska tal och vetenskapliga artiklar. Bland artiklarna har enstaka självbiografiska notiser sprängts in. De olika källorna, perspektiven och medierna ger en facetterad bild av färgens konnotativa och associativa rymd. I den tredje delen listas de 1001 namnen i alfabetisk ordning tillsammans med produktkategori och tillverkare. En markering indikerar att namnet ingår i uppslagsverket. Boken kompletteras med en essä av konstnären Oscar Guermouche. Texten resonerar kring ordet ”svart” och vad det betyder för de föremål, företeelser och människor som tillskrivs det. 101 exemplar är handbundna i materialet Viperblack av Phoebe Heess – den mätbart svartaste textil som finns. För att skydda materialet levereras den numrerade specialutgåvan i en särskilt framtagen låda. I december 2019 ställdes Noir ut på Morioka Shoten i Tokyo och under våren och sommaren 2020 på 1616 / arita japan i Arita. Vinnare av Svensk Bokkonst. Sandra Praun är grafisk designer, född 1971 i Stockholm. Hon är utbildad på Berghs School of Communication och Grafisk design & illustration vid Konstfack (MFA) i Stockholm. Sedan 2001 bedriver hon egen designstudio med fokus på bokdesign och har arbetat för institutioner som Moderna Museet, Nationalmuseum och Magasin III, och förlag som Hatje Cantz, Edizioni Charta och Albert Bonniers förlag. 2020 lanserade hon Praun & Guermouche tillsammans med Oscar Guermouche.

Hanna Ljungh utforskar relationen mellan det organiska och det oorganiska, mellan människan och berget. Hon ägnar sig särskilt åt den materia vi benämner som sten, mark, jord, land. Här ingår tankar om antropocen, resursfördelning och vad vi människor ytterst består av. I boken Anatomy of a Descent presenteras Hanna Ljunghs arbete genom ett urval av hennes verk från åren 2011–2018. Texterna som följer verken är författade av filosofen och konstkritikern Lars-Erik Hjertström Lappalainen, musikkritikern och estetikforskaren Johan Redin samt poeten Jonas Gren. Därtill finns ett utdrag ur Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans (2018), med ett samtal mellan curatorn Lisa Rosendahl och Hanna Ljungh infogat som marginalnotiser i texten. Bokens olikfärgade papper, liksom inslag av kalciumark, ger kopplingar till de material och rum som Ljungh arbetar med. Genom typografiska kompositioner och inverteringar visualiserar textmassorna olika lager och nivåer, i höjdled såväl som i sidled. Ett urval av objekten i serien Curiosity Cabinets: You, me, rock, mountain: commodities of the quantified universe (2017–2018) samt performance- och ljudinstallationen Seismic Event (2017) förmedlas genom grafisk representation utförd av Sandra Praun & Oscar Guermouche. Specialutgåvan är kompletterad med detaljer från I Am Mountain – Measurements (2015). Verket består av ett mullrande ljud baserat på Hanna Ljunghs inläsningar av höjdmätningar av Kebnekaises sydtopp sedan 1880. En av konstnären egenkonstruerad seismograf reagerar på ljudet och registrerar det på en rullande pappersremsa. Delar från utskriften utgör specialutgåvans omslag. I Am Mountain – Measurements visades för första gången 2016 på Anna Bohman Gallery (tidigare AnnaElle Gallery) i Stockholm. Utskriften till omslaget gjordes på utställningen ARKTIS på Biologiska museet i Stockholm, 16 september 2018. Varje omslag är unikt samt stämplat och signerat.

I Project Overkill går konstnären Anders Ängsvik in i rollen som naturfotograf, men söker sig paradoxalt nog till en plats som skär genom naturen: bilvägarna. De ses inte som natur men är inte heller dess motsats. Sedan 2006 har Ängsvik fotograferat ett hundratal djur, döda som levande, i sitt undersökande av motorvägen som biotop. Roadkill är baserad på ett urval av åtta fotografier från serien, utspridda genom boken, som plötsliga avbrott på en färd. Fotografierna presenteras i sekvenser med såväl detaljer som bilderna i helhet. Detaljerna från de upp till 212 cm breda fotografierna är återgivna i fullskala. Genom hela boken följer en text av Magnus Bärtås, professor i konst och författare, och Fredrik Ekman, författare: ”Bye Bye Monkey” (tidigare publicerad på svenska i Orienterarsjukan och andra berättelser, Bokförlaget DN, 2001). Med avstamp i filmen Planet of the Apes (1968) för texten ett resonemang kring människans skräckblandade fascination för djur. Texten löper i nederkanten på de grå sidorna, likt röster från en bilradio längs vägen; fotnoterna ter sig som associativa tankar som triggas under resans gång. Den gula färgen på bokens för- och eftersättsblad ger tillsammans med det röda bokmärket en koppling till vägmärkenas varsel. Anders Ängsvik är fotograf och konstnär, född 1961 i Stockholm. Han har studerat på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hans arbete har ställts ut på bland annat Centre Culturel Suédois i Paris, Arbetets museum i Norrköping, Moderna Museet, Nordin Gallery och Centrum för fotografi i Stockholm. Ängsvik är även författare till boken Beckombergalandet (som Anders K. Johansson, Bilda förlag, 1999) där han i text och bild skildrar sin uppväxt i en personalbostad på sjukhusområdet.

I Eye of the Tiger fokuserar Oscar Guermouche på blicken som språk. Boken utgörs av närbilder av blicken hos 99 manliga karaktärer i olika spelfilmer. Stillbilderna porträtterar karaktärerna i situationer där de försätts i någon form av beredskap; deras blickar uttrycker allt från kontrollerat lugn till rasande aggressivitet. Samtliga filmer släpptes mellan 1977 och 2000, åren för Guermouches barndom och uppväxt, med skolgång, sexualdebut och militärtjänstgöring. De svartvita bilderna, med sin kornighet och djupa svärta, ger drag av minnesbilder snarare än direkta avbildningar. Skyddsomslaget är gjort av svenskt kraftpapper, likt ammunitionsförpackningar. Den metalliska folieringen härleder till det maskinella som manligt ideal, till den sammanbitna stålblicken. Omslagets svarta trämönster, tillsammans med de svärtade snittytorna och de djupt svarta för- och eftersättsbladen, knyter an till de installationer i form av barrikaderingar som Guermouche uppfört de senaste åren, exempelvis verket You Made Me (ICIA, 2016) i Göteborg. På bokens baksida finns ett citat från filmen Le Samouraï (1967): ”Il n’y a pas de plus profonde solitude que celle du samouraï. Si ce n’est celle d’un tigre dans la jungle... Peut-être...”

Disassembled Dictionary är en växande serie böcker som var och en, på olika sätt, diskuterar ett utvalt ord. “Science fiction” består av texter av: Leif Holmstrand och Pär Thörn, Jerry Määttä, Niklas Wallenborg, Sandra Praun, Tessa Praun och Oscar Guermouche

Disassembled Dictionary är en växande serie böcker som var och en, på olika sätt, diskuterar ett utvalt ord. “Black” består av texter från boken Noir—A Serendipitous Encyclopedia Inspired by 1001 Names for the Color Black av Sandra Praun: A–Z-listan och en anpassad version av essän av Oscar Guermouche. Vi har även inkluderat ett utdrag ur en intervju med Pierre Soulages av Siegfrid Forster.

Loving Others, Othering Love is a multi-modal lyric essay that investigates the interdependence of love and racism. It is a text that mines the multitude of ways that each requires the other in efforts to normalize or mask white privilege. Here, Lee marshals her analyses out of such material as Swedish newspaper reporting on racist hate crimes, Mary Shelley's Frankenstein, Princess Bari, Ovid, and the manifesto of mass shooter Elliot Rodger. Startling in its elegant incisions into the literary, the popular, the public, and the mythological, Loving Others, Othering Love enacts a critical poetics of assemblage in order to reveal the racist duplicity of love. Mara Lee is one of Sweden's most prominent contemporary writers, as well as a translator and scholar. She is the author of several novels and volumes of poetry, including the internationally recognized Ladies from 2007 and award ­winning Love and Hate from 2018. Lee's work mobilizes the paradoxes and confluences that emerge when the physical and linguistic realities of sexuality, gender, and race manifest themselves against the backdrop of Swedish welfare state whiteness, its quotidian power and purported racelessness. She is professor of art, art theory, and art history at Konstfack University of Arts, Crafts and Design, and guest professor at the Royal Institute of Art in Stockholm.

Notes on Ex-Futures contains a description of the process by Johanna Gustafsson Fürst, the text by Asier Mendizabal that formed the starting point of the project, and a text by philosopher Michael Marder who, as part of this process, held a lecture at the Royal Institute of Art. But first and foremost, it is a compilation of reactions and reflections from a group of art students. Contributors in alphabetical order: Annie Åkerman, Tilde Björk, Sarali Borg, Leona Cauklija, Zeynep Çolpan, Stella Dieden Richter, Philip Dufva, Viktoria Ekdahl, Axel Gagge, Johanna Gustafsson Fürst, Sanna Håkans, Anna Heymowska, Manju Jatta, Vladyslav Kamensky, Nicole Khadivi, Johanna Kindahl, Olga Krüssenberg, Andrea Larsson, Linnea Lindberg, Sebastian Lindén, Johan Lundborg, Lina Lundquist, Michael Marder, Mari Mattsson, Asier Mendizabal, Kayo Mpoyi, Kristina Nenzén, Christopher Robin Nordström, David Permén, Ebba Rost, Sonia Sagan, Ossian Söderqvist, Erik Thörnqvist, Aex Valijani, Andreas Widoff, Hedvig Wijkström, Sofia Zwahlen

Feelings Are Facts är två skulpturer beställda av Uppsala kommun i samband med utbyggnaden av Studenternas arena, som ligger centralt i staden invid Fyrisån och Stadsträdgården. De skapades av konstnären Ebba Bohlin 2020–2021. Här utforskar hon förhållandet mellan människa och plats, dess materialitet och skala, men också vad platsen avslöjar om sig själv utan att veta om det. Uppsala är idag Sveriges fjärde största stad och har en historia som är sammanflätad av de tre: den politiska, den kyrkliga och den akademiska makten. Upplysningstiden i Sverige har lämnat sina tydliga spår, och även identiteten som universitetsstad. Hur har det yttrat sig fysiskt i staden och i synen på kropparna som rört sig där? Här finns historia både från anatomiska studier i Gustavianum, ridderlig idrott, Linggymnastik och skallmätning på Rasbiologiska institutet. Titeln Feelings Are Facts kommer från koreografen Yvonne Rainers självbiografi. Framför allt hennes verk Trio A har funnits som en klangbotten under hela skissarbetet för skulpturerna. Ebba Bohlin är född 1976 i Stockholm; hon bor och arbetar i Stockholm och på Öland. Hon är utbildad på Konstfack med en kandidatexamen i keramik och glas, och en magisterexamen i konst 2008. Hon tog examen från postmasterkursen Materialities vid Kungl. Konsthögskolan 2021. Hennes verk har visats i Sverige (Artipelag, Liljevalchs konsthall, Bonniers konsthall, Thielska galleriet), Norge (Akershus kunstsenter, F15 i Moss, Galleri Entré) och Finland (Kiasma och Galleri Sinne) bland andra platser. Bland betydande offentliga arbeten är Spridningsvägar vid Tomtebodaterminalen (2022), Konkret transcendens i Sundbyberg (2012), och Brunkebergs minne på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (2020).