Teater

**Vinnare av Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare**

"Hiltons bok är ett kraftprov. Bildande, berörande, viktig. Den skänker en smula värdighet åt ett kapitel i svensk offentlighet som innehållit allt annat än det."Karin Olsson, Expressen

"Det är en exceptionellt välskriven bladvändare."Gunilla Kindstrand, Svenska Dagbladet

"Hans bok är både lärostycke och tragedi – och har potential att nå en stor publik – precis som Benny Fredriksson."Ingrid Elam, Aftonbladet

"Gastkramande tragedi som blir njutningsfull läsning med många bottnar genom all research och ett sagolikt vackert språk."Kerstin Särnö, M-magasin

"Detta är en av de starkaste samtidsskildrande böcker jag läst."Per Andersson, Kulturnyheterna SVT

"välskrivet och laddat drama med fem akter."Boel Gerell, Sydsvenskan

"Denna kombination av politiskt sprängstoff och personliga tragedier inbyggt i materialet, är jag djupt imponerad av Johan Hiltons bok Den siste teaterdirektören"Jenny Aschenbrenner, Dagens ETC

"Johan Hiltons bok är en stark, noggrann och viktig uppgörelse."Henric Tiselius, Borås tidning

I december 2017 riktades anklagelser mot Benny Fredriksson i tidningen Aftonbladet. Tre månader senare avslutade han sitt liv, på ett hotellrum i Sydney, efter det mediedrev som följde i spåren av publiceringarna.

När Benny Fredriksson avgick som vd för Kulturhuset Stadsteatern var det slutet på en lång och framgångsrik epok. Han lyckades inte bara omskapa en av Sveriges ledande kulturinstitutioner och anpassa det till en ny tid, han förfogade också över en betydande del av huvudstadens kulturanslag.

Under Fredrikssons ledning förverkligades visionen för Kulturhuset – att befinna sig mitt i samtiden och utgöra den naturliga samlingsplatsen för den kultur- och samhällsengagerade medborgaren.

Den siste teaterdirektören skildrar genom hundratals intervjuer drevets utveckling under hösten 2017 parallellt med berättelsen om hans liv och verk. Anhöriga, kollegor, fränder, meningsmotståndare och uppdragsgivare berättar om yrkesmannen och makthavaren Benny Fredriksson.

Från uppväxten i en arbetarfamilj i Midsommarkransen, till en av Sveriges tyngsta poster i kulturoffentligheten. I den resan ryms inte bara ett fascinerande människoöde – Fredriksson saknade både gymnasieexamen och universitetspoäng och var på nästan alla plan en autodidakt – utan också en samhällsskildring, klasskildring och kulturskildring.

Fram träder bilden av en makthavare som på sätt och vis bergtogs av sitt uppdrag – men som på flera punkter även förändrade svensk teater i grunden."Välskriven, med ett driv och ett engagemang, som gör den spännande, angelägen och drabbande."Margaretha Levin Blekastad, Norrtelje Tidning

"Johan Hiltons välskrivna bok är besjälad av viljan att ge Benny Fredriksson upprättelse. Den väcker starka känslor."Karin Helander, Göteborgs-Posten"Knivskarpt klarspråk om Benny Fredrikssons död"Gunilla Kindstrand, Svenska Dagbladet

"intressant läsning för alla som är intresserade av kulturvärldens speciella arbetsvillkor."BTJ

Glas som krossas och grädde som vispas. Någon blir förtrolig och vill dela en hemlighet, någon annan är mycket nervös.

Fältet för deltagandebaserade performance ställer både publik och utövare inför särskilda utmaningar. Det erbjuder uppenbara skäl för regissören att reflektera över sin roll som konstnär och arbetsledare.

i svaghet – att regissera deltagandebaserad performance utgör en del av Linn Hilda Lambergs dokumenterade konstnärliga forskningsprojekt med samma namn, framställt vid Stockholms konstnärliga högskola 2026.

Linn Hilda Lamberg är konstnär och grundade 2007 scenkonstkompaniet Poste Restante tillsammans med kollegan Stefan Åkesson. I sina performanceverk erbjuder Lamberg besökaren möjlighet att utforska komplexa frågor genom direkta och personliga upplevelser.

Med gestaltning, fantasi och ett utforskande förhållningssätt erbjuder dramapedagogiken verktygen för möte både med andra och oss själva. Genom dessa möten kan vi utvecklas, skapa trygga grupper och utrymme för reflektion.

I åtta texter från vitt skilda verksamheter över hela landet beskriver några dramapedagoger hur de arbetar, och delar med sig av sina bästa tips för gruppetablering, språkutveckling och demokratiarbete med barn, ungdomar och vuxna.

FÖRFATTARPRESENTATIONER

Rose-Marie Lindfors är auktoriserad dramapedagog med specialisering inom estetiska lärprocesser och muntligt berättande som pedagogiskt och konstnärligt verktyg.

Carina Carlsson är socionom och auktoriserad dramapedagog med en fil.kand i dramapedagogik.

Christina Claesson, bildpedagog, och Ingrid Erjö Hörnsten, auktoriserad dramapedagog, har under 15 år samarbetat på olika sätt inom Kulturskolan Stockholm.

Åsa Backéus är auktoriserad dramapedagog samt utbildad vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet och inriktad på estetiska lärprocesser vid demokratistärkande arbete samt muntligt berättande och språkfrämjande arbetssätt.

Helena Bay Nord är legitimerad gymnasielärare och auktoriserad dramapedagog med en masterutbildning i aktionsforskning.

Ingrid Wirengren är legitimerad SFI-lärare och auktoriserad dramapedagog med inriktning mot språkutveckling och andraspråksinlärning hos vuxna.

Sandra Johansson är legitimerad grundskollärare vid Göteborgs Universitet och auktoriserad dramapedagog, speciellt inriktad på improvisationsteater.

Karin Erika Johansson är auktoriserad dramapedagog, gymnasielärare i teater, dans och pedagogik samt har en master i dansdidaktik.

Samtliga författare är Auktoriserade Dramapedagoger i RAD.

Mycket har genom åren skrivits om Kungliga Dramatiska Teatern. Men när det gäller scenkonsten för barn och unga, och sättet som den unga publiken i olika tider varit en del av teaterns historia, är dokumentationen betydligt skralare. Det vill den här antologin råda bot på. Unga Dramatens konstnärlige ledare Carl Johan Karlson är initiativtagare och idé­givare till boken. Teatervetaren Karin Helander skriver fram barnteaterns historia på Dramaten, och skådespelaren och dramatikern Hannes Meidal har talat med ett hundratal personer – teaterchefer, dramatiker, regissörer, skåde­spelare, teknisk personal, publikarbetare med flera – för att teckna en bild inifrån Unga Dramatens dåtid, nutid och framtid. Och naturligtvis hörs också röster från barnpubliken. Ett tjugotal skribenter inom och utanför Dramatenhuset har gett egna, personliga bidrag. Marie-Louise Ekman, Martina Montelius, Lars Ring, Ada Berger och Sanna Sundqvist är några av de scenkonstnärer, medarbetare, kritiker och forskare som beskriver en barnscen mitt i språnget – ofta i motvind, men alltid med ett genuint intresse av att möta sin publik i ögonhöjd. Boken sträcker sig från tidiga sagospel över Ingmar Bergmans nysatsning på barnteater och stora familjeföreställningar som Klas Klättermus, genom Staffan Westerbergs poetiska före­ställningar på lekfullt allvar och satsningarna på ny, ung dramatik under konstnärliga ledaren Agneta Ehrensvärd, fram till de oväntat kontroversiella guidade visningarna för barn med drag queen-duon Lillan och Tjorven.

TÄLTPROJEKTET! Den stora teaterturnén om den svenska arbetarrörelsens historia, som gick genom Sverige under sommaren 1977, har väl undgått få. Ett gigantiskt teaterkoncept, som bara blev möjligt genom gemensamma, solidariska insatser av ett gäng entusiastiska skådespelare, manusförfattare, musiker, filmare och aktivister.

Här fanns namn som Sven Wollter, Johannes Brost, Eva Remæus, Ninne Olsson, Totta Näslund, Ulf Dageby, bröderna Segerström, Anki Rahlskog, Sonja Lund, Björn Granath och många, många flera. 

Pjäsen gestaltade hela historien från August Palms första tal i Malmö till Olof Palmes dagar som de själva levde i. Nästan hundra föreställningar blev det, från Luleå i norr till Köpenhamn i söder. De höll på i nära fem månader. Omöjligheten låg i brist på pengar och i logistiken. 

Men det gick - och det gick bra. Bortåt 100 000 människor kom, såg, lyssnade och förundrades. 

TÄLTBOKEN: Att göra det omöjliga möjligt fångar detta historiska projekt. Främst i bild, men också i text. Det är en bok som vill ge inspiration och hopp i till synes hopplösa tider. Kunde dessa människor, liksom från ingenstans, utan pengar och möjligheter, skapa ett av de största tältteaterprojekten genom tiderna, så borde inget vara omöjligt. Tillsammans går det. TÄLTBOKEN är beviset. 

"...grundligt och detaljerat om hur allt började, och hur det genomfördes. (...) Tältprojektet var storslaget och unikt och det hade inte varit genomförbart utan det magnifika samarbetet. Denna kollektiva bragd var också en del av magin under föreställningarna. (...) Tältboken är ett viktigt historiskt dokument och författarna hoppas att deras äventyr ska inspirera vår tids unga. Helhetsbetyg: 5 (av 5)." BTJ, Ylva Floreman

"Det är en detaljrik och faktatät prosa vi har att göra med. (...) "Tältbokens" stora behållning är i stället det rika bildmaterialet. Både själva teaterföreställningen, förberedelserna och livet runtomkring är representerat mellan pärmarna. Det är progg- och 70-talspornografi i sin bästa form: gigantiska pilotglasögon, bröstfickor som putar ut av cigarettpaket, inte en bh så långt ögat kan nå. (...) På så vis är "Tältboken" ett beaktansvärt tidsdokument över en tid och en rörelse som bevisade att allt är möjligt - även det omöjliga." Göteborgs-Posten, Linus Kuhlin

Min historia ändras hela tiden. Det beror på varifrån jag ser mig. Från mitt nu, mina minnen av minnen eller är det själva tiden som förändrar vem jag är och blir? En bokförläggare vill ha mitt livs historia, ja han frågar mig om och om igen vad är din historia?

Så inleds Suzanne Ostens memoarer. Hennes raka, ärliga, arga, snälla, fria berättelse om sitt liv. Det är berättelsen om en av vårt lands största regissörer, som på flera plan har omformulerat och omskapat vår teater, och vars unika sätt att tala till barn inte bara blev ny teater, det blev ny vetenskap.

Det är en bok där alla jag ska med barnet, den unga, denmedelålders, den äldre Suzanne förstås men också skribenten, dramatikern, filmaren, författaren, forskaren, vetenskaparen och teaterchefen. Och mamman, modern, kvinnan, älskarinnan och hustrun. För att inte glömma några alter egon.

SUZANNE OSTEN är känd som en av de ledande pionjärerna inom teater för barn och unga, även med stor uppmärksamhet internationellt. 1975 grundade hon en speciell avdelning inom Stockholms stadsteater för detta ändamål, Unga Klara, där hon verkade som regissör och konstnärlig ledare fram till 2014.

"Det är ofta underhållande läsning (...). Och jag ser att orden är skrivna av en fantast med en outsinlig energi och upptäckarlusta." Landskrona Posten, Kalle Lind

"Stor och tung rullar den läsaren runt, runt mellan barndom och teatermetod, mellan minnen och människor, mellan liv, uppror, åldrande. Varmt är det, hett rentav och undan går det. (...) Tillförsikt och mod, en punchline på Ostens teater." Expressen, Margareta Sörenson

"Boken liknar heller ingen annan självbiografi. (...) Det är som att hon har dramatiserat sitt eget liv." Aftonbladet, Jan-Olov Andersson

"Det är galet, sorgligt, ensamt och festligt om vartannat i denna uppväxt. (...) Suzanne Osten har varit och är en omvälvande kraft i svensk scenkonst men bokens kapitel två och tre handlar lika mycket om personlig utveckling, sexualitet, psykoanalys och relationer som om metoder och konstnärliga val. (...) Boken flödar över av ifrågasättanden, minnen, namn och visioner. Och vid horisonten hägrar faktiskt fortfarande idén om en mer jämlik och rättvis värld." Aftonbladet, Barbro Westling

"Hon har levt ett rikt liv och berättar om det med sådan fart och fläkt att sidorna nästan vänder sig själva. Hon är en luftande, menar hon, och det känns som att det är med en luftandes energi hon skrivit biografin. Den är fylld av regiarbeten, människor, möten, resor, filmande, utforskande, undersökande, systerskap och skapande. Och fort fram går det. Viljan framåt är styrande och kampen mellan arbete och moderskap tycks alltid finnas där. Samtidigt värnar hon friheten, både för sig själv och sitt barn. (...) Suzanne Ostens självbiografi är ett välkommet tillskott bland andra biografier. Att läsa den känns lite som att lyssna till bruset av en vitamintablett som löses upp. (...) Det är underhållande, annorlunda och bildrikt. Både språkligt - då orden nästan dansar fram och det ibland blir som små dikter i texten när hon beskriver olika tillstånd och skeenden - och konkret med foton från barndom till ålderdom." Dala-Demokraten, Lena de Veen

"Läsaren som vågar sig in i denna unika läsning belönas med en otrolig detaljrik och spännande inblick i en dramatikers liv, möten och uppdrag.  Tack vare många privata bilder, tidslinjer och fördjupningar i de tre akterna frihet, jämlikhet och broderskap, blir detta en unik självbiografi." Mariestads-Tidningen, Birthe Wetter

"Men att läsa boken är som att utan skyddsutrustning dyka på huvudet ner i en kalejdoskopisk samtid där Osten själv vränger sig ut och in, briserar och ständigt formar nya blixtrande mönster. (...) Självbiografin är färgstark, går i knallrosa och illgrönt. Fräsigt och spännande om decennierna på och omkring teatern och filmen, men också med svarta och skitiga inslag." Uppsala Nya Tidning, Lena Köster

"I sin självbiografi blandar hon i rasande fart personliga minnen med beskrivningar av regiarbetet. I denna udda och intressanta levnadsberättelse skildrar Suzanne Osten privatlivet och konstnärskapet både vasst och egensinnigt. Blod, eld och passion är hennes signum." Gotlands Tidningar, Lena Torndahl

"Hennes självbiografi består av tre akter och är lika full av egensinniga infall som hennes föreställningar. Här får vi läsa om barndomen och livet med den trasiga mamman på Stora Essingen, om de första stegen som regissör, om teatern hon grundade och blev fråntagen, om det aldrig sinande intresset för skådespelarna, om resorna, kärlekarna och synen på den egna kroppen och åldrandet. Brokigt, hoppigt, roligt och uppriktigt - som livet självt." Barometern, Anna Hedelius

**Vinnare av Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare**

"Hiltons bok är ett kraftprov. Bildande, berörande, viktig. Den skänker en smula värdighet åt ett kapitel i svensk offentlighet som innehållit allt annat än det."Karin Olsson, Expressen

"Det är en exceptionellt välskriven bladvändare."Gunilla Kindstrand, Svenska Dagbladet

"Hans bok är både lärostycke och tragedi – och har potential att nå en stor publik – precis som Benny Fredriksson."Ingrid Elam, Aftonbladet

"Gastkramande tragedi som blir njutningsfull läsning med många bottnar genom all research och ett sagolikt vackert språk."Kerstin Särnö, M-magasin

"Detta är en av de starkaste samtidsskildrande böcker jag läst."Per Andersson, Kulturnyheterna SVT

"välskrivet och laddat drama med fem akter."Boel Gerell, Sydsvenskan

"Denna kombination av politiskt sprängstoff och personliga tragedier inbyggt i materialet, är jag djupt imponerad av Johan Hiltons bok Den siste teaterdirektören"Jenny Aschenbrenner, Dagens ETC

"Johan Hiltons bok är en stark, noggrann och viktig uppgörelse."Henric Tiselius, Borås tidning

I december 2017 riktades anklagelser mot Benny Fredriksson i tidningen Aftonbladet. Tre månader senare avslutade han sitt liv, på ett hotellrum i Sydney, efter det mediedrev som följde i spåren av publiceringarna.

När Benny Fredriksson avgick som vd för Kulturhuset Stadsteatern var det slutet på en lång och framgångsrik epok. Han lyckades inte bara omskapa en av Sveriges ledande kulturinstitutioner och anpassa det till en ny tid, han förfogade också över en betydande del av huvudstadens kulturanslag.

Under Fredrikssons ledning förverkligades visionen för Kulturhuset – att befinna sig mitt i samtiden och utgöra den naturliga samlingsplatsen för den kultur- och samhällsengagerade medborgaren.

Den siste teaterdirektören skildrar genom hundratals intervjuer drevets utveckling under hösten 2017 parallellt med berättelsen om hans liv och verk. Anhöriga, kollegor, fränder, meningsmotståndare och uppdragsgivare berättar om yrkesmannen och makthavaren Benny Fredriksson.

Från uppväxten i en arbetarfamilj i Midsommarkransen, till en av Sveriges tyngsta poster i kulturoffentligheten. I den resan ryms inte bara ett fascinerande människoöde – Fredriksson saknade både gymnasieexamen och universitetspoäng och var på nästan alla plan en autodidakt – utan också en samhällsskildring, klasskildring och kulturskildring.

Fram träder bilden av en makthavare som på sätt och vis bergtogs av sitt uppdrag – men som på flera punkter även förändrade svensk teater i grunden."Välskriven, med ett driv och ett engagemang, som gör den spännande, angelägen och drabbande."Margaretha Levin Blekastad, Norrtelje Tidning

"Johan Hiltons välskrivna bok är besjälad av viljan att ge Benny Fredriksson upprättelse. Den väcker starka känslor."Karin Helander, Göteborgs-Posten"Knivskarpt klarspråk om Benny Fredrikssons död"Gunilla Kindstrand, Svenska Dagbladet

"intressant läsning för alla som är intresserade av kulturvärldens speciella arbetsvillkor."BTJ

Den 28 maj 1999 mördades två poliser i Malexander av nazisterna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson. Kvällen före morden hade Tony Olsson spelat sig själv i den sista föreställningen av Lars Noréns pjäs Sju tre på Riksteatern. Norén skrev den kontroversiella pjäsen tillsammans med Olsson och två andra tungt kriminellt belastade män. Två av dem var nazister, och fick i pjäsen ge uttryck för sina åsikter. Morden på polismännen Robert Karlström och Olof Borén var en djupt traumatisk händelse inte bara för de drabbade familjerna utan också för den svenska allmänheten, och kastade en lång skugga över Lars Noréns gärning som dramatiker.

Elisabeth Åsbrinks avslöjande granskning av händelseförloppet har blivit en modern klassiker. Smärtpunkten nominerades till Augustpriset 2009 och har nu blivit en uppmärksammad tv-serie i SVT, med David Dencik i rollen som Lars Norén.  

»Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Den är väldokumenterad, välskriven, ovanligt nyanserad och övertygande.«  ÅSA LINDERBORG i Kulturnyheterna, SVT  

»Smärtpunkten är den bästa svenska boken om ett uppmärksammat brott sedan Lasermannen.«  FREDRIK QUIST, Östgöta Correspondenten

Gunilla Palmstierna-Weiss memoarer, Minnets spelplats, spänner över åtminstone tre generationer kvinnohistoria, i princip hela 1900-talet, och fortsätter in på det nya seklet. Med utgångspunkt från släkten på sin mors sida, morfarsfar boktryckaren Peder Herzog, och på sin fars sida farfar ministern Erik Palmstierna och hans fru Ebba Carlheim Gyllensköld, beskriver hon sin och sin bror författaren och biokemisten Hans Palmstiernas uppväxt i det ockuperade Holland under kriget och bohemtillvaron bland unga konstnärer i Gamla stan i Stockholm på 1950-talet tillsammans med Derkerts, Fahlströms m fl. Kursverksamhet på Långholmen som hon var med om att initiera skulle kunna kallas moderna museets urcell. Efter studier på Konstfackskolan i Stockholm, liksom i Paris och Amsterdam, äktenskap och arbetsgemenskap med författaren Peter Weiss; många, långa resor, egna och med maken, till USA, Mexiko, Kuba, Vietnam. Hon inledde en keramisk karriär som innebar många offentliga utsmyckningsuppdrag. Slutet av 1960-talet präglades av studentradikalism och social turbulens, med Simone de Beauvoirs ord:  de bästa åren. Hennes verksamhet som teater- och operascenograf ledde så småningom till samarbeten med en lång rad regissörer; Ingmar Bergman, Peter Brook, Fritz Kortner, Götz Friedrich, i Stockholm, München, New York och runt om i världen.

"Förste talaren: Vi talar inte mer om saken. Andre talaren: Varför inte?"Skådespelaren och hans roll skrevs på 1770-talet men publicerades först 1830. Sedan dess har denna spirituella dialog varit den mest omdebatterade av alla skrifter om skådespelarens arbete. Den är än idag ytterst stimulerande läsning för skådespelare, teaterhistoriker, kritiker, estetiker - och alla andra som intresserar sig för scenkonsten.

Det har gått drygt tio år sedan Ingmar Bergman gick bort, och det har varit en tid av nyväckt intresse. Men det mesta som sagts och skrivits om Bergman detta gångna årtionde har rört hans person och hans biografi: fruarna, barnen, föräldrarna, husen, kärleken, ilskan och ensamheten. Därför finns det, paradoxalt nog, ett stort behov av att återvända till Bergmans konst. Och ingen har gjort det bättre, med både stor inlevelse och nykter distans, än teaterkritikern Leif Zern i boken Se Bergman från 1993. Leif Zern utforskar Bergmans konstnärliga hantverk: hur han erövrade både språk och filmisk teknik med en stark känsla av motstånd, och vilka uttryck hans berömda samarbete med skådespelarna kunde ta sig. Till hundraårsminnet av Bergmans födelse ger vi nu ut en omarbetad och uppdaterad utgåva av Se Bergman, en nödvändig bok för den som vill återupptäcka filmkonstnären Bergman. Leif Zern har varit verksam som litteratur- och teaterkritiker i bland annat Expressen, där han var kulturchef 1982-1993, och i Dagens Nyheter sedan 1968. Han har givit ut en rad böcker om bland annat Shakespeare och Jon Fosse, och har skrivit en kritikerrosad bok om sin far, Kaddish på motorcykel (2012)."Bokens titel, Se Bergman, må sakna utropstecken, men jag vill ändå läsa den som en uppfordran. Den inbjuder läsaren att just se, att lämna det inlärda och invanda bakom sig, att gå på upptäcktsfärd i och mellan filmerna – där finns alltid mer. För att förnya blicken på Bergman har möjligheten åter öppnats: Läs Zern! ... 1993 gjorde läsningen av Leif Zerns då nyutkomna bok om Ingmar Bergman ett starkt intryck. När jag nu läser om den tjugofem år senare märker jag att vissa iakttagelser och vändningar, ja till och med formuleringar etsat sig fast i minnet. Man kan bara glädjas åt att ­Natur & Kultur till 100-årsminnet av ­regissörens födelse valt att ge ut den på nytt i omarbetad upplaga. Sedan Bergmanarkivets skatter öppnades har fokus på senare år delvis förskjutits till Bergman som författare, hans mer okända eller misskända sida, väl värd att utforska. Men det vore skada att för den skull glömma filmaren, som erövrade en värld med sina bilder. Här utgör Se Bergman en kraftfull påminnelse." - Astrid Söderbergh Widding, professor i filmvetenskap, i DN Kultur"Det är en fröjd att läsa formuleringarna när Zern med språklig elegans och analytisk skärpa reflekterar över teman och symboler, över bruket av tillbakablickar och närbilder, över det lutherska arvet och Bergmans filmiska förhållande till samtida filmregissörer och relationen mellan hans filmkonst och förebilder inom teatern, ett område Zern som teaterkännare är väl förtrogen med. Det är en tillgänglig och tänkvärd bok för den som söker perspektiv på Bergmans filmkonst." - BTJ

"Zerns stil lyser." Expressen

"Zern är Sveriges främsta teaterkritiker, utan konkurrens." Göteborgs-Posten

"Det finns en uppriktighet, ett verkligt intresse och en känsla av ansvar inför uppgiften, som förmedlas av de samlade artiklarna. /.../  Zerns närvaro i varenda en av sina texter visar exakt vad det är frågan om." Dagens Nyheter

Leif Zern är sedan mitten av sextiotalet vår främste teaterskribent. Han har, som få andra, en särskild blick för skådespelarens konst, en fascination som började redan på femtiotalet när han tillsammans med sina föräldrar såg tidens mest kända komiker på Södra teatern i Stockholm. Som teaterkritiker i framför allt Dagens Nyheter har han recenserat alla de stora regissörerna – Ingmar Bergman, Alf Sjöberg, Bo Widerberg, Suzanne Osten – och skådespelarna: Bibi Andersson, Margaretha Krook, Anders Ek, Thommy Berggren. Mellan 1982 och 1993 var han kulturchef på Expressen och medverkade flitigt i de stora estetiska och politiska debatterna.

Leif Zern är en både inkännande och skarp kritiker. Känd för sin klarhet i stil och tanke, för sin inlevelse och analytiska förmåga. Minst lika stor är hans betydelse som fri essäist och författare i memoargenren: hans bok om Shakespeare, Älskaren och mördaren, essäboken Se Bergman, studien i Jon Fosses dramatik, Det lysande mörkret, och inte minst minnesboken över fadern, Kaddish på motorcykel, är alla betydande bidrag till vår tids historia och teaterdebatt.

Vi vill med denna stora urvalsvolym sätta ljuset på en av de stora kritikergärningarna i vår tid. En inspiration för kommande skribenter och en viktig påminnelse om kritikens betydelse som konstart i sig, i en tid då recensioner håller på att bli en bristvara.

"Zern är Sveriges främsta teaterkritiker, utan konkurrens./.../Jag hoppas att boken kommer läsas av alla som brukar befinna sig på, bakom eller framför en teaterscen." Göteborgs-Posten

"Leif Zern har den ovanliga förmågan att kunna kombinera det analytiska och klara med det levande och inkännande. Trots att texterna är hämtade från olika årtal befinner sig läsaren i ett ständigt pulserande och aktuellt nu." BTJ

"stilhöjden och det knivskarpa teatertänkandet alltid en ren fröjd att ta del av. /.../  han har en oöverträffad förmåga att också i det hopplöst begränsade recensionsformatet förmedla ett sylvasst och samtidigt sensibelt kritiskt tänkande och personligt patos. /.../ Zerns stil lyser." Expressen

"Att läsa det urval ur Zerns stora kritikergärning, som förläggaren Stephen Farran-Lee sammanställt, är intellektuellt och språkligt stimulerande./.../ Kritik är en samling att lära av. /.../ Zerns närvaro i varenda en av sina texter visar exakt vad det är frågan om." Svenska Dagbladet

"Urvalet är vitalt och problematiserar fortfarande teaterkonstens förutsättningar och roll i samhällslivet. När alla springer åt ett och samma håll blir Zern alltid misstänksam. Hans kritiska sinne får honom att omedelbart söka i andra riktningar. Sådant ger alltid goda resultat." Borås Tidning

"Boken är värdefull inte bara som en inblick i Leif Zerns kritikergärning och författarskap, utan också för den som vill förstå mer av teatern som historisk företeelse och konstform." Nya Wermlands Tidningen

"En uppgörelse med nationalscenens romantiska konstsyn och en inifrånskildring av en dysfunktionell familj."Dagens Nyheter

"Om man är någorlunda intresserad av Dramaten, av teatern, konstnärliga processer eller maktstrukturer generellt, är det oupphörligt intressant. Jag slukar Antiorganisationen i ett nafs, och läser intresserat om hur gamla föreställningar om konstnären lever kvar..."Expressen

"Antiorganisationen är en klar och välskriven skildring av teatern som arbetsplats."Sydsvenskan

"Kanske kan Antiorganisationen bidra till att sätta extra ljus på de strukturella förändringar som krävs för att rätta till problemen."BTJ

”Plötsligt hördes höga röster hördes bakom mig, människor som var upprörda. Det var Dramatens chefer som kom gående i snabb takt i mörkret bakom mig. De hade precis som jag läst uppropet och visste liksom jag vad som just hade hänt: en bomb hade slagit ner, ett sår hade öppnat sig."

Vanja Hermele befann sig redan på Dramaten med sitt forskningsprojekt om jämställdhet och maktstrukturer i teaterns vardag när uppropen metoo, tystnadtagning och så småningom också metoobackstage publicerades, och kastade nytt ljus både på forskningens frågor och teaterns vardag. 

Som enda inifrån-skildring ges läsaren, utifrån ett material bestående av timmar av bandade intervjuer och hundratals deltagande observationer, en unik inblick i den dagliga verksamheten på en av de mest uppmärksammade – men också slutna – kulturorganisationerna i Sverige under en ovanligt turbulent tid; Dramaten under metoo.

Men framförallt är Antiorganisationen en berättelse om det dagliga nötandet av ojämställdhet i en teaters vardag, en vardag som föregick uppropen, till viss del pågick under uppropen och som kommer att finnas kvar långt efter dem – om den inte lyfts fram, analyseras och hanteras på rätt sätt.